Tillintetgjord under en mans passiva tumme

Jag känner mig patetisk. Tillintetgjord. Mindre än luft, ett ingenting, skriver jag till en vän efter att någon random tindersnubbe lämnat mig på läst. En annan gång vrålar jag korna i kohagen till dödsskräck när jag får flipp över polaren i öronsnäckan som berättar om ännu en i mängden av alla män som “inte tycker om att skriva”. De gillar istället att vara i “nuet”, hålla på med alla de där viktiga sakerna de har på gång, så de har absolut inte tid att höras när de inte delar exakt rumslig och tidslig tillvaro med dig. Jobb, tentor eller träning. En roman som ska skrivas eller någon svartklubb som ska anordnas. En flytt eller lite navelpetning – vem vet vilka stordåd dessa storslagna män har fullt upp med att genomföra. Inte jag i alla fall FÖR DE HÖR JU INTE AV SIG.

Okej, så detta är så pinsamt uppenbart en högst personlig och brännande smärtpunkt i mig. Var så goda, från mig till er: min bräckliga självkänsla. Men låt mig fortsätta detta skamlösa beteende med att tala utifrån min intuition, denna fantastiska och “naturliga” förmåga jag liksom mina medsystrar helt gudalikt har belönats med i detta jordeliv. Denna känsla, som enligt myten skjuter ut ur mitt kvinnosköte, säger mig att vi är många fler kvinnor som delar den fasansfulla upplevelse som är att få sin självkänsla dementerad av något så till synes oskyldigt och töntigt som ett obesvarat meddelande på någon mer eller mindre ytlig plattform. Ghosting. Left on read. Den moderna giljotinen, om du så vill. Känslan är: jag är inte ensam i att ha ett behov av att få mitt värde och min existens bekräftad från externa, och vissa gånger, obetydliga aktörer – som exempelvis någon random snubbe på Tinder. Dagens existentiella validering är alltså inte “Jag tänker, alltså finns jag”, utan “Jag blir bekräftad, därför förtjänar jag att finnas och därför finns jag i exakt 22,5 h tills jag åter måste bli bekräftad för att vara berättigad till att fortsätta finnas”.

Ta mig nu inte för bara ännu en i ledet av många hysteriska och patetiska kvinnor som lättvindigt och samvetslöst avfärdas. Det är jag förvisso, men inte bara. Likt många andra gånger i livet tänker jag därför, trots min något konträra och aggressiva underton, anpassa mitt framträdande så att det tas emot som legitimt (Alltså: legitimt för majoritetssamhället (Alltså: för förnuftiga medborgare (Alltså: MÄN))). Ledorden är; Förnuft, Rationalitet och Mätbarhet, några bland alla de termer som vita män i skägg har hjärntvättat oss moderna människor till att förstå som de enda medlen genom vilka vi kan nå “sanningen om varat”. Jag viker mig ännu en gång för det sociala våld som denna senmoderna och ojämlika tid förtrycker mig med och lägger häxeriet – alltså att tala utifrån magkänslan – åt sidan för att istället tala utifrån något så respektingivande som den kunskap Universitetet har berikat mig med (i utbyte av ett urholkande av min framtida ekonomi). Hett, visst?

Sociologen Eva Illouz skriver i Därför gör kärleken ont om hur förändringar i samhället spiller in och ändrar själva kärlekens struktur, och hur detta påverkar vilket uttryck intima relationer tar sig. Hon skriver om hur det i moderniteten har uppstått en ny typ av känslomässig ojämlikhet som konsekvens av den känslomässiga dominans män har på den heterosexuella dejtingmarknaden. Den känslomässiga dominansen menar Illouz grundar sig i att män bär de egenskaper som kulturellt värderas högre och som är mer statusgivande i moderniteten. Där egenskaper som att vara självständig, framåtblickande och att alltid se till sitt egna bästa (även känt som narcissism eller egoism) ger status och kredd. Det leder till att män i intima relationer tenderar att vara svala, emotionellt distanserade och applicerar en typ av slit-och-släng-mentalitet på objektet för deras kärlek, passion och/eller sexuella lust. Detta medan kvinnligt kodade beteenden; som att vara inkännande, ta socialt ansvar och vara givmild med känsloyttringar, ses som tecken på dålig självkänsla och “klängighet” – vilket är två väldigt oattraktiva egenskaper. I en tid där självförverkligande dessutom har sammankopplats med sexualiteten – där Anthony Giddens i Modernitet och självidentitet menar att sexualiteten har blivit ett medel med vilket en kan förverkliga sig själv – så blir det därför avgörande att framstå som attraktiv och självsäker på dejtingmarknaden. Det som står på spel är ju inget mindre än ens självkänsla och känslan av existensberättigande. Vilket är ganska bra att ha, tänker jag.

Samtidigt drar kvinnor generellt sett lasset med emotionellt och socialt ansvar eftersom att det ligger djupt rotat i den kvinnliga rollen, i hur flickor fostras och senare i livet förväntas uppträda. Så medan snubbarna fokuserar på sina stora dåd förväntas kvinnor upprätthålla och försvara storheten i att ha fungerande, emotionellt ömsesidiga och intima relationer. Vilket stundom helt felaktigen förväxlas med att “tycka om att skriva”. Breaking news: kvinnor har också viktigare och roligare saker att göra än att svara på slappt formulerade sms. Egentligen är typ allt mer intressant, men kvinnor råkar tyvärr lida av så kallad “empati” vilket gör att vi tar hänsyn till andras känslor även när vi hellre hade gjort något annat. Som att äta en morot, exempelvis. Men när vi istället struntar i morotsätandet och formulerar mess som ska visa respekt för en mans känsla av egenvärde så belönas vi med tystnad. Oengagemang. Tillintetgörelse.

Förutom att det är störigt att förintas med jämna mellanrum så kickar ju självbevarelsedriften igång runt tredje fjärde gången av negligering. Resultatet är att kvinnor börja imitera manliga beteenden för att undvika att bli stämplade som “needy”, och istället bli sedda som åtråvärda, önskvärda och sexiga. Så jag och mina kvinnliga vänner blir svala, distanserade och ghostar medvetet och/eller oreflekterat, så som vi själva blir ghostade. Men det kan gå längre än så. Låt mig åter bli pinsamt personlig. I somras satt jag i blåbärsriset och beskrev för min vän hur jag har börjat sexualisera män i mina tankar och i samtal med kvinnliga vänner – sådär som jag tänker att män gör med kvinnor. Jag förklarade att jag gör det som ett sätt att… ge igen? Trycka ner männen för att lyfta upp mig själv? Imitera deras beteende i hopp om att själv ges värde? Existensberättigande? Jag sa det med syrlighet, satir och skratt men det fanns en underliggande tro i orden jag uttalade – en tro i att det finns något produktivt, feministiskt eller individuellt, i att anamma beteenden som jag egentligen tycker är osmakliga. För att det är konträrt. För att det är emot det typiskt kvinnliga och därför, typ, kanske en politisk mini-revolt?

Kanske kan min personliga upplevelse tjäna som ett, om än vagt, exempel på en generell tendens i samhället, där alla, även icke-män, tycks bli bättre på att agera enligt en manlig, högstatusgivande känslomässig mall. Vara svala, vara självständiga. Lida av bindningsfobi och leva i seriella sexuella och/eller romantiska relationer. Sexualisera andra kroppar för maktaspektens skull och inte ta socialt ansvar för lathetens skull. Vara allmänt distanserad, emotionellt som fysiskt. Fördelarna av att anamma dessa beteenden framkommer så uppenbart när en praktiserar dess motsats, det feminint kodade handlandet, på den heterosexuella dejtingmarknaden och då stämplas med de brännmärkande epiteten “desperat”, “krävande”, “jobbig”, “osäker” et cetera. Och sedan, allt för ofta, lämnas hanging utan svar eller avslut. Förödmjukelsen som följer ett feminint handlande är uppenbart inte att föredra när en istället kan ges högre värde av andra och behålla sin känsla av egenvärde genom att agerar typiskt “manligt”.

Men är detta verkligen vad en vill att världen ska vara? En värld där Anders Wallsten först är #smittskyddsbae och sen sin profession som biträdande statsepidemiolog, vilket, som han själv så pricksäkert formulera det i P3 Morgonpasset; “inte är så kul”. Nä Anders, att bli motvilligt sexualiserad, stämplad som “klängig” och lämnad utan svar är inte så kul nej.

Ifall vi undviker att vara normativa och istället ser detta enbart som en samhällelig rörelse mot kulturellt kodade manliga beteenden, så skulle ghosting kunna ses som något universellt och könsöverskridande – som samtidens zeitgeist. En tidstypisk passivitet som går att se igen i den oförtjänt neklankade, men ack så tjugotalstypiska, klick-aktivismen. En like, en underskrift, en swish som lite för få gånger blir en näve upp i luften på ett torg eller röst som ropar krav på riktig förändring. Passivitet som kan förstås som en rimlig reaktion på oförmågan att hantera existentiell ångest när alla tidigare tryggheter som människan historiskt vetat om rycks ifrån oss: Religionen. Familjen. Nationen. Kärleken. Jag tänker på en passage ur Glaskupan av Sylvia Plath som precist fångar essensen av hur det är att leva i en tid där en ständigt står inför ett oändligt antal valmöjligheter, men trots det, eller kanske precis därför, förbli passiv. I passagen föreställer sig huvudkaraktären Esther Greenwood sin framtid som ett fikonträd där varje frukt representerar en möjlig framtida utgång. Hon skulle kunna gifta sig lycklig och skaffa barn. Hon skulle kunna resa världen runt. Bli en berömd poet. Eller en fantastisk universitetslektor. Hon skulle kunna så mycket. Varje val känns überviktigt, och medan hon våndas över vilken frukt, vilken framtid, hon ska välja – väger och väger och väger de potentiella fördelarna och nackdelarna mot varandra – ser hon frukten skrumpna framför sig. Fikonen, framtiden, torkar och faller till marken, och plötsligt blir valet obetydligt.

Sen tänker jag på en vän som avundas Cecilia i Samlade verk som vid 33 års ålder bara drar – lämnar man, barn, karriär, vänner, allt. Bara sådär: Drar. En aktiv handling, men med ett passivt förhållningssätt till det som blir kvar. Denna handling, med sin balansgång mellan aktivt och passivt, tycks vittna om en möjlig väg igenom och ut ur den kroniska och kollektiva sjukdom som beslutsångest är, och blir kanske just därför beundransvärd. Det aktiva i att välja det passiva. Och jag tänker på jaget i Ett år av vila och avslappning som knarkar sig till en sömnresa ut ur ångesten, tiden och rummet. Hur hon är så ointresserad och oengagerad att hon väljer medvetslöshet framför medvetande – väljer distans framför närhet, likt det högvärderade “manliga” idealet.

De stora och små valen tycks samtidigt ligga på oss själva och på strukturella saker som vi inte rår för – likt vår uppfattning av egenvärde är i våra och andras, till synes obetydligas, händer. För att hantera denna motsägelsefulla och förvirrande livstillvaro så lämnas vi till de små, hanterbara valen som att välja om vi ska svara, eller inte svara. Ta emotionellt ansvar eller distansera oss. Riskera att ses som klängiga eller riskera att aldrig nå ett djup. Välja om vi ska dra eller stanna, knarka eller inte, vara stoiska eller ge igen med samma mynt. Allt beror på och inget tycks beror på dessa “små” val. Det känns viktigt och obetydligt för att det är viktigt och obetydligt. Vilket är en samtidens existentiella paradox som är betungande och handlingsförlamade, och som i kombination med den kollektiva strävan efter att efterlikna manliga inkompetenta emotionella beteende leder till att mina och mina systrars arma axlar tillintetgörs under det emotionella ansvar som slutligen ger oss…tja, ingenting. Eller ja, juste; ett “Läst”.