The Queen’s Gambit gjorde mig till en schackposör

”Men du Jesper…”, säger en vän till mig, och fortsätter efter en kort stunds konstpaus: ”Har du sett The Queen’s Gambit?”

”Menar du schacköppningen d4 d5, följd av c4?”, svarar jag och smilar i min väns riktning.

”N-nej?”, svarar han och backar långsamt ifrån mig.

Det här är inte ett samtal som någonsin inträffat. Lite trist ändå. Damgambit har nämligen visat sig vara ungefär det enda jag helt säkert kan om schack bortom var pjäserna kan gå. I vanliga fall ingenting att riktigt bry sig om. Schack spelas mest av missanpassade unga män i fula kavajer ändå, brukar jag tänka. Men vi lever inte längre i en tid av vanliga fall.

Min påhittade väns påhittade fråga var ett tecken på var världens kollektiva blick ligger just nu. Likt de flesta andra har jag sett The Queen’s Gambit, Netflixs nya miniserie om schackunderbarnet Beth Harmon som finner enorma framgångar parallellt med ett kaotiskt privatliv. Plötsligt lever jag i en värld där schack – under vad jag tänker gissa är ett mycket kort tidsfönster – kan ses som det coolaste och sexigaste som finns.

Under sju schack- och narkotikafyllda timmar fick jag lära mig om sicilianska öppningar, slaviskt parti, philidors försvar och många andra, spännande termer som inte direkt gör för en bra text om de alla listas. Jag gick från en lekman till att se det genialiska i dragen och känna ångest med Townes, schackens kanske sexigaste man, när Beths motståndare gör ett drag emot vad de tänkt på förhand. När alla sju avsnitt var över kände jag ingen skam över att erkänna mig själv som ett riktigt schackfan. Jag kunde till och med referera till den legendariske schackspelaren Paul Morphy i ett samtal utan att det kändes totalt krystat. Om det däremot var en referens någon förstod lämnar jag osagt. 

Men att bara ha kunskap räcker inte. Jag var tvungen att verkligen visa prov på den också. Jag känner tyvärr inte riktigt någon som spelar schack längre, men som tur är visade det sig att onlineschack tydligen är enormt. Dessutom enkelt, socialt ansvarsfullt i dessa pandemitider och gratis. Jag såg fram emot att komma in utan någon rankning och bara sopa banan med mina nyfunna kunskaper.  

Jag spelade ett parti och blev krossad. Nu kan det vara så att jag mötte en förklädd stormästare, det händer säkert i Covid-tider. Somliga är också bara väldigt bra. Jag hade inte hunnit bli varm i kläderna heller, det här med att spela schack online var en ny upplevelse. Det fanns många rimliga saker att skylla på.

Så jag spelade igen. Och igen. Och igen. Förlorade samtliga matcher. Krossades samtliga matcher. Jag förstod ingenting. Jag höll på all denna kunskap men ändå sopade varje motståndare mig av banan. Plötsligt slog det mig: att kunna recitera vad andra säger i en tv-serie om schack inte är samma sak som att faktiskt vara bra på att spela det. Jag har kunnat spela schack i många år och varit dålig i lika många. Att jag plötsligt vet vad en viss öppning eller stängning innebär hjälper egentligen inte när allting annat saknas. Till exempel en riktig taktik eller faktisk vetskap om varför dessa öppningar och stängningar används. Och det var när den här insikten kom som det slog mig: jag hade blivit en schackposör.

Ett starkt drama med väldigt bra klippning och gripande skådespelarinsatser var allt som krävdes för att lura mitt svaga sinne. Det fick mig att glömma hur otroligt dålig jag är på att tänka flera steg framåt i taget och att jag kanske helt och hållet saknar en beslutsfattningsförmåga. Även det faktum att jag helt enkelt tycker att schack är rätt trist att faktiskt spela. Kanske tycker jag det på grund av tidigare nämnda brist på talang. Det kan inte uteslutas. 

Samtidigt har Queen’s Gambit verkligen visat mig en romantisk sida till sporten som jag nu på något plan måste beundra. Bortom alla tekniska termer och eviga studerande om gamla partier visar serien också upp schackets lugna skönhet. Den tysta duellen mellan två personer i ett spel där varje drag är avgörande. Intensivt men lugnt på samma gång. Jag är väldigt glad över att ha visats denna sida av en miniserie som verkligen kan och bryr sig om sitt ämne, förpackat i en bra historia. Om det är någonting mina förödmjukelser online lärt mig så är det att jag aldrig någonsin kunnat se den på egen hand.