The Shatterheads debuterar med dynamisk indierock
År 2020 ser ut att bli ett bra år för indiemusik, även på den svenska fronten. Tidigare i år släppte det malmöbaserade indierockbandet The Shatterheads sin första singel Apple-Pie Universe, en låt med catchiga gitarr-riff och lo-fi sång som för tankarna till klassiska 2000-tals band såsom The Strokes och Arctic Monkeys. Den 3:e april släpper bandet sitt självbetitlade debutalbum.
Gruppen bildades år 2019 av Philip Vaduva (sång, gitarr), Leo Sand (bas), Fabian Täckström (trummor) och Adam Rämmal (lead-gitarr). Deras musik speglar klassiska genrer såsom postpunk, new wave och alternativ rock, samtidigt som texterna tillåter mer sentimentala tolkningar. En korsning som visade sig vara ett framgångsrecept under både 90- och 2000-talet.
Vi har fått möjligheten att träffa bandets sångare och gitarrist Philip Vaduva för ett kort samtal innan släppet.
Kan du berätta lite om dig själv och din musikaliska bakgrund?
– Jag heter Philip, är 24 år gammal, bor i Malmö, och är gitarrist och sångare i bandet The Shatterheads. Jag fick nog ett intresse för musik redan i högstadiet, då både gitarr- och rockmusik började göra internationell comeback, och jag blev precis som många andra medryckt av rörelsen och musikkulturen. Kort därpå fick jag för mig att jag själv såklart skulle bli musiker, haha. Jag började lära mig att spela gitarr, bas, och att sjunga, och inom några månader hade jag mitt första band. Idag, tio år senare känns det fortfarande som att det var rätt väg att gå, hur klyschigt det än låter.
Vilka är The Shatterheads?
– The Shatterheads är ett up-and-coming indieband från Malmö. Vi spelar indierock som man antingen kan dansa eller gråta till, ibland samtidigt. Vi har försökt att inte begränsa oss till en genre, utan vi ser istället bandet lite som en kameleont, där vi anpassar oss beroende på vad det är vi försöker säga med musiken. Det beskriver bandets filosofi på ett bra sätt skulle jag säga.
Hur bildades bandet?
– Bandet bildades i Malmö år 2019 efter att ett skivkontrakt redan fanns på bordet. Låtarna var skrivna, musiken hade ett egenvärde, men jag hade inga bandmedlemmar. Så jag for ut på sociala medier i ett hektiskt letande och hade inom kort några av Skånes bästa musiker i replokalen med mig.
“Jag har personligen en teori om att varje nytt decennium tillåter för en ny musikvåg att blomstra, och jag tror inte att 2020-talet kommer att avvika från denna, högst vetenskapliga teori, haha.”
I februari debuterade ni med singeln Apple-Pie Universe, hur känns det?
– Det känns såklart väldigt kul att folk gillar musiken och det känns verkligen som att indierock nu återigen får ta plats på den internationella scenen. Jag har personligen en teori om att varje nytt decennium tillåter för en ny musikvåg att blomstra, och jag tror inte att 2020-talet kommer att avvika från denna, högst vetenskapliga teori, haha.
Ni släpper även ert debutalbum den 3:e april — kan du berätta lite om det?
– Albumets sound kan man kalla en balansakt mellan klassisk new wave, postpunk och tidig 2000-tals rock. Joy Division möter The Strokes är en bra liknelse jag har fått höra. På ett mer personligt plan handlar albumet om en slags inre resa, där du rör dig från punkt A till B, men tappar förståndet någonstans på vägen. Men som med all annan musik är det viktigt att lyssnarna själva får ge musiken en slags personlig mening.
Vad handlar texterna om?
– Texterna är någorlunda sentimentala, men inte alltför seriösa. Jag skriver nog mest om vad jag upplevt, vad min personliga filosofi är och vad jag vill se för förändringar i världen. Texterna är i viss mån också rätt dystra, men som kontrast till alla melankoliska budskap på albumet är musiken snabb, medryckande och uppspelt, så albumet får lite av en yin & yang effekt på så sätt.
Kan du beskriva musiken med tre ord?
– Energisk, dynamisk och introspektiv.
Ni spelade in albumet på Tambourine Studios i Malmö, där bland annat Eggstone, Franz Ferdinand, och The Cardigans har spelat in. Hur kändes det?
– Otroligt speciellt skulle jag säga. En återkommande och spöklik känsla jag fick under inspelningen var att alla dessa stora artister som spelat in där tidigare hängde lite över ens axlar och gav dömande blickar varje gång man förstörde en tagning. Men vi fick även någon snabb komplimang under inspelningen från bl.a. Bob hunds sångare, Thomas Öberg.
Anser du att Sverige behöver mer indiemusik?
– Personligen tycker jag att Sverige alltid har haft bra indiemusik, alltifrån Broder Daniel till Johnossi, men som indieartist vill man såklart att fler band uppmärksammas och ges större möjligheter genom exempelvis streaming. Idag får indieartister tyvärr oftast jobba hårdare när det kommer till self-promotion och synas digitalt. Men samtidigt verkar indiemusiken alltid bli pånyttfödd vart tionde år eller så. Under tidigt 80-tal fanns det postpunk och new wave, på 90-talet var det grunge och alternativ rock, och på 2000-talet indierock och drömpop. Så jag tror att indiemusik kommer och går i vågor.
Text och intervju: Whilliam Lindroth
