fbpx
Illustration: Mikaela Hallén, @sketchymik.

“Tell me why”

Sedan jag tog studenten för ett par år sedan har jag jobbat på en förskola som olegitimerad dagisfröken. Under denna tid har jag inte bara lärt mig mer om mig själv, om branschen och om barn, jag har även blivit övertygad om att tystnadsplikt för personal inom barnomsorg enbart instiftats av en enda orsak: För att reglera den svenska standup-scenen. Varje kroniskt förkyld förskollärare som står och balanserar på randen till ytterligare en omgång utbrändhet bär nämligen på flertalet dråpliga barnrelaterade anekdoter som är milvis roligare än det halvtaskiga materialet svenska B-komiker står och gormar om på deras senaste teaterturnéer. 

En höjdpunkt under min karriär som okvalificerad pedagog kom när jag för första gången blev konfronterad av den mytomspunna, frågvisa fyraåringen. Somliga fyraåringar bär på en omåttlig nyfikenhet kring världens alla aspekter och på deras jakt efter kunskap ställer de gärna frågan “varför” ad infinitum. En fråga som “Varför ska vi ha på oss stövlar?” kan verka banal men 15 “varför” senare har du slungats ner i en svettig, existentiell kris och försöker febrilt redogöra för neandertalarnas plats i den babyloniska skapelsemyten. Det är skrämmande. Jag tror dock att det finns något i det undrande barnets vetgiriga filosoferande som vi kan anamma till våra egna liv.

I ett par av mina tidigare krönikor har jag, så långt min skriftliga fallenhet tillåtit mig, ämnat belysa människors längtan och behov efter sammanhang. Jag tror att det finns många människor som känner sig ensamma och vilsna i vårt samhälle. Som känner att livet bara passerar förbi samtidigt som de sitter fast i meningslösa spiraler. Många ser livet som en börda. Något man bara är tvungen att kämpa sig igenom. Vi befinner oss i något av en meningskris. För jämte människans längtan efter sammanhang finns även ett djupt rotat behov av syfte.

Den stressiga, repetitiva livsrytmen som genomsyrar dagens samhälle leder till en känsla av att man inte har ägandeskap över sitt eget liv. Det är lätt att känna sig fasthållen av strukturer och system som tycks konspirera mot en. För om livet bara går ut på att maximera sin lycka i drygt 80 års tid samtidigt som man jobbar stabila 40 timmar i veckan och ens lediga tid går åt till att lunka runt bland skrikigt färgglada klädsnurror i jakt på den billigaste t-shirten från Bangladesh, då är ens existens rätt meningslös.

Ett liv utan syfte är som en expedition utan karta. Utan något att sträva efter eller något att rikta sitt fokus mot så stagnerar livet. Skapande och livgivande vila byts ut mot timtals slötittande av YouTube och likgiltighet. Tillvaron blir reaktiv istället för proaktiv och människan blir demoraliserad. Hela varandet känns som när man sitter framför ett tomt Word-dokument på en dammig datorskärm med en textmarkör som blinkar provocerande mot den vita bakgrunden och man spenderar månader åt att försöka komma på något att skriva om. Man kämpar frenetiskt mot den förlamande bekvämligheten som finns ett knapptryck bort, spjärnar emot men ingenting händer. Det bidrar till en känsla av att inte ha kontroll över sitt liv och det är existentiellt förödande. Handlingarna i denna grådisiga tillvaro blir meningslösa.

De saknar syfte.

Ett problem i moderniteten är att mycket i samhället är stort och utom räckhåll för oss. Politiska beslut som rör ens tillvaro fattas inte på lokal nivå utan på andra sidan landet, och i vissa fall i andra länder, av anonyma byråkrater. Jag tror att detta bidrar till att man som individ känner sig maktlös, vilket i sin tur leder till en förstörd moral i nationens population. Många av oss lever i en ödesdiger balansgång mellan generiska klistermärksfloskler och motivationsgurur som talar om att “allting är möjligt om man bara tror på sig själv” eller att vi ska “sikta mot stjärnorna”, och verklighetens stolpigt byråkratiska, orubbliga samhällsstrukturer. Risken är stor att vi faller ner i ett av dessa diken och får en svartvit syn på världen där vi antingen pumpas upp med falska förhoppningar och orealistiska målbilder för att sedan bli besvikna när livet inte blev som man tänkt sig, eller så slutar vi drömma helt och hållet och tänker att allt är utanför vår kontroll (vilket jag tror kan vara ännu värre). 

Därför menar jag att det är extra viktigt att fokusera på det man faktiskt kan påverka. De till synes banala valen som tillsammans utgör det vi kallar för livet. 

Det är också här jag tror att min frågvisa, fyraåriga frändes syn på världen kan komma till hands. Vi borde också ställa frågan “varför” oftare. Både i det stora och i det lilla. För ett undersökande “varför” uppmuntrar oss att se livet ur ett mer proaktivt perspektiv.

I min vardag brukar jag promenera till jobbet. Det har bara varit något jag gjort och inget jag ägnat överdrivet stor tankekraft åt att analysera. En oanmärkningsvärd bit i livspusslet som behöver betas av innan jag kan gå och lägga mig i min nattliga dvala. Men efter att jag ställde mig själv frågan “Varför promenerar jag till jobbet på morgonen?” så blev jag tvungen att motivera detta val och se syftet bakom handlingen: Jag promenerar till jobbet för jag tycker om att ha en lugn stund på morgonen för mig själv där jag kan samla mina tankar och eventuellt lyssna på en podcast om anglikansk teologi. Helt plötsligt omvandlades jobbpromenaden från “någonting jag gör bara för att” till “någonting jag gör för att jag vill”. Istället för att känna mig som ett offer för mitt liv så är det jag som driver livet framåt. Det ger auktoritet över min tillvaro och ingjuter en känsla av syfte.

Egentligen spelar det inte jättestor roll om man går, cyklar eller tar bussen till jobbet, så länge det finns en bra anledning bakom det. Om man promenerar bara för att blir det en tom, riktningslös och omotiverad vana. Men om man aktivt väljer att ta bussen för att man vill, så kan det bli en värdefull handling. Välj det liv du lever, som någon smart person sa.

Jag vill tro att om vi identifierar anledningarna till varför vi gör det vi gör så fyller vi dessa vardagliga insatser med syfte. Jag kanske inte kommer förändra världen eller stoppa klimatförändringar med mina små texter och lekar på förskolan. Men jag kan faktiskt välja att köpa en tröja som inte producerats under inhumana förhållanden i en skum fabrik i Sydasien. 

Jag kan ta kontroll över mina egna val.

Sakta men säkert börjar en riktning stakas ut när det undersökande “varföret” skissar fram kartan över livets expedition. Min förhoppning är att denna fråga ska kunna lysa upp resten av livet så att varandet på vår blå planet börjar betraktas utifrån en fyraårings nyfikna och förundrade sinnelag. Att frågan “Varför finns jag?” ska komma från en känsla av att livet är en gåva istället för en börda.

Så min uppmaning till dig, om jag får låta lite pastoral, är att gå igenom valen du gör under en dag, kanske sålla bort ett par handlingar som inte tar dig åt rätt håll, och ställa dig själv frågan som ekar i varje underbetald barnskötares huvud: 

“Varför?”

“Tell me why”