Tema salt: del 2

Vi bad er läsare att tolka temat “salt” på vilket sätt ni ville och i söndags rivstartade vi serien med de första fyra bidragen. Det bjöds på dikt, noveller och en kortfilm. Helt otroligt! Här kan ni ta del av första delen.

Tema “salt” är igång och vi fortsätter med bidragen näst på tur. Här kommer del 2!


SA-ALLT

Sagan att lyssna till
Som aldrig lider tillsluts

Sonika att lätt tillbe 
Säga algoritmiska löften tillsammans
Signa alltingets lätta trots
somliga aldrig lyckas tacklas

Sjung Alma lågmält tättintill

Sol
Salt
Salta
Salto-mortales

Samla allt litet tillslut

E. Lind


Paul Dakwar


Organdonator

“VISA DIN UNGDOM
SPÄNN DINA MUSKLER
LÅT FIBRERNA SLITAS OCH KRAMPA OCH DÖ”

*

Jag nickar ryckigt, upp och ner och upp och ner i dubbeltempo, men jag vet inte om jag gör det till musiken i sig eller om hans ord var en besvärjelse som gav musklerna kring min nacke ett krampanfall. När luften öppnas upp och jag inte längre känner kroppskontakt i alla riktningar förstår jag inte vad som är på väg att hända, men någonstans mellan min flyttbara ståplats framför scenen och det tunga täcket av svalka på golvet drar jag slutsatsen att jag har blivit tacklad av någon som tagit sats tvärs över den öppna ytan. Det må vara lika sannolikt som att två bilar som möter varandra på en hundra meter bred väg frontalkrockar, men ändå lyckas jag falla mellan människorna till vänster om mig. Atomerna som håller deras celler samman måste ha klyvts i några millisekunder, och hade de gjort det kortare än så hade mitt kött sammanfogats helt med deras, utan stygn och sågar men inte utan smärta. Jag hinner se framför mig hur mina händer kommer sjunka ner någon centimeter i golvets klibbiga hinna, hur små handavtryck kommer bildas och töjas ut men tack vare den klisterliknande friktionen snabbt stanna. Jag kommer aldrig mer kunna vidröra någon med så besudlade handflator. Att någonsin ha nuddat något så kletigt och geggigt kommer få mig att önska att en självutförd amputering i hemmet var fri från allt trauma, men tack och lov tar mina armbågar smällen. Skinnet förintas eller fastnar i två små plättar någonstans på golvet. Jag hoppas på det sistnämnda. Här på golvet finns verkligen en egen arkeologisk historia. Lager på ojämnt lager av smuts och blod och spyor och svett och sprit och tårar och alla kroppens andra substanser bildar sediment, och på samma sätt som jag vill förmultna och vara en del av samma massa som dinosauriernas fossiler vill jag till Organdonators framtida utgrävningsplats bidra med mina losslitna armbågsplättar.

*

“HAVET TÖMDES BAKOM DIG VÅRT JORDKLOT I DIN FAMN

FÖRRUTTNELSEN FÅR OSS ATT KRAMPA OCH DÖ” *

Någon med klor längst ut på sina fingrar tar ett järngrepp om min nacke och rycker upp mig så kraftigt att jag nästan faller igen, fast baklänges. Likt två fuktiga öronmuffar placeras en hand på vardera sida av mitt huvud, så att jag inte längre har makt över mitt eget synfält. Jag kämpar inte emot, för jag vet att det är honom som händerna styr mina ögon mot. Där står han. Upphöjd av scenen är han en knähöjd längre än mig. Hans kropp är ett landskap av ådror som sväller men nästan inte syns eftersom de blå och lila och rosa ljusen suddar ut alla kontraster och gör hans hy slät som en nypolerad spegel. Hans spelande är pulserande vågor av motståndskraft som alla måste möta med hela kroppen för att inte överrumplas av energin. Det är inte bara ljudkonst utan även ett fysiskt test, en uppmaning till dem som hör att förkasta alla gränser, en sport med tydlig lagformation och honom i den främsta spetsen. Samma sekvens av fem eller sex eller sju toner upprepas gång på gång på gång på gång. Likt en kaskad av frustrerade käftsmällar träffar melodin alltid likadant, tills kroppen domnar och nerverna förtvinar, och sakta förs man genom illamåendets träsk till en medvetslös plats där såna kroppsliga reaktioner inte längre är en faktor. Luddet som fyllt ens kranium till bristningsgränsen luckras plötsligt upp, som om fibrerna i en väldig bomullstuss trasslas ur varandra och görs till en oändligt lång tråd som nästan är osynlig, men enkel att följa när den faktiskt syns. Den slingrar ut ur höger öra, binder ihop alla här inne, och allt som finns kvar inom mig är ett tomt, kristallklart vakuum.

*

“DU KUNDE BLIVIT EN AV OSS
DU VALDE ETT HJÄRTA AV STÅL
KRÄVDES EJ MER FÖR ATT DU SKULLE KRAMPA OCH DÖ?”

*

Hans spelande och hans kropp är fastlåsta i perfekt symbios. Jag ser hur kroppen med plötsliga, desperata ryck längtar så intensivt efter att få röra sig till musiken den själv skapar. Hela kroppen rycker, chockartat, spastiskt, som i kramp, men den hejdar sig. Den vet att

musiken bara kan existera så länge den håller händerna i kontroll. Inget annat livnär musiken, inget annat livnär kroppens ryck. Huvudet skakar så att det närsom kan flyga av nacken, underarmarnas mjölksyra är smittsam långt ut i publiken. Hjärnskakningen måste för flera minuter sedan ha rört sig bortom att vara lindrig, men det är inget förutom bedövande adrenalin som flödar i kroppens ådror. Hans kropp är en oändlig serie upprepningar, hans rörelser är en räls som lägger sig själv. Vagnarna rusar fram i minst tvåhundra, men han är alltid steget före, och aldrig längre fram än så.

*

“HÄRIFRÅN ÄR DU EN GRÅAKTIG INSEKT DU BET MIG OCH MÄRKTE DET INTE ENS SJÄLV DITT GIFT FÅR MIG ATT KRAMPA OCH DÖ”

*

Det förvandlas. Det hade inte varit rätt att säga att det förstörs, eller att det brister, för energi och materia går bara att konvertera. Ett kvicksilverfint skri av gitarrfeedback kollapsar in i sig själv igen och igen och försöker på så vis överrösta publiken. Han ligger på scenen, inte fullt lika ryckig som för en stund sedan. Han skriker fortfarande, han slutar inte. Hans stämband är lika tåliga som hos en nyfödd, men nu när läpparna inte pressas mot mikrofonen går det bara att veta eftersom det syns. Orden måste ha upphört, för allt jag kan se passera tänderna är utdragna vokaler. Om jag kom honom riktigt nära nu, så nära att hans puls känns, då skulle jag kunna se mig själv i det blanka lagret av svett som täcker hans ansikte. Allt skulle speglas; chocken, glädjen, saknaden, längtan, avundsjukan. Sen skulle mitt fokus skifta, mina ögon skulle ställa om, och jag hade lagt märke till en rännil av tårar som bildar små stalaktiter vid hans haka innan de rasar och landar på gitarren framför honom. Jag skulle på nära håll fått se en sårad själ blöda ner det ansikte som håller den instängd.

*

“DÄR NERE FINNS INGA URSÄKTER UPP MED DIG, TRAMPA DÄR DU STÅR INGET KAN FÅ DIG ATT KRAMPA OCH DÖ”

*

Likt kemikalierna i en rökgranat sprider sig tystnaden över oss när han plötsligt far upp. Alla har släppt taget om mig. Ingen vidrör mig ens, men ändå känner jag mig säker, och ändå är min blick som fastklistrad på honom. Gitarren ligger kvar under hans fötter. Den kvider fortfarande, likt ett offer som bundits fast på ett väldigt stenaltare. Den ser upp på honom när han drar av sig sin tjocka t-shirt i ett enda svep. Tröjan lyfter han upp ovanför huvudet, högt, så nära himlen att solens armar kan svepa ner genom taket och välsigna den. Han vrider ur den som en blöt trasa. Varje droppe svett pressas ur den mellan skelettvita knogar. Det rinner ner över hans bara bröstkorg i nya floder, det absorberas av hans jeans. Mest droppar det ner på gitarren. För varje litet plask på dess glansigt svarta yta tar någon ett litet steg mot scenen, någon sträcker fram sina händer, någon försöker få tag på gitarren. Varje gång vätskan vidrör en sträng börjar vrålandet om på nytt, och när hans tröja är torr och skrynklig och spräcklig lyckas de närmast scenen samsas om ett sätt att bära ut gitarren i publiken. De gör det med samma försiktighet som en kypare eller kistbärare.

*

“DU FANNS ALDRIG ENS PÅ RIKTIGT
EN HÄGRING ATT TA PÅ SOM ALLA KAN SE BARA EN LIVLÖS KAN KRAMPA OCH DÖ”

*

Först med att lägga tungan på gitarren är någon med rött hår som bara nästan kan vara naturligt, någon vars överkropp är inlindad i trådar från nystan i tjugo gråa nyanser. Som en köttig snigel kryper tungan från gitarrens volymratt till den tröskel där halsen möter kroppen. Någon annan gör likadant, sedan någon annan, och sedan har hela publikens ögon riktats mot mig. Jag vet inte vad jag gör, jag vet inte hur man gör, jag vet inte vad det är meningen att jag ska få i mig, jag vet inte hur jag kommer reagera. Jag vet inte om jag kommer undan med att bara spela med, men jag tar emot gitarren och kabeln försörjer den fortfarande med liv. Jag greppar dess hals och vänder på den så att de salta pärlorna rinner in i min mun, jag räcker ut tungan och ser till så att ingenting missar mitt gap, men ändå rinner lite förbi min mungipa

och ner längs med kinden mot utsidan av min strupe. Jag sväljer (kanske mest mitt eget saliv), och jag vet inte om hela världen är tyst eller om det bara står stilla i mitt huvud, men allt jag kan höra fylls upp av en väldig klunk. Ingen finns kvar på sin plats, ingen är här, inte ens jag. Mina ögon är lika stängda som uppspärrade, tiden står stilla men låter allt hända på en och samma gång. Alla frekvenser jag kan höra sjunger lika starkt i en dödlig tystnad. Mina muskler krampar men finns inte mer, jag kan inte känna dem, åtminstone inte som de finns i nuet. Mina tår vill borra sig neråt. Hans svett är saltvattenvindar i mitt ansikte och slammet jag står på är soltorkad tång och han är här, han står uppe på bryggan och jag befinner mig bredvid i en liten sandstrandsdal i en vik mellan två strimmor av oändliga klippor på kusten någonstans. En flotte driver fritt på vågor som knappt finns. Vinden är så stilla att flotten bara guppar på plats, som om ett ankare höll fast den. Den kommer inte närmare oss, men den rör sig inte heller bortåt, mot den lilla ön som är en klippig ring med en plätt av tallar och mossa som centrum. Vi sover i en stuga, mamma och pappa lagar vår mat, vi gräver upp gruset från stigen till parkeringen och fyller tomrummet med slipade stenar. Vi smyger in i växthuset och äter tomater direkt från kvistarna. Alla märker, de ser juicen som rinner längs med någon av våra mungipor, men ingen säger något. Jag ser honom sitta i tallarnas skugga, tuggande på en rabarber. Jag klarar inte av syrligheten, så jag lägger dem jag plockar med blad och allt i en korg som jag ställer i köket i hopp om att en paj ska dyka upp någon gång under dagen. Precis innan natten dyker ljuset från en fyr upp på horisonten. En hinna av land ligger på dess kurva, men även om dagarna är den så tunn att den bara ser ut som en kladdig kontur. Vissa dagar kan vi se blixten träffa vattenytan, och känna hur åskan får klipporna att mullra djupt ner i grunden. Vågorna blir så väldiga, de krossas med sån vrede mot klipporna att deras kalla splitter smattrar mot fönsterrutorna. Med tunna fingrar knackar havet på och påminner oss om att dess mjukhet inte ska misstas för bräcklighet, trots att det inte mer än smeker mina ben nu när jag viker upp shortsen ännu lite längre och fortsätter vada ut tills jag är parallell med honom, som nu ser ut att stå ännu lite högre på bryggan intill mig.

*

“Vi borde bli jägare.
Det kan man väl vara?
Morfar jagade.
Han sköt ekorrar.
Inte med gevär eller nåt, det hade nog blivit såsigt.

Med slangbella, tror jag.
Sen flådde han dem och sålde pälsarna. Så kan man tjäna pengar.”

*

Genom skogen slingrar sig vägar som är så snäva att bilarnas möten kvävs, om de mot förmodan förekommer. Med årens gång kammas träd för träd undan, skogen blir tunn och klipphällen öde, men än är vi för unga för att märka något alls. Mot verkstadens vägg står en cykel lutad. Den har korg och pakethållare och kan susa genom skogen, förbi bilar och hundar och de som sitter fast i deras koppel. Den är grön och skimrar där den inte rostar, och den tar oss ner för backarna till kafféet bakom muren av nya villabyggen. Om några år, kanske tio, ska kaféet brinna, men idag ska vi köpa glass. Jag väljer pistasch för att färgen är så fin, och vi sätter oss på bryggan.

*

“Det är något som saknas. Har du smakat pistaschnötter? Hur gott som helst.
Det här var inte riktigt samma sak. Jag vet inte.
Det kanske är kylan som förstör”

*

Framför bryggan, en bit in i en vindlös vik, finns en herre som bor i ett hus som vi alltid undrat över. Stugan har landhöjningen att tacka för att vattnet inte sköljer färgen från fasaderna, men om det någon gång regnar en millimeter för mycket kommer vatten genast sippra in genom springorna. Grundet det står på hade helt slukats, och allt som kvarstått hade sett ut att vara toppen av ett rött torn med vita knutar, byggt på havets mjuka botten. Mannen har satt sig i sin eka och ror mot oss. Han är allt som får vattnets mörknande yta att röra sig. Inte en fisk bryter spänningen, inte en fågel dyker genom den. Cykliska rörelser driver allt framåt; årorna går varv efter varv, allt annat är ett stilla upprepande. Mannen kliver upp på

bryggan. Han har sandaler och målade tånaglar, och fast (eller kanske eftersom) han inte ens ser på oss vänder vi våra blickar som ugglor när han vandrar i land. Under armen är en tunna som han bär mot kafféet.

*

“Krabbor, bara krabbor har jag, och en enda ensam flundra. Den är säkert senig och seg, det märker ni när gästerna biter i den. Men den går säkert att göra något med ändå.
Ugnsbaka den hel eller gör en soppa av fillén.
Koka åtminstone buljong på den.
Gör bara nånting.
Det var inte svårt att fånga den, men tid tog det.”

*

Vi blir inte bokstavligt talat hemjagade, men när solen har sjunkit så lågt att kroppen kyls innan blöta kläder blir torra sätter sig en gyllene hund bredvid oss och ser ut över vattnet i några minuter. Sen tar den ett plötsligt språng och landar i havet med ett plask som dränker oss. Den simmar fram och tillbaka några gånger, flåsande, och vi ställer oss upp och bestämmer att det är dags att ta oss hemåt. Vi ser på den. Blöta ögon, utsträckt tunga, och vi fattar nog inte att den inte visste bättre, så vi bara fnyser och beger oss. De blöta tröjorna trasslar ihop sig till en droppande tygklump där de ligger i cykelkorgen. Våra bara överkroppar torkar nog lite snabbare. Han får stå ovanför sadeln, han trampar fram en kramp i låren. Det är inte som om han inte försöker, det kommer jag känna att han gör, men det är ändå inte lätt att vara den som knuffar på. Pakethållarens kanter är inte vassa, men precis nu känns det ännu mer smärtsamt att få något trubbigt inborrat i handflatorna. Sen upphör det plötsligt, för vi har nått krönet innan hemfärdens enda nedförsbacke. Jag får slå mig ner på den platta pakethållaren, jag får hålla i honom för att inte falla av. Hans revben ryms lagom rätt mellan mina fingrar, och under dem känner jag hjärtat slå häftigt men stadigt. Jag trycker lite hårdare, jag pressar in mina fingertoppar. Hade jag klor skulle de sjunka in i hans kött, och jag hade fått känna allt som rör sig där inne, allt det som skänker honom liv. Men sånt djup kan jag inte känna honom på. Jag är kvar på ytan, där min hud klibbar ihop med hans. Någonting rinner längs med hans rygg, mellan hans vänstra axel och ryggraden, en ås av

pärlor begravd under stramt, tunt kött. Är det en droppe havsvatten, en kvarleva från retrieverns plötsliga attack? Eller är det för att han anstränger sig? Är det för att han använder sin kropp? Har han börjat…?

*

“Du kan öppna ögonen nu. Du kan se igen.
Se på mig.”

*

Det finns ingenting mellan honom och mig. Det fanns aldrig något mellan honom och mig. Allt är luft, eller kanske vakuum, för genom det kan han se men inte höra. Ja, han ser mig från scenen på Organdonator, precis som jag är, vilket är hur jag var, ett minne blott redan innan vi möttes, ett av miljontals som smälter samman och blandas ihop. Men varför har hans blick då fastnat här på mig? Och varför har jag tårar på kinderna, när hans precis har slutat rinna?

*

“Glöm och förlåt.
Eller förlåt först.
Glöm sedan.
Låt hjärtat fördela bördan jämnt, så att hela kroppen delar på den”

Edvard Sundström