fbpx
Foto: Therese Ohrvall

Timbuktu: ”Jag försöker bara hitta ett sätt att navigera genom livet utan att förgöras av all orättvisa

År 1989 börjar en ung Jason Diakité skriva raptexter på sitt rum. Han har fått tag på en amerikansk rapskiva och skriver sina första rhymes trevandes, längtandes. Drömmen om att rappa tar form i ett land som ännu inte frälsts av hiphopmusiken. År 2021 släpper Timbuktu sitt tionde soloalbum – vid det laget har han varit en Sveriges största rappare i snart två decennier, blivit en stark röst i den politiska debatten och grundligt hunnit utforska det som musiken väldigt tidigt kom att handla om: jakten på identitet. 


Augusti, solen skiner, Stockholm drar ett sista, varmt andetag. Det är den tiden på året då luften smakar tudelat; vemod och längtan; sommar och höst. Jag går förbi Nytorget, in på en liten innergård, irrar runt. En leende Jason öppnar dörren på glänt, vinkar in mig. När jag stiger in möts jag av en ljus lokal – högt i tak, vita väggar, färgglada konstverk och gröna växter i varje hörn. Jason själv är klädd i en färgglad, mönstrad skjorta, och smälter sömlöst in i omgivningen som verkar utgöra en förlängning av honom själv.

När vi slår oss ner i soffan har han precis släppt albumet Du Gamla Du Nya, sju år efter det senaste albumet För Livet Till Döden. Under tiden som passerat har han släppt boken En droppe midnatt, satt upp teaterföreställningar baserade på verket och – kanske främst av allt – blivit pappa. 

Hur känns det att ha släppt ditt tionde album, Du Gamla Du Nya
– Det korta svaret är väl att det känns bra, säger Jason tankfullt. 

Han berättar att han försökt befria processen från krav och förväntningar, släppa känslan av att det är på blodigt allvar:

– Det är bara lite musik! Det viktiga är att jag och de som jag har jobbat med har kul när vi gör det, så att det liksom läcker in i hur det låter och sen så får det bli vad det blir lite.

När du började med musiken, tänkte du då att du skulle hålla på så länge?
– Njae, när jag började är ju länge sen. Jag började skriva rhymes när jag var 14, 1989, jag spelade in min första låt 1990, det är väldigt väldigt länge sen. Jag släppte min första låt för 25 år sen, 1996. Det gick lite i etapper, när jag var 14 hade jag någon slags luddig och oklar dröm om att “shit vad fett att rappa” och sen när jag var 17 tror jag att jag tänkte lite mer så här “jag ska bli rappare” men jag hade ändå ingen aning om vad det innebar. När jag var 19 flyttade jag till New York och tänkte att “äeh jag ska sluta med rapmusik, jag är inte alls menad att vara en rappare”.

Vad fick dig att känna så?
– Det är egentligen en lång historia, men jag träffade en hiphopproducent, beatmakare, som sa rakt av att mitt flow inte var tillräckligt bra. 

Ajdå. Hårt utlåtande?
– Han ba ”Jag ska vara helt ärlig med dig, du har inte vad som krävs”. Jag ba ”okej, tack för att du sa det”.

Jason befann sig då i Södra Bronx i New York. Södra Bronx är inte bara platsen där hiphopen uppstod under 70-talet och där hiphopkulturen sedan kom att utvecklas – det är också födelseorten för några av genrens mest inflytelserika artister. Kanske är det därför inte konstigt att omdömet sved, och att Jason, när han ett år senare flyttade tillbaka till Sverige, hade fått sig ett något sargat självförtroende. Han berättar att en dansk musikproducent hörde av sig till honom och ville spela in en låt, men att han till en början inte vågade. Producenten lyckades dock övertala honom.

– Till slut kom jag och spelade in en låt sommaren 1995 och kände att wow, shit – det var min bästa låt som jag någonsin hade gjort dittills.

”Jag åt, sov och drack musik. När jag inte uppträdde så var jag i studion.”

Jason blickar tillbaka till de första åren – svårigheterna i början, skivbolagen som inte ville ge ut musiken, tålamodet som svajade. Och sedan den enda vägen ut: ett eget skivbolag, som han beskriver som det bästa som kunde ha hänt honom. Han berättar om glädjen när det började gå bra för musiken och intensiteten som det förde med sig:

– Det enda [vi gjorde] var att jobba, vi drev det här skivbolaget, jag bodde i studion, eller vi hade studio så att vi kunde bo i samma lokal, i Stockholm först och sen i Malmö och sen ute på landsbygden på Österlen. Jag åt, sov och drack musik. När jag inte uppträdde så var jag i studion.

Med åren har förhållandet till musiken ändrats och stundtals sviktat. Jason berättar att släppet av albumet En High 5 & 1 Falafel år 2008 inte gick som tänkt, att han trodde att han var inne på ett bra spår tills recensionerna kom – nästintill alla väldigt kritiska. Det tog på självförtroendet, och besöken i studion blev allt mer sporadiska. Han var länge osäker på om han skulle fortsätta, men när han hittade en ny producent återfick han gnistan som ledde till albumet Sagolandet, som släpptes 2011. Därefter följde albumet Till Livet För Döden tre år senare. Men sedan tog det stopp igen.

– Sedan skivan 2014 har det ju gått sju år, och då trodde jag verkligen inte att jag skulle… Alltså, det gick ju flera år utan att jag skrev en enda rad.

Foto: Senay Berhe

Några musikrader blev det visserligen inte, men skrivandet hittade ändå sin väg. 2016 släppte Jason sin första bok En droppe midnatt. I den berättar han om sitt sökande efter identitet och om den ständiga längtan efter tillhörighet som drivit honom. Han går tillbaka till sina rötter, besöker bomullsfält i USA samtidigt som han berättar om folkhemssverige. En droppe midnatt är till stor del en berättelse om allt som ryms mellan dessa världar, men också om allt det som så ofta inte ryms. Jason berättar att kraven lättade när han skrev boken – det var något helt nytt, som han inte kunde jämföra sig med, och blev på så sätt ett utlopp för kreativiteten. 

– Det var en jätteskön känsla, det var ungefär som när jag var 14 och började skriva rhymes, att för varje text jag skrev så kändes det bara ”wow det här är så jävla mycket bättre”. Det blev en sån självmatande entusiasm och det var så jävla kul. Och jag kände att det här kanske är hur dåligt som helst, men jag är ingen författare, jag är rappare, så vem vet.

Kändes det som att det var en lägre ribba på folks förväntningar?
– På mina egna i varje fall, definitivt. För min del så har kanske det största hindret har varit jag själv.

På frågan om hur han tacklat den känslan under årens gång tystnar Jason. Han tänker efter, stannar upp, ändrar sig mitt i meningen. Till slut säger han:

– Eller rättare sagt så här: det växte fram en väldigt självkritisk sida och sen blev den så stark så att jag till slut inte gjorde nästan någonting alls. Och om jag gjorde nånting så var det som att vrida vatten ur en sten. 

Han berättar om känslorna som uppstod i skapandet av plattan Från Livet Till Döden.

Då kände jag bara att “allt är dåligt, allt är skitkasst, det är sämst och jag är sämst”. Men jag kände att jag skulle bli klar med någonting. Och till slut blev jag färdig och nu i efterhand tycker jag att det är en bra skiva. Men jag kommer ihåg ångesten av att göra den, plus att det är mycket ilska mot svenska samhället som [är] en drivande energi i den skivan. Och där ville jag liksom inte vara, det bara tog. Samtidigt var det tiden jag var mycket på Twitter och liksom, jag vill inte ens kalla det debatterade, men skrev med folk som inte håller med en och grejer. Mycket så här “fan folk fattar inte, de måste fatta”.

Det är lätt att bli uppsnurrad i det där, när man väl har börjat.
– Och det tar så jävla mycket energi…

Jag minns att du sa att du nästan inte ville hålla på med musiken, för att det var så drivet av just ilska och sorg och att det var så jobbigt. Att det var det enda som kom ut. Känner du att du har lämnat de känslorna på det här albumet, eller har du hittat ett sätt att hantera dem?
–  Jag har hittat ett bättre sätt att omvandla känslorna. Det är klart att det finns känslor av sorg och ilska fortfarande. Det finns oerhört mycket problem i världen och i det här landet. Det finns ingen brist på saker att vara upprörd över, varken för sju år sen eller nu, kanske ännu mer anledningar nu. Men jag kanske hittat ett bättre sätt att omvandla det till att inte låta det bestämma hur mycket energi det ska ta av mig. Kanske så. Jag vet inte riktigt, men jag tror att det kan vara så. Plus att jag har en dotter som är tre, det viktigaste jag måste göra med min dag är att liksom ta hand om henne, och vara med henne. Allting annat blev liksom nedprioriterat. Och det var ganska skönt att få lite mer distans till allting, plus att jag slutade vara på Twitter, jag slutade engagera mig i diskussioner som bara sög energi ur en, som ändå inte tjänade någonting till.

Det kan väl vara skönt tänker jag, att från att vara ute i det stora livet zooma in till det här lilla livet som är att ta hand om någonting, livnära det.
– Det lilla livet är ju det stora livet också!

Jason stannar upp och funderar, tillägger eftertänksamt:

– Jag tror att jag blivit bättre på att omsätta känslor av sorg och ilska till glädje, på något sätt.

Foto: Senay Berhe

Han berättar att det till stor del också är den här omvända ilskan som har format det nya albumet. När han blickar tillbaka på våren 2021, på hur pandemin och mordet på George Floyd sammanföll, låter det nästan som att glädjen är en överlevnadsinstinkt, en försvarsmekanism. Ett sätt att stå ut. 

– Mordet på George Floyd var liksom verkligen det som tippade över. Och sen hela reaktionen, den globala rörelsen för svarta liv som återantändes igen efter några år lite utanför nyhetscykeln. Det var ju så klart väldigt inspirerande, men det var också väldigt smärtsamt. Att leva ett liv som en minoritet, eller i en grupp som historiskt sett varit förtryckt, oavsett vilken grupp eller minoritet det är, är ju en ackumulativ upplevelse. Det kan räcka med något litet så minns man allt annat, och så var det ju väldigt mycket efter mordet på George Floyd. Det påverkade så många människor samtidigt att se det, och det är så många människor som har den ackumulerade känslan, att det fanns nästan inget annat att göra än att försöka omvandla det till någon slags glädje.

På vilket sätt gick de här känslorna in i albumet?
– Det var rätt medvetet att jag hellre ville upplyfta än att sörja. Det finns mycket att sörja, men jag vill hellre omvandla det till nåt som är upplyftande. Och det tror jag också kom sig av den mediala backlashen, egentligen världen över men framför allt i Sverige, gentemot rörelsen för svarta liv. Man försökte kategorisera den som vänster eller som terror, nästan som en terrorgrupp. Eller som en importerad grej som inte hörde hemma här.

Jason suckar lätt och berättar att han upplever att det politiska landskapet skiftade sommaren 2021. Från att rasismen varit koncentrerad till framförallt en tydlig politisk grupp, sipprade den över gränserna, letade sig in i rum som han tidigare känt sig trygg i. Det extrema, explicita, uttalade, hade plötsligt hittat sin väg in till den stora massan, den stora mitten. Samtidigt betonar han att normaliseringen skett över tid. 

– Det är bara att titta på hur tidningar skriver. Du vet, en sten är mycket hårdare än vatten, men över tid kan vatten vinna över stenen, forma stenen. Och precis så är det med berättelserna vi berättar för oss själva om vem vi är. I Sverige är landskapet väldigt begränsat, det finns några enstaka stora medieplattformar och mediehus och de är alla ungefär…  Det är samma demografiska… Ja, to put it bluntly — mest vita människor som beskriver verkligheten och så att säga tolkar alla berättelser genom sin lins, omedvetet, eller kanske i vissa fall medvetet. Och där, av tradition, släpps det in väldigt få. Möjligtvis att man får komma in på våning ett, men det finns inget bestämmande och makt som man egentligen vill ge andra tillgång till.

”Man kanske pratar om klaner, man pratar om gängkriminella – vad man inte pratar om är människor.”

En gnutta frustration kan urskiljas i Jasons röstläge när han pratar om de historier som dagstidningarna berättar och narrativen som de skapar. Samtidigt märks det att dessa tankar och känslor funnits i honom länge – för länge för att han ska låta de ta överhanden. Under sin karriär har Jason sällat duckat de jobbiga politiska frågorna och ofta befunnit sig mitt i Twitterbråken, mitt i de hetsiga politiska debatterna. Han har, precis som han tidigare berättar, till stor del varit driven av sorg och ilska. När han nu talar om de svenska dagstidningarnas nästintill obefintliga representation, och hur den skapar en begränsning i hur historierna om samtiden berättas, är dock ilskan nästan helt bortskalad. Han låter lugn och saklig, konstaterar och förklarar läget snarare än förbannar det. Å ena sidan med en ärlig uppgivenhet, men å andra sidan med en tydlig, koncentrerad framåtanda. Och syrligheten mot etablissemanget låter han fortfarande sippra ut i musiken, genom små andningshål och pikar här och där.

Visst har du en rad på nya albumet som går ”Svenska Dagbladet / Hellre spik i ögonen”? Kommer den ur den känslan?
– Absolut, hundra procent. Det är en lättidentifierad del. Över åren så har det avhumaniserande språkbruket, som förekommer i exempelvis Svenska Dagbladet, normaliserats. Man kanske pratar om klaner, man pratar om gängkriminella – vad man inte pratar om är människor. Man pratar inte om människor som har anledningar, man pratar inte om människor som har berättelser och avsaknad av val, man pratar inte om fattigdom, man pratar inte om statens misslyckande, eller statens medvetna ekonomiska politik som utseluter eller förtrycker stora grupper. Det sker en normalisering och en rädsla breder ut sig. 

– Och då, när liksom när nåt så väldokumenterat, så brutalt som mordet på George Floyd händer, då kan inte ens Svenska Dagbladet säga någonting. Så de tar ett djupt andetag, väntar lite och sen så börjar de sakta men säkert trivialisera det, säga att det här hör hemma i USA, det är inte legitimt att prata om det här i varje fall. I ansiktet av allt detta så känner jag bara att jag har inte energi. Jag vill fan också bara försöka överleva och ha de jag älskar med mig och försöka hjälpa och lyfta upp, vi behöver varandra för det. Därför öppnar jag inte några svenska dagstidningar, alltså inte en enda, för att det är för stor chans att jag ser någonting där som bara gör mig arg, ledsen.

Jason stannar upp, biter sig lite i tungan. Han utvecklar:

– Man skulle kanske kunna läsa, om du citerar det jag sa precis, att ”vilken okunnig, vilken naiv, och vilken bubbla jag sluter in mig i” liksom. Ja, kanske det. Jag försöker bara hitta ett sätt att navigera genom livet utan att förgöras av all orättvisa. 

Jason berättar att hans sätt att hålla sig á jour med världen är genom att läsa tidningar från andra länder. Distansen gör att innehållet inte känns lika nära, inte lika direkt plågsamt. 

– På nåt sätt, om jag ser Tucker Carlson sitta och spy ut sina giftiga falska berättelser om samtiden, så gör inte det lika ont som när jag hör hans många svenska kopior göra detsamma. Jag behöver inte tänka på att juste, två gator bort från mig…  Så ja, du vet.

Jasons kluvenhet är påtaglig, men där finns också en optimistisk övertygelse – Jason konstaterar att han tror att vi om några år kommer att skratta åt det som de svenska dagstidningarna skrivit under 2020 och 2021. Han menar att Sverige redan är ett mångkulturellt land – det kommer inte gå att fortsätta hindra människor från att finnas i samhället, oavsett deras hudfärg, namn, bakgrund. Han menar att den globala kapitalismen är beroende av människors rörlighet och att den allt större fattiga delen av jordens befolkning kommer att migrera. Det i sin tur kommer göra att man inte längre kommer kunna utesluta människor med olika hudfärger, kulturer, religioner, sexuella preferenser. 

Foto: Therese Ohrvall

Du har pratat om rasism och mellanförskap i så himla många år, hur känner du att det samtalet har ändrats eller utvecklats?
– En positiv grej är att ett tag kändes det som att vi var en handfull personer som hade en plattform och pratade om de här sakerna. Nu känns det som att det finns ett stort urval av människor som är mycket smartare än jag själv som har bra ord, liksom en hel terminologi, för att beskriva olika känslor som jag när jag för 20 år sedan släppte min första skiva inte kunde sätta ord på. Till exempel “mellanförskap”, eller “vit skörhet” eller “vithetspreferens” eller så där. Min pappa har varit antirasist sen han var tonåring och har varit en del av den antirasistiska organiserade kampen sen början av sjuttiotalet. Jag känner att skillnaden är att det finns många många fler som berättar ett annat perspektiv, och som berättar en annan berättelse. Inte bara om Sverige, men om världen. Och inte bara om Sverige och världen men om olika människor, om muslimer, om svarta, om bruna, om hbtq-personer, alltså [personer] som dagligen kämpar för att humanisera traditionellt avhumaniserade grupper. Så det är en stor skillnad. 

– Samtidigt tycker jag att en annan stor skillnad är att motståndet är mycket mer uttalat, lite mer utbrett. Det känns nästan som ett cementerat narrativ med black lives matter, att det är vänsterradikalt. En annan sån gammal berättelse som vi har berättat för oss själva, det är att försvinnandet av det gamla Sverige, eller det Sverige som vi växte upp i och som vi trodde var lovat oss, på något sätt har med invandringen att göra. Det är nästan med magi, någonstans är det invandrarna som på olika sätt har ansvar för att det är någonting vi ser försvinna. Det är jätteintressant att se hur man inte tittar på samhällsstrukturen och på den ekonomiska politiken sedan Palme dog, det som är vår faktiska befästa historia. Och den väldigt utbredda svenska korruptionen som ingen pratar om, inom sjukvården exempelvis. Som såklart är en av anledningarna till att sjukvården har blivit sämre. Men det är liksom inte en del av berättelsen. 

Albumet heter ju Du Gamla Du Nya – vilket jag tänker anspelar på ”Du gamla du fria”?
– Absolut.

Jag har tänkt lite på att du har en rad redan 2005, på plattan Alla vill till himmelen men ingen vill dö, som går: ”Heja Sverige du gamla du nya, där vissa är fångar och andra är fria”.
– Ouff!! Fan va gött, är det på en låt som heter… Nu?

Aah, det är från Nu!
– Ah okeej, fan va grymt!

Vad är det som gör att den raden fortfarande är relevant?
– Men du, alltså det måste jag faktiskt ringa [Jens] om, den som kom på den var ju Chords, vi höll på och skulle skriva en refräng till den låten som heter Du Gamla Du Nya, och jag kommer inte ihåg om jag typ sjöng ”du gamla du fria”,  och han ba ”varför inte du gamla du nya?” och jag ba ”det är ju skitbra” och sen ba ”det borde hela plattan heta”, och han ba ”japp”.

Det kanske satt lite undermedvetet?
– Det satt där liksom, fan vad roligt! Jag ska ringa Jens direkt när vi är klara!

 Vad är det gamla Sverige, och vad är det nya Sverige, enligt dig?
– Det gamla Sverige, där tryggheten var hög, där kriminaliteten var låg, där homogeniteten var självklar, där rasism inte var en del av självbilden, där fördomar och utbredd polemik inte var en del av självbilden. Det som var problemen i det gamla Sverige för vissa var att skatterna var för höga, och att välfärden gick till folk som inte förtjänade den, och inte drog sitt strå till stacken. Men det var fortfarande en nation, ett folk, med de här sammanhållna berättelserna och traditionerna. Vi firar midsommar, vi äter sill och dricker nubbe och sjunger Små grodorna. Det är väl det gamla Sverige på nåt sätt, också det gamla Sverige som var ett av världens mest jämlika länder. Med minst förmögenhetsgap. 

– Och idag, det nya Sverige, är ett Sverige med snabbast växande förmögenhetskillnader. Och det land med flest miljardärer per capita i världen. Men det är också ett land som väldigt tydligt inte är befriat från rasism. Inte är befriat från kriminalitet, polemik, alla konsekvenser av ojämlikhet, det är dem som på något sätt ingen vill kännas vid. Anledningarna, de sanna rotorsakerna till gängkriminalitet, vill ingen Ulf Kristersson-person i hela det här landet ens titta på, och jag tror inte ens att det i diskussionerna dem sinsemellan får ingå i berättelsen. 

Foto: Therese Ohrvall

Ett annat tema som återkommer i Du Gamla Du Nya är föräldraskap. Det skildras med glädje, med frigörelse, men också med en tydlig känsla av ansvar. Låten Hundra år till inleds till exempel med raden “Sen jag blev pappa har jag tänkt mycket på döden / För jag en av dem som min dotter behöver”. 

Hur känns det att ha blivit så medveten om döden, samtidigt som man har ett nytt liv i sitt liv?
– Huh! Jag har inte riktigt landat i det, men innan har jag liksom tänkt att jag lever tills jag dör och sen när jag dör så är jag ändå fri, jag har ingen rädsla för döden.

Du har ingen dödsångest?
– Nej inte än, men nu kanske, det är det som är på gång! Säger Jason och skrattar. Han utvecklar:

– Jag har tänkt just på det, att min dotter kommer ju behöva mig precis som jag behövt min mamma och min pappa. Jag är 46, och jag behöver de inte lika ofta längre, men jag behöver att de finns för det är också ett sätt som gör att jag förstår var jag kommer ifrån, och jag har ju aldrig levt på jorden utan mina föräldrar. Där har jag haft turen, min syrras pappa, asså min styvpappa, dog när hon var tretton och jag har ju sett hur den saknaden och smärtan och sorgen lever i henne, och vi har också pratat om det. Jag har tänkt just på att min dotter kommer behöva mig, att det är viktigt att jag tar hand om mig så att hon har en pappa. Det var bara ett nytt perspektiv – ett av många nya perspektiv som uppstod liksom.

På samma låt finns även raden ”Ända sen jag själv blev förälder / Har tanken om mina egna föräldrar förändrats”. Jason berättar att upplevelsen av att ha fått egna barn gjorde att han förstod sina föräldrar bättre – valen som han innan kunde döma dem för, framstod mer mänskliga, enklare att sätta in sig i. 

– När jag själv blev förälder insåg jag att shit, jag har inte en aning om hur jag ska vara förälder, jag vet inte, jag har aldrig gjort det här förut.

Ingen manual, ingen guidebok?
– Ja, ingen manual, ingen guidebok. Andras erfarenheter givetvis som man kan prata om, men jag kände att jag var lite lost och insåg att det här är verkligen en läroprocess. Jag gör så gott jag kan och försöker så mycket jag förmår, och på nåt sätt gjorde det att jag såg på mina föräldrar med mycket mer förståelse för att “okej nu fattar jag var ni var när jag kom till er”. Jag fattar att man inte gör allting helt rätt, och jag fattar att man försöker göra sitt bästa, och man är blind inför det som man kanske gör och som barnet 20 år senare kommer säga ”varför gjorde du så här? Varför var det inte så här?”.

Foto: Therese Ohrvall

Jag kommer ihåg att jag fastnade för din musik för att den till stor del handlade om identitet och om mellanförskap. Det känns som att du har dragit det lasset i Sverige ganska mycket, ganska tidigt. Det gick till exempel jättelång tid innan jag förstod att det finns ett ord för känslan av att alltid befinna sig mittemellan. 
– Visst är det en otrolig lättnad att det finns ett ord?

Nämen herregud vad skönt det var!
– Det ordet kan också knyta ihop dig med andra som känt samma som dig. Och det är också ett sätt som du kan kommunicera den känslan, men innan ordet finns så är det som att din känsla, liksom är den verklig? Är den legitim? Du kanske förhoppningsvis har pratat med vänner som känner likadant och ni har liksom börjat mala ut men man ser inte vad det är.

Vi kommer in på språket och dess makt att påverka narrativet om en själv. Vad det innebär att ständigt definiera sig själv som halv, alltid för lite av allt, aldrig hel. 

– Det var ett sätt som folk som jag i min omgivning pratade om oss själva, det var såhär “är du halv?”, “Ja jag är också halv.” Det är ju det som jag också skriver om i min bok, just att hela tiden ha en berättelse om sig själv som innebär att man är halv. Och sen den här upptäckten som var så enkel: men jag kanske är dubbel? Och sen att kunna säga det till folk som jag, människor som kanske har känt eller tänkt att dem är halva, eller annars kommer beskrivas som det när de är unga. Att ba “lyssna, jag kom på detta när jag var 37, du får detta nu när du är sju”. Och sen så kanske det kan hjälpa dig liksom.

Vad tog det för dig för att hälften skulle bli till dubbelt?
– Att inse att jag kunde – äga är fel ord – men att jag, och egentligen är det ju en liten sträckning, för i många rum så kan inte jag säga att jag är vit alltså. Rättare sagt, jag kan säga det, men folk ba ”well, sorry”, men jag kan säga att jag är svart. Men för mig själv så kan jag säga att jag är både svensk och amerikan, jag är både svart och vit, det är vad jag är, alltså oavsett hur du tycker att jag ser ut, eller hur jag kanske är kulturellt liksom. Så att ja, det är det semantiska, en språklig förändring för att förändra berättelsen om mig själv. Snarare än att det förändrar min faktiska plats i någon slags hierarkisk, större struktur. Något jag kommer på kommer kanske inte att förändra det, men det gjorde väldigt stor skillnad och förändrade min egen berättelse om mig själv. Att jag slipper fortsätta prata om mig själv på ett sätt som innebär en tomhet, en icke-fullständighet, alltså att det är något fel på mig. Att jag är sämre rustad för att jag har föräldrar och bakgrund som kommer från flera olika kulturer, men egentligen har jag ju mycket mer — precis som du!

Jason berättar att han känner sig mer hemma i den dubbla identiteten nu, att han landat i den på ett annat sätt – även om insikten fortfarande är ganska ny, även om det ännu inte gått så lång tid sedan det halva blev till dubbelt. 

– Jag tror att fler som oss måste skriva och berätta om detta så att det finns, så att alla som oss kan känna att det finns många som oss, att vi är inte ensamma om det vi går igenom.

 

/

Timbuktu: ”Jag försöker bara hitta ett sätt att navigera genom livet utan att förgöras av all orättvisa”