fbpx

Tacksammare läge kan Melodifestivalen inte få

I stugorna sitter folk som på nålar. Det är lördag kväll, klockan är 20.00. Popcornen har poppats till perfektion och OLW:s Limited Edition-chips ligger i de blå plastskålarna från IKEA. En och annan dammig fjäderboa har letats fram för att pigga upp de urtvättade mjukisbyxorna. Förväntan är hög. Kanske högre än någonsin. TV:n slås på. Äntligen börjar Melodifestivalen 2021. 

Det var nog inte många som trodde att Melodifestivalen 2020:s allra första bidrag skulle stå som slutsegrande i Friends Arena. The Mamas uppgift i Linköping var att öppna tävlingen med deras varma, moderliga Move och samtidigt brygga över från året innan, då de segrande körade bakom John Lundvik. Men med en ynka poäng tog de segern för andra året i rad, framför streaming- och oddsfavoriten Dotter. Försmädligt kändes det då. Men vad som bara var en högst osannolik farhåga visade sig slå in 11 dagar senare – Eurovision ställdes in för första gången under sin 65 år långa historia. Ett utfall som i efterhand gjorde den där poängen helt betydelselös. Nu är det 2021 och efter snart ett helt år av [censored] har både SVT och EBU gjort årets upplagor av Melodifestivalen respektive Eurovision anpassade efter Madame Rona, med deltävlingar i ett tomt Annexet och både en B, C och D-plan för Eurovisionfinalen senare i maj. Det blir alltså en folk(tom)fest i vår. Så: Vad kan vi vänta oss?

Oavsett vad som är i görningen bakom kulisserna har SVT ett väldigt tacksamt läge just nu. Alla längtar till Melodifestivalen efter de skrala tv-utbuden vi har levt med under förra året. Fine, streamingtjänsterna har gått på högvarv på diverse skärmar under den tid vi suttit som marsvin i burar, men vi är trötta på dem nu. Ingen orkar med ännu en Netflix-produktion. Det är live vi vill ha: Dramatik, känslostormar, lägereldsvibes. Man kan tänka sig att det blir svårt att misslyckas med något så efterlängtat och att Melodifestivalen kommer att mottas med glädje oavsett vad som bjuds på – samtidigt blir ju pressen ännu högre. Det finns en oerhörd extravaganza-törst som SVT förväntas släcka och vi vill inget hellre än att Daddy Björkman ska leverera en färgglad paraplydrink deluxe. 

Det är på bidragens scenshower som den största pressen på högt produktionsvärde ligger. I och med att den sedvanliga Sverigeturnén är inställd och alla deltävlingar sänds från Stockholm sparar produktionen en hel del pengar. Pengar som nu förväntas investeras i pampiga och häpnadsväckande nummer istället. Aspekten av att behöva nöja en fysisk publik och därmed inte förlita sig för mycket på digitala effekter försvinner också, vilket förändrar läget och förutsättningarna för vad vi kan tänkas få se. Tävlingsproducenten Karin Gunnarssons uttalande om de nya tekniska förutsättningarna som kommer med en tom lokal hintar om att vi kommer få se annat än det gamla vanliga. Det vill säga: det finns ingen åskådare som kan få flygande kameror i bakhuvudet, ingen på första raden som kan dränkas av eventuella vatteneffekter och ingen risk för att någons morfar ska skrämmas till döds av ljudet av smällande konfettikanoner. Möjligheterna är nästintill oändliga!

Trots orimligt optimistiska förhoppningar om vilka artister som skulle vara så pass gighungriga att de kunnat tänka sig ställa upp i tävlingen är startfältet inget särskilt över förväntan. Även om produktionen har lyckats få tillbaka stora namn som Danny Saucedo och Eric Saade för att pleasa tittarna, var det inga ögonbryn som höjdes när startfältet presenterades förra månaden. Det mesta är bekant, hälften av namnen känner vi igen från tidigare år. Den största förvåningen med årets startfält är att det är så få av Melloartisterna från sent 2010-tal som är med. Vi snackar Wiktoria, Ace Wilder, Lisa Ajax, Nano, för att inte glömma allas vår älskling Jon Henrik Fjällgren. Under de senaste åren har det nästan alltid varit någon ur det här gardet som “gör en comeback” och ger tävlingen ännu ett försök, bara för att sluta på en ännu lägre plats än vad de slutade på gången innan. Kanske har det blivit nån form av kollektiv insikt kring detta som påverkar deras frånvaro i årets tävling? Kanske att tävlingsledningen kommit till insikt att det behövs lite nyare blod för att bibehålla intresset?

Efter att ha fått en överblick av årets startfält går det att urskilja ett mönster: Kamperna inom kampen. I startfältet hittar vi flera artister som kommer att konkurrera med varandra om en specifik målgrupps röster (because there can only be one, eller hur?). Bland annat ser vi rockduellen Lillasyster vs. Mustasch, dansbandskampen Sannex vs. Arvingarna, Idol-löftena Kadiatou vs. Tusse och förra årets toppstrid The Mamas vs. Dotter. Sist men inte minst årets lågoddsare tillika före detta kombattanterna Eric Saade och Danny Saucedo. Att Dannys låt i år är på svenska (med den förunderliga titeln Dandi dansa) och det unika faktum att han släpper en annan singel med Sabina Ddumba dagen innan sin deltävling siar dock om en inte lika tävlingsinriktad Danny 2021. Det betyder att platsen som Erics duellant är ledig, en plats som förmodligen kommer att upptas av tjugotiotalstjusaren Anton Ewald. Att Eric vill kämpa för kronan verkar självklart, eftersom att han för första gången på fem år går tillbaka till engelskan – och naturligtvis avslutar hela årets Melodifestival med att ha det ärofyllda startnumret 28.

Än så länge är bidragen bara namn på papper, men vilka MP3-filer som än tillhör låtarnas titlar är vi alla bara glada över att ha något att se fram emot. Det är nog många som är tacksamma över att äntligen få känna sig delaktiga i något sex lördagar framöver. Melodifestivalen 2021 behövs. Nu ska vår gemensamma knytpunkt inte längre endast vara ett dödligt virus, utan nu får våra få sociala interaktioner även präglas av en färgsprakande sångfest. Det blir lite fest hemma, ändå. En hel nation sitter förväntansfull, lycklig över att något som är sig likt äntligen drar igång igen. Nuuu kör vi!

Text: Ellen Algren och Theo Hafström

/

Tacksammare läge kan Melodifestivalen inte få