Poeten Jimmy Alm sitter framför två abstrakta, färgglada tavlor, iklädd keps och en mönstrad tröja. Han ler stort.

Foto: AnnaCarin Isaksson

Sveriges enda kommunpoet ett år efter uppdraget: “Mitt projekt blev en väldigt bra projektionsyta”

Vägen till det unika jobbet som kommunpoet växte fram ur prestationsångest, refuseringar och spontana idéer från festivaler och kollegor. Ett år senare kan Jimmy Alm se tillbaka på ett provocerande projekt som innehöll allt från lyrik om en betongfabrik till en clowns konstnärliga tolkningar.

– Poesin har en så konstig ställning i samhället: den är både det absolut finaste och det mest värdelösa.


När Jimmy Alm, bara häromdagen, lämnade bilen på verkstaden, började mekanikern prata om sin bilsamling. Försiktigt uttryckte han att samlingen hade kunnat bli en dikt. Poesin finns i Tranemo kommuns medvetenhet på ett annat sätt idag, tycker före detta kommunpoeten Jimmy Alm.

I september förra året avslutade han sina uppdrag som kommunpoet. Vägen till jobbet började, som många fina saker, med ett misslyckande, berättar han. År 2004 bodde han i London. Ord och fraser började komma till honom på ett helt nytt sätt. Men att det var poesi, eller något att lägga vikt vid, var inte helt självklart. Först tio år senare bestämde sig Jimmy för att satsa på att skriva.

Han gick Sörängens folkhögskola och författarskolan i Lund. Efter fyra års skrivande på heltid hade han fått ihop en diktsamling han kände sig nöjd med.

– Och den blev refuserad – av samtliga fem förlag jag skickade in den till, säger han. 

– Då inträffade en livskris. Hade jag jobbat med någonting i fyra år som inte var värt någonting? Men livskrisen var inte särskilt lång. Alltså den var typ ett dygn.

Jimmy Alm insåg att hans skrivande varit ett sökande efter legitimitet utifrån, och kretsat kring disciplin och prestation. Nu kände han sig klar med det. Det var dags att göra något roligt.

“‘Jimmy, ska inte du bli kommunpoet?’ När jag frågade Tranemos kulturchef vad han menade svarade han: ‘Nej, det vet jag inte’”

Han började skriva dikter om människor i sin närhet. De satt ner, personer berättade om sig och sina liv medan Jimmy lyssnade och ställde frågor. Utifrån det skrev han en dikt om personen, till personen. När dikten några dagar senare var klar sågs de igen, och Jimmy läste upp dikten och gav bort den. Idén kom från en festival där han bjudit in personer i ett tält och skrivit om dem, under marknadsföringen “poetisk terapi”. Det var en arbetsprocess som passade honom. Trots att människors förtroende kändes stort, var skrivandet mindre baserat på prestation än tidigare. Hans lojalitet låg i att skapa dikter som speglade personen, oavsett den litterära kvaliteten.

När Jimmy Alm flyttade tillbaka till sin hemort Uddebo, i Tranemo kommun, började han skriva om orten och personerna som bodde och levde där. Tranemos kulturchef Juan Ochoa-Echevarria började uppmärksamma honom, och erbjöd honom att ha sin poesiverksamhet på biblioteket under en månad. Diktandet växte från Uddebo till hela kommunens invånare.

I utvärderingen av det projektet frågade Juan: Jimmy, ska inte du bli kommunpoet?

– När jag frågade Juan vad han menade svarade han: “Nej, det vet jag inte”. Han är en spontan och fantastisk person.

“Hur gör jag för att skriva en dikt om en betongfabrik? Det visste jag inte, men det kändes väldigt spännande.”

Trots att det inte kunde ha varit mer abstrakt låg idén kvar på bordet. Tidigt visade det sig att Tranemo kommuns kulturbudget inte räckte till ett sådant arbete, men efter sökt finansiering från organisationen Kulturbryggan kunde planerna förverkligas. Nu var det upp till Jimmy själv att forma titeln till något konkret. Vad ville han göra som kommunpoet? Vad innebar ett sådant jobb?

– En ingång var att jag ville låta vardagen och poesin mötas. Det känns inte som att poesin har så stor plats i människors vardag idag, berättar Jimmy.

– Och sedan var det också att komplicera begreppet kommun, för oftast – eller nästan alltid – förknippas ordet med den kommunala verksamheten. Ett annat perspektiv är ju att kommunen är alla vi som bor och verkar inom dess geografiska gränser, dess historia och dess framtidsvisioner.

Kärnan i projektet var det som blivit Jimmys nisch – att dikta människor. Varje vecka skrev han en dikt om en kommuninvånare, samtidigt som han höll i workshops och kurser. Nytt blev även att skriva om objekt, och dikta något som vanligtvis inte porträtteras i den traditionella poesin. 

– Hur gör jag för att skriva en dikt om en betongfabrik? Det visste jag inte, men det kändes väldigt spännande – bara tanken på att stå i en betongfabrik och läsa en dikt om den. Det var en grundläggande drivkraft i projektet, att föra samman olika världar.

En annan stor del i arbetet var att han bjöd in konstnärer och poeter för att tolka hans dikter. Här skapades bildkonst om hans dikter om vattnet, till clownframträdanden om hans yrke som kommunpoet (en nickning till när Aftonbladets Lena Mellin benämnde honom som hovnarr i en idag borttagen krönika).

“Jag får fortfarande dementera att jag varit anställd av Tranemo kommun.”

Samtidigt som allt detta sker berättar Jimmy att han behövde agera projektledare. Han skötte budget, marknadsföring, sociala medier och navigerade mediastormen som blossade upp. Många var arga över hur projektets finansiering, en summa på 900 000 kronor, kunde läggas på vad som i debatten benämndes som “trams”, ett “halvskojigt skämt” och “vansinne”. Samtidigt minskade Tranemo kommun sin skolbudget med 16 miljoner kronor. Folk som antog att pengarna istället gick till kommunpoetens projekt blev rasande.

– Jag får fortfarande dementera att jag varit anställd av Tranemo kommun. Men det var mitt företag som skapade ett projekt jag genomförde med Tranemo kommun, som finansierades av Kulturbryggan.

Man hör ju hela tiden om risken med pressade kulturbudgetar. Norrköping kritiseras för att de lägger ner sin kultur- och fritidsförvaltning. Samtidigt fick du extremt mycket kritik för din kulturinsats som var kopplad till kommunen. Hur ser du på det idag?

– Debatten som blossade upp handlade ju inte så mycket om mitt projekt, den handlade mer om skattefrågan. Jag tror att vi behöver debattera det idag, för det är så stor klyfta mellan de som tycker att konst och kultur alltid har ett värde – oavsett om det är att genomföra en programpunkt som kostar 100 000 för sju personer – och de som tycker att konst och kultur är totalt meningslöst. De behöver komma varandra lite närmare tror jag, säger Jimmy och fortsätter:

– Den ena sidan behöver förstå att vi nog behöver fundera över konsten och kulturens syfte, särskilt om det är skattepengar som finansierar den. Samtidigt som den andra sidan behöver förstå att konsten inte kan kvantifieras på samma sätt som vi gör och vill göra med allt i samhället. ​​Att de mjuka värdena är så otroligt essentiella i människans liv.

“Frågan om huruvida skattepengar ska finansiera konst eller inte är så het i Sverige idag.”

Att ha en geografiskt anställd poet är inte en idé som plötsligt togs fram i lilla Tranemo. I Strängnäs arbetar Magnus Utvik, och utomlands finns en lång tradition av stadspoeter. Idag har flera nederländska städer, som Amsterdam, Rotterdam, Groningen och Eindhoven, stadspoeter.

Jimmy Alm tror att kommunpoeters ovanlighet i Sverige gjorde att idén mottogs som underlig.

– Och att frågan om huruvida skattepengar ska finansiera konst eller inte är så het i Sverige idag. Mitt projekt blev en väldigt bra projektionsyta för det. Och kanske, troligen, för att det var poesi. Poesin har en så konstig ställning i samhället: det är både det absolut finaste och det mest värdelösa.

Ställt jämte något så konkret som skola och omsorg provocerar finansiella storsatsningar på poesi. Jimmy Alm säger att han tror att det kan vara bra för samhället att satsa på något man inte vet vart det ska leda till.

– Det var samma sak som triggade folk som fick dem att tycka om projektet. Kommunpoesi. Det var en sådan ovanlig kombination av ord och verksamhet. Det är svårt att få grepp om, och när man inte fått grepp om något blir man antingen nyfiken eller avog.

“Jag håller fortfarande på att återhämta mig från allt. 2023 är välmåendets år.”

Sedan projektet tog slut för ett år sedan har Jimmy Alm släppt boken Sveriges första kommunpoet, föreläst och gjort utställningar av de konstnärliga tolkningarna av sina dikter. När jag frågar om han är lite av en lokalkändis medger han att jo, så får man ändå säga. Fortfarande idag får han då och då diktförfrågningar från personer och företag som vill bli skrivna om.

– Senast från Föreningen för kommunal statistik och planering. Känns uppdraget roligt eller spännande tackar jag ja. Men jag håller fortfarande på att återhämta mig från allt. 2023 är välmåendets år.

Att kalla Jimmy Alm för en lokalkändis verkar dock ha varit en underdrift. Knappt en sekund efter att vi sagt hejdå utanför Bokmässans presscenter stannar en förbipasserande man i sina steg. “Jimmy Alm?” utbrister han, och inleder ett samtal – precis som Jimmy sagt att flera andra gjort under projektets gång. Det är inte konstigt att Sveriges enda kommunpoet blev rikskändis – och lika självklart att en poet med både unik nyfikenhet och poetisk och kommunal omsorg kom att uppskattas långt utanför Tranemo.