Bild: Manifesto

Manifesto ska vara de ryska barnens vittnesmål

Manifesto, skapad av pseudonymen Angie Vinchito, är Tempo dokumentärfestivals andra film från Ryssland. Den sprider inte precis ett ljusare sken över landet än den första. Jag skulle inte klassa mig själv som en “känslig tittare”, men när filmens eftertexter börjar rulla är jag lite darrig. Av stämningen i rummet att döma är det många som känner likadant. 

Manifesto består av klipp som laddats upp framför allt på Youtube och Tiktok av ryska barn och ungdomar. Vi följer med dem under morgnar och skoldagar. De busar och skojar och är nervösa över prov. De filmar också när deras lärare slår dem och vrålar att de är värdelösa. Sen följer ett montage av skolskjutningar, filmade av barnen själva. Mellanstadieelever stöter på skjutna kroppar i trapphuset när de rusar genom skolan för att ta sig ut. Vidare ser vi klipp på otroligt modiga unga människor som trotsar regimen och står upp för det de tror på. Vi får också se konsekvenserna av detta mod. Och till sist, den ultimata tragedin för barn som hamnat utanför världen.

Jag vet inte riktigt vad jag ska känna kring Manifesto. Den sammanställer ovärderliga vittnesmål från Rysslands unga generation – ett material vi förmodligen aldrig skulle tagit del av annars. Samtidigt känns filmen stundtals sensationslysten, som att den frossar i våldsamma, blodiga bilder utan tydlig orsak. Vad är poängen med dessa utdragna våldsscener? Att klippen ska ha samma effekt på publiken som en skräckfilm har? Tanken känns motbjudande med tanke på de riktiga människor som filmen exponerar.

“Hur ska dessa barn kunna växa upp utan att förstöras av detta våld?” tänker jag när jag ser filmen, vilket också känns som regissörens poäng. Vinchito vill dra direkta kopplingar mellan hur barnen behandlas av de vuxna och det våld som sedan utövas av äldre barn, i till exempel skolskjutningar. Att våld föder våld är vi nog alla överens om, och det ligger självklart någonting i det regissören vill säga. Samtidigt känns Vinchitos grepp om det hela som en alltför grov förenkling.

Ett budskap som framförs alltför aggressivt kan ibland ha sämre effekt än ett där man öppnar upp för flera perspektiv, och tillåts fundera och reflektera. Under Manifestos gång vill jag bromsa och fråga, “Men vänta, är det här hela sanningen? Jag vill veta mer.” Det som gestaltas är våld och utsatthet, och såklart finns det mer än det. Å andra sidan är det kanske inte intressant att lyfta i detta sammanhang: det är ju just våldet som behöver uppmärksammas. Jag undrar dock om inte en del av filmens budskap offras för dess form.

Manifesto ska föreställa de ryska barnens manifest. Deras vittnesmål. Samtidigt väcks tidigt frågan om denna film är till godo för barnen, eller om de i själva verket utsätts genom att visas upp. För medan regissören själv går under pseudonym syns barnen med ansikten och ibland också namn. Det väcker en större etisk fråga, dels för att de lever i en totalitär stat, dels för att de inte har blivit tillfrågade, dels för att de är barn. Vi får anta att de inte till fullo förstår de eventuella konsekvenserna av att posta vloggar på world wide web. Som att man helt ovetandes kan hamna i en film som visas på dokumentärfestivaler över hela världen, till exempel.

Dokumentärfilm kan som bekant inte skildra en verklighet eller en sanning, utan endast tolkningar av dessa. Manifesto består endast av mobilvideos filmade av barn, och deras röster. Inget annat. Kan detta sägas vara barnens sanning? Vi ges ingen förklaring till det vi nyss sett, ingen fördjupning om hur denna våldskultur har uppstått eller i vilken värld den existerar. Det är både filmens styrka och svaghet. Den är rå, avslöjande och chockerande, och lämnar en med väldigt många fler frågor än den besvarade.

Manifesto visades på Tempo dokumentärfestival lördagen 11/3 i samarbete med det vandrande dokumentärfilmsprogrammet DIA. I det efterföljande panelsamtalet medverkade Helena Hörnfeldt, docent i etnologi med fokus på barns rädslor, Stefan Ingvarsson, analytiker vid Centrum för Östeuropastudier och tidigare kulturråd vid Sveriges ambassad i Moskva och Rebecka Bûlow, film- och litteraturskribent.