The Sound of Silence

31 sekunder. Så lång tid tar det för hissen att åka ner från min lägenhet till entrévåningen. 31 sekunder då allt står stilla. 31 sekunder av lugn när livet utanför hissen är pausat. 31 sekunder av stillhet innan jag hunnit välja vilken kollektion av låtar eller poddar jag ska köa till min dagliga promenad mot jobbet. 31 sekunder då allt som finns är hissens 12 utslitna våningsknappar och min reflektion i den lite för fläckiga spegeln. 31 sekunder av tystnad.

Det är mycket som gått förlorat i det hetsiga informationssamhälle som utgör vårt glada 20-tal. Knapptelefoner, DVD-filmer, Idols kulturella relevans, Adam Levines värdighet, och tystnad. Nu tänker jag inte på den stela tystnaden som frodas på en misslyckad Tinderdate eller den obekvämt ljudlösa konversationen som uppstår när du och din frisör får flyktig ögonkontakt i salongens spegel och ni båda inser att det där inte blev så värst lyckat. Nej, jag syftar på stillheten. Avsaknaden av intryck och distraktioner. Det är den tystnaden som har försvunnit från vår livsstil. 

Vart vi än går och vad vi än gör så tränger vi undan tystnaden. Vi lyssnar på B-kändisars meningslösa poddar om ingenting på bussen till skolan, slukar expertkurerade Spotifylistor när vi lagar mat och YouTubevideor innan vi ska sova. Till och med det ändlösa scrollandet på Instagram behöver ackompanjeras av en Netflixsponsrad ljudvägg. Vi använder Airpods med distraktioner för att täta individualismens bubbla. Bygger Trumpianska murar av ljud designade att hålla borta, stöta ifrån, stänga ute tystnaden.

Och det är förståeligt. För tystnad är något främmande, något otryggt. I tystnaden tvingas man vara ensam med sig själv. Bara det är ju en skräckhistoria på nio ord. Tystnaden är naken. I tystnaden står man på egna ben. Alla roliga anekdoter man samlat på sig från jobbet, alla fyndiga skämt man memorerat från smartare människors ståupprutiner, all kuriosa om Tom Cruise som man byggt sin personlighet på, skalas av och kvar står titelkaraktären från Carolas Melodifestivalsgenombrott år 1983, en främling. Kvar står en avklädd och rädd person vars fel och brister pulserar genom tystnaden. En person som inte kan känna sig trygg utan att förstrött skifta sitt fokus mellan tre olika skärmar. En person som desperat försöker absorbera lycka ur en gammal listetta från Olly Murs påväg hem efter jobbet.

Kanske är det här ytterligare ett exempel på ett resonemang som målats med min usla självbilds alltför breda pensel. Må så vara. Jag tror dock att många kan känna igen sig i viljan att täcka över tystnaden med ett tjockt lapptäcke där ordet “eskapism” står broderat i fina kursiva korsstygn. Varför skulle vi annars lyssna på sådana oroväckande mängder podcasts om olösta mord och Andra Världskriget? För att lära oss saker? Kalla mig cynisk men jag väljer inte att attribuera vetgirighet som vår största motivationsfaktor. När jag ser Podcaster dra lika mycket procent från mobilbatteriet som sossarna fått i de två senaste riksdagsvalen ser jag inte en informationstörstare. Jag ser en informationsnarkoman. Vi frossar i oss poddar på 1,5x hastighet. Inte för att njuta utan för att få dem överstökade, för att kunna gå vidare till nästa binge. Våra transportsträckor ska vara så snabba och effektiva som möjligt. Varje tidsfördriv blir en allierad på flykten bort från oss själva. Ingen dötid. Ingen tystnad.

Vi har alla lika många timmar att förvalta. 24 timmar på ett dygn. Men när varje aspekt av livet ska kunna platsa som en potentiell pusselbit till ett fräscht feed måste man vara på topp hela tiden. Alltid ha roligt. Maximera livet. En promenad kan inte bara vara en simpel vandring i vårens solstrålar. Man måste hinna lyssna igenom Childish Gambinos nya album under tiden. Att laga mat kan inte bara vara en fokuserad stund över spisens kryddoftande pannor. Man måste hinna se en säsong av Love Is Blind också. Livet ska fyllas till bredden med content (läs: distraktioner). Hejdå, dötid. So long, tystnad.

Men tystnaden fyller en viktig funktion. Faktum är att tystnaden ger oss en viktig paus och en välbehövlig vila från alla intryck. Var finner vi frid om vi hela tiden studsar fram och tillbaka mellan olika plattformar för underhållning? När har vi vår Sabbath? När slutar vi konsumera? Vi förbrukar musik och media i mängder utan att reflektera över vad detta tanklösa jagande efter förströelse gör med oss. Slit och släng-tänket sträcker sig långt utanför hetshandligen på IKEA eller högtidsbunkringen på Gekås. Det är inte bara för vår planet som konsekvenserna blir förödande, utan även för oss själva. För när blir vi nöjda egentligen? Kan vi någonsin få nog när det alltid finns en ny video hägrande bakom autoplays blåa reglage?

Tystnaden kan vara läskig men den kan också fungera som ett skydd från världsliga distraktioner och en grogrund för existentiella frågor. Frågor som vi gör allt för att fly bort från men frågor som är viktiga att tänka kring. Frågor som håller oss fokuserade på det som är viktigt i livet. Frågor som genomborrar oss och tvingar oss att kontemplera vår tillvaro på denna blåa planet. Vad är egentligen meningen med livet? Vad innebär det att vara människa? Det här är frågor som kalibrerar våra moraliska kompasser. Som hjälper oss lägga en etisk grund vi kan bygga vidare från. Avkoppling och återhämtning är viktiga byggstenar i ett hälsosamt liv, men om vi alltid går runt och fixerar våra blickar i marken med hörlurarna täta över öronen vilar vi inte. Vi följer bara efter en flyktig vederkvickelses vindar. Finner vi svaren på våra eviga frågor i Katy Perry-refränger eller närmar vi oss dem när vi i tystnad lyfter blickarna upp mot skyn? 

I sin teologiskt laddade, fiktiva helvetesskildring, The Screwtape Letters, beskriver författaren och stilikonen C.S. Lewis en brevväxling mellan två onda andar där ärkedemonen Screwtape ger en lång rad av tips på hur man kan förleda människor:

“…you will find that anything or nothing is sufficient to attract his wandering attention. […] You can make him do nothing at all for long periods. You can keep him up late at night, not roistering, but staring at a dead fire in a cold room. All the healthy and outgoing activities which we want him to avoid can be inhibited and nothing given in return, so that at last he may say, as one of my own patients said on his arrival down here, ‘I now see that I spent most of my life in doing neither what I ought nor what I liked’.”

Byt ut den döende elden i det kalla rummet mot distraktionerna från en spegelblank, klart lysande OLED-skärm och det hela känns väldigt träffande.

Vi måste helt enkelt tillåta oss själva att stanna upp. Våga vara ensamma med oss själva så att vi inte stänger ute intrycken som räknas. Kanske är det inte så hemskt att umgås med sig själv. Kanske är det bara annorlunda. Obekant. Kanske är det exakt det vi behöver just nu. Vi kan välja att se tystnaden som något annat än ett obehagligt avbrott från vår skärmtid och anamma den som en harmonisk ledsagare på livets krokiga väg. För vad är egentligen viktigast, att höra Adam Alsing och Carina Berg diskutera sina helgplaner i två minuter under en timme eller att i stillhet lyssna till fågelsången på morgonens promenad? Jag vill stanna upp och låta de 31 fridfulla sekunderna följa med mig utanför hissen. Är det inte dags att stänga av istället för att stänga ute?