Tella Viv om det försenade debutalbumet, skitiga röstmemon och deras kanske inte så helvetiska liv

Stockholmsduon Tella Viv släpper idag sitt efterlängtade debutalbum I. Ett album som varit på gång under en längre tid men av olika anledningar aldrig blivit av. Vi mötte upp bandet vid Medborgarplatsen i Stockholm för att diskutera albumet, hur de kommit dit de är idag och vad för överraskningar som väntar i framtiden.

Det är kanske den första riktiga vårhelgen i Sverige och runt om i centrala Stockholm går representanter från miljö och hälsa och kontrollerar de trånga uteserveringarna. Trots vårsolen väljer vi att slå oss ner inomhus på vad vi får veta är bandets ”stammiskrog nummer fem”. Borden är fernissade för att se uråldriga ut, Bols-flaskor får agera ljusstakar och Bruce Springsteen spelas för fullt när vi, Carl och Benjamin från Tella Viv slår oss ner för att prata om debutskivan.

Hur känns det att äntligen få släppa debutalbumet?
Benjamin: Det har varit mycket som har lett fram till detta, men vi har hela tiden lite hållit på att släppa en skiva till dess att planeterna står i rätt linje, så att säga. Det krävs liksom mycket mer av en, det är ett mer gediget arbete och det är väl det vi kände att vi nu hade möjlighet till. Så det känns jättekul att vi nu har haft möjlighet till det.

Vad var det egentligen som gjorde att ni sköt på släppet?
Carl: Vi hade länge varit inne på att släppa en skiva men det var en del internpolitik inom branschen som gjorde att de stängde resurserna och gjorde så att vi inte fick vår vilja igenom att släppa den. Blir man liksom motarbetad på alla plan är det svårt att övertyga sig själv att vi kommer släppa denna skivan ändå. Det blev ett sorts mantra att vi tänkte att vi släpper denna skiva om kanske… två säsonger. Men jag tror också att det var en sorts mognadsprocess där vi fick lära oss vad det var som krävdes för att ro projektet i hamn, och att det inte bara är att gå till studion och trycka på REC, utan att det är ett långt förarbete.

Benjamin: Vi hade ju ett gäng låtar som det var meningen att de skulle bli en skiva, men skrev vi mycket mer material som gjorde att vi tog bort och förfinade ytterligare. Och vi kände väl att detta skulle leda till en ännu bättre skiva. Men sen när vi väl gick in i studion, kände vi oss inte riktigt nöjda med soundet; vi kände att det lät lite för… bra. Det var inte riktigt vad vi var vana vid. När vi jobbar med låtarna jobbar vi mycket med röstmemos på mobilen och väldigt spontant. Vi kände att den känslan hade helt försvunnit. Så vi tog helt enkelt dessa inspelningar som vi ansträngt oss så mycket för att de skulle låta cleana och snygga och försökte sedan förstöra dem i ett halvårs tid.

Har ni några planer på hur ni ska fira releasen?
Benjamin: Vad gäller spelningar har vi bokat in en livestreamad releasefest nu på fredag, samma dag som albumsläppet. Sen har vi lite annat på G. Vi har väl inget riktigt spikat ännu med tanke på att världen vänts lite upp och ner nu haha, så vi får väl se lite vad vi kan göra.

Har ni några överraskningar planerade till releasefesten?
Carl: Vi har en överraskning, men vad det är tänker vi inte säga… då är det ju ingen överraskning längre. Men det blir skitkul med livestreamad spelning. Det är lite såhär galakänsla typ. Det är fredag, vi har släppt ny skiva och sen poppar vi en champagne eller så. Nu vet jag ju att detta inte kommer hända men det hade varit skitkul om någon hade kommit med en tårta med vårt skivomslag på, men jag vet helt ärligt inte vilken tårtbutik som skulle kunna tänka sig att göra nåt sånt.

Förutom releasespelningen, har ni några andra planer på hur ni tänker fira albumsläppet?
Benjamin: Bli fulla.

Carl: Alltså jag har ju byggt upp min alkoholresistens så mycket i samband med hela coronakrisen, med tanke på att jag bara druckit vin hela dagarna. Så jag ska väl försöka sätta det där ur balans på nåt sätt och halsa en hel vodkaflaska eller nåt.

Vi blir bortkörda från vårt bord som var bokat av ett sällskap som aldrig kom. Vi passar på att beställa ny öl, tar några bilder med den uråldriga telefonen som hänger på väggen och försöker redogöra hur många medlemmar bandet egentligen har haft innan Carl och Benjamin beslutade sig för att köra själva.

Hur skriver ni musiken?
Carl: Just denna skiva är delvis skriven med andra musiker, men för det mesta mellan oss två. Nu när vi arbetar är det mer att vi två har en idé, och sen har vi olika format till att försöka trycka ut demon, om det är via sampling eller bara sång eller gitarr. Men det är nog mest att vi båda står och spelar till vi båda liksom ”vibbar” med materialet och då gäller det bara att vara snabb att spela in.

Benjamin: Vi brukar som sagt bara spela in via röstmemo på mobilen, bara för att få in det. Och nästan bättre att det blir lite skitigt. Sen försöker vi alltid gå tillbaka till den inspelningen, och försöker tolka den på nytt, och tänker hur vi ska kunna göra detta bättre. Det har varit mycket så med skivan, att det blivit en konstant process av omtolkning av det vi själva har skapat. Och sen händer det att man går tillbaka och lyssnar på den första inspelningen igen och tänker ”fan, det där lät ju mycket bättre”, så går vi tillbaka till det.

Har ni något spår på nya skivan som är 100% mobilinspelat?
Benjamin: Nej, allt är omgjort, men vi har en som är väldigt nära. Den sista låten på skivan, Thank you awards, är otroligt nära, bortsett från lite pålägg, är grunden nästan exakt samma som vi spelade in i replokalen.
Carl: Däremot är jag jävligt taggad på att använda mobilen till att spela in i framtiden. Iphone-mikrofonen har en jäkligt speciell kompressor så oavsett var man står i rummet tar den upp alla instrument väldigt bra. Jag vet till exempel skivor, utan budget, där till exempel trummorna är helt inspelade via en mobilmikrofon. Det hade varit väldigt kul att göra.

Om vi går tillbaka till just skivan; vad handlar texterna om?
Carl: Det är mycket ängslighet typ, om att känna sig bortvald och irriterad. Men det som jag tänkte på rent konceptuellt i processen med skivan var mycket helvetessymbolik. Att använda helvetet som en metafor till ens kanske inte så helvetiska liv. Jag försökte röra mig lite i olika gestalter utan att försöka representera oss själva, utan mer människor i omgivningen, och hur… Töntig man egentligen kan vara. Kortfattat handlar väl skivans texter om ett himmel och helvete inom en väldigt snäv krets av indiemusiker som konstant sjunger om att det är synd om de själva. Jag försöker liksom se just det på ett mer socialantropologiskt sätt.

Har ni en ambition som band att försöka att inte vara som alla andra?
Benjamin: Jag tror att den musiken som vi alltid varit intresserade av har alltid varit sådant som är lite annorlunda, och i allmänhet tycker vi att människor tenderar att göra lite samma sak. Man tittar på vad andra gör och försöker efterlikna det. Medan vi mer funkar som så att om vi skulle skriva någonting och märka att detta låter precis som något annat band… då kan vi helt enkelt inte fortsätta med det, för det finns ju ingen idé att uppfinna hjulet igen.

Finns det någon speciell influens som skivan präglas av?
Benjamin: Vi är naturligtvis influerade av jätte, jättemycket, men grunden ligger väl i någon sorts new wave, tidig punk, amerikansk punk och den musikrörelsen. Men sen tar vi inspiration från otroligt många saker. Vi skickar artister till varandra hela tiden, det kan vara allt från jazz, soul, funk, rock… Ja allt…. Eller, kanske inte metal. Men nästan allt. Vi vill ha ganska breda influenser men det som alla har gemensamt är kanske just det att de gör någonting väldigt speciellt som handlar om det enskilda uttrycket.

Bara ett stenkast från där vi sitter ligger Bondegatan och Sonika Studios, där bandet spelade in sin andra EP: From the Cradle to the Kitchen Sink. Såväl innan skivan, som efter, har bandet som nämnt genomgått en hel del medlemsbyten. Carl och Benjamin förklarar för oss att det var främst kompromisserna som medföljde  i skapandeprocessen som gjorde att duon övervägde att nöja sig med att bara de själva som ska bära upp namnet Tella Viv. Men även om de valt att inte ta in fler bandmedlemmar, fortsätter bandet att samarbeta med inte bara musiker, utan även andra konstutövare.

Jag har hört att ni jobbar mycket med olika konstnärer, fotografer och liknande. Är det någon speciell konstnär ni valt att jobba med på denna skivan? Varför?
Carl: I processen av att vi gjorde skivan var vi kanske mest i arbete med Lars Brønseth, som är fotograf och som alltid varit med oss och alltid gestaltat oss där vi varit just då. Vi har även jobbat med Ever Brännström, som har designat alla våra scenkläder. Ever har inte bara fixat våra kostymer utan har också inspirerat oss till att bygga upp ett mantra. Att på något sätt sätta ihop allt till en idé. Musiken är liksom inte något separerat från ens tankevärld utan allt måste på något sätt hänga ihop.

Benjamin: Musiken och utseendet ska liksom spela med varandra. Det handlar liksom inte bara om att spela bra musik och se bra ut utan det handlar mer om att se ut på ett sätt som passar bra tillsammans.

Carl: En låt är liksom inte bara en inspelning, utan en låt är mer en abstrakt idé. Precis som att man går in i en ny karaktär när man är i en låt kan man också ta sig an den här karaktären genom sina kläder eller genom foto då. När vi spelar till exempel är inte jag samma person som vaknar upp i sängen en tisdagsmorgon utan när vi spelar är vi de personerna i våra låtar. Det är en mask man sätter på sig och jag tror att både Ever och Lars hjälper oss sätta på dessa maskerna, så att säga.

Jag tycker faktiskt det är ganska ledsamt när band hävdar att de är ”sig själva”, för man är egentligen aldrig sig själv när man spelar, man är alltid någon annan.

Så man kan säga att dessa konstnärer kompletterar musiken och låtarna?
Carl: Ja precis. Jag tycker faktiskt det är ganska ledsamt när band hävdar att de är ”sig själva”, för man är egentligen aldrig sig själv när man spelar, man är alltid någon annan.

Har ni något annat starkt musikminne i samband med att ni spelade in skivan, som ni vill dela med er av?
Benjamin: Vi spelade på en kompis 30-årsfest precis innan coronageddon fuckade ur allting. Det var ganska nice, för att vi lyckades kombinera både spelning OCH en fest på en kväll. Det fanns snittar, gruyèreost i överflöd och vin i plastmugg. Carl dansade på ett pingisbord och hällde en hel hink med pingisbollar över sig. Jag lyckades sparka till ett mickstativ som träffade en polares skrev. Det var absolut inte meningen. Jag menade egentligen inte att skada någon.

Slutligen: Har ni någon drömspelning ni skulle vilja göra?
Carl: Jag kanske siktar lite för högt här men det hade varit kul att köra en pizzeriaturné. Alltså att man spelar på ALLA pizzerior i hela Sverige. Inte några kedjor eller lyxpizzerior eller så. Bara de riktigt originella sunkpizzeriorna. Det blir nog en del spelningar på den där turnén. Hur många pizzerior kan det finnas i Sverige egentligen? Känns det för mycket om man säger fem tusen? Äh! Jag chansar på 4200.

Vad framtiden har att erbjuda Tella Viv kan ingen svara på i dagsläget. Trots att utsikterna för en pizzeriaturné i dagsläget ser mörka ut gör vi en snabb googling och konstaterar att det finns exakt 3841 pizzerior i Sverige. Det kanske ändå finns utrymme för en pizzeriaturné någon gång i framtiden. Men just nu har bandet egentligen bara två saker i sikte: en releasefest via internetlänk och att återigen sätta sig i studion, försöka skapa material tills de båda “vibbar” och sedan spela in det via röstmemo.