Collage: Tobias Sundin

Superhjältar och brustna kärl

Jag har tre karaktärsdrag som kännetecknar mig. Jag är alltid en kvart tidig till jobbet eftersom jag är livrädd för att komma sent, jag har på mig strumpor som inte matchar för att slippa utveckla en personlighet och jag älskar superhjältefilmer. 

Jag har alltid varit ett stort fan av superhjältar. Jag kommer ihåg när var sju år gammal och fick se Sam Raimis Spider-Man för första gången på en liten tjock-TV i min farmors kök. Att se min barndomshjälte vars tecknade motsvarighet prydde mina gardiner och påslakan plötsligt svinga sig fram över New Yorks färgstarka gator och interagera med livs levande människor lämnade ett stort avtryck på mitt pojkjag. Under min tonårstid slukade jag information om uppkommande filmer baserade på diverse grafiska noveller, jag läste på om skådespelare och regissörer, uppdaterade mitt Twitterflöde flera gånger i minuten i hopp om att få se en glimt av pixliga och skakiga trailers läckta från San Diego Comic Con. Jag är den där jobbiga personen som sitter bakom dig i biosalongen och förklarar den 50 åriga bakgrundshistorien för filmens huvudkaraktär lite för högt innan bioreklamen ens har börjat. Varje morgon vaknar jag och klickar mig in på internetforum där nördar bakom tecknade avatarer teoretiserar om uppkommande filmatiserade serietidningar. För mig är en 70 minuter lång video där en smått överviktig man i 40-års åldern står framför en hylla actionfigurer och redogör för den kompletta historien om DC och Marvels rivalitet under 1900-talet synonymt med en perfekt kväll efter jobbet. 

Så, med min Tinder-bio ur världen kan jag fortsätta med den här krönikan. 

Under det gångna 10-talet var det som om omvärlden plötsligt förstod min fascination. Helt plötsligt genomsyrade superhjältar varje aspekt av vår populärkultur. Efter att Marvel Studios släppte Iron Man på biograferna år 2008 och etablerade ett framgångsrikt filmiskt universum av sammankopplade franchiser, ville varje filmstudio i Hollywood ha en bit av kakan. Sviterna från denna hysteri håller i sig till denna dag. Vilken mediekanal eller streamingtjänst man än vänder sig till så är chansen stor att man stöter på spandexklädda vigilanter med alter egon och övernaturliga förmågor, och varje år flödar biljettkassan över av de miljardtals dollar som dras in av biografernas serietidningshjältar.

Iron Man. Marvel Studios.

Superhjältefilmen har kommit att bli sin egen subgenre inom filmvärlden och som sådan har den både hyllats och kritiserats, belönats med prestigefyllda priser och avfärdats som en kortlivad succé. Varje år höjs röster som förutspår dess fall. Superhjältefilmen är en bubbla som riskerar att spricka när som helst. Filmerna följer en idéfattig och tydlig formel, en rigid treaktsstruktur där singulära berättarröster ofta trycks åt sidan i förmån för laserstrålar och skämtsam dialog.  Likt den forna cowboyen från västernfilmerna kommer superhjältens handfasta grepp om filmmarknaden avta. Domedagsprofeterna är många och internet var bara en fluga. 

Anledningen till att superhjältar intresserar och resonerar med mig och många andra (skriver jag, för att på något sätt rationalisera min nostalgiska last) är inte bara för de bombastiska slutstriderna och de färgglada kostymerna. Nej, bakom fasaden av explosioner och magrutor finns något djupare. Superhjältarna har blivit vår tids mytologi. När vi som samhälle lämnade religionen bakom oss var det något vi tappade: en kollektivistisk berättelse. Eftersom vi är berättelsetörstande varelser var vi tvungna att skapa våra egna mytiska varelser att lära oss från. Mänskliga kreationer som speglar de eviga koncept som religionen lärde oss hantera i årtusenden. Superhjältarna liknar moderna mytologiska figurer och blir förhöjda arketyper för vår tid. De har mer gemensamt med Herkules och Poseidon än med 90-talets filmhjältar, John McClane och Johnny Utah. I superhjältefilmen målas vår moral upp i större bokstäver än vad som är möjligt i prestigefyllda TV-dramer eller Oscarsfiskande biopics. Mot bakgrund av datoranimerade stridsfält och vältränade filmstjärnors stuntmän sänks trösklarna för att behandla mänsklighetens stora frågor. Eviga sanningar som funnits genom alla tider diskuteras i nya kostymer. Vänskap och smärta, det goda mot det onda. Allt i ett färgglatt och lättillgängligt paket.

Bruce Willis som John McClane i Die Hard. 20th Century Fox.

Det har gått nästan 20 år sedan Spider-Man svingade sig upp på vita duken och sedan dess har genren mognat och hittat sitt fotfäste. Vad som är intressant att observera är hur filmerna utvecklats under dessa år. Vi lever nu ett drygt decennium efter Iron Man, och de titulära karaktärerna har fått formas och växa till sig i samklang med genren som helhet. Det har skett ett skifte. 10-talets hjälte är inte densamme som silverålderns Superman. Den glade Stålmannen som flög mot kameran med ett praktfullt leende på 70-talet har bytts ut mot melankoliska och nedbrutna karaktärer vars misslyckanden definierar dem lika mycket som deras bedrifter.

Tar man en titt på de mest framgångsrika filmserierna kan denna tonala trend tydligt observeras. I Logan, den sista sagan om Hugh Jackmans X-Men-hjälte Wolverine, ser vi en åldrande och döende cyniker som bosatt sig långt bort från den civilisation han brukade skydda och ersatt sina hjältemannadåd med Uberkörningar. I den animerade succéfilmen Spider-Man: Into the Spider-Verse möter vi diverse tolkningar av den ikoniske nätkryparen från fantasifulla, parallella universum. Vår mentorfigur i denna film är en frånskild och överviktig Peter B. Parker som lämnat superhjälteyrket bakom sig. En karaktär som fått nog och gett upp. När vi efter 30 år återintroduceras till Han Solo och Luke Skywalker i Star Wars uppföljartrilogi har även de lämnat hjältelivet i det förflutna. Solos son har anammat den mörka sidan och Skywalker, ikonen för hoppfullhet och barndomshjälten för flera generationer av småpojkar, har isolerat sig på en ö för att fly undan sina misslyckanden. Samma tema löper även genom de senaste två Avengers-filmerna. Avengers: Infinity War avslutas med en av vår tids mest chockerande cliffhangers efter att vår titulära superhjälteensemble har förlorat mot den ondskefulle superskurken Thanos. Detta misslyckande utgör den centrala konflikten i finalfilmen Avengers: Endgame. Här ser vi våra hjältar hantera sina tillkortakommanden på olika sätt: Captain America leder samtalsgrupper, Iron Man bildar familj i ett försök att gå vidare och Thor, den nordiska guden, flyr undan smärtan med alkohol och Fortnite. Det är dystert och framförallt står det i stark kontrast till det klassiska hjälteidealet.

Spider-man: Into The Spider-verse. Sony Pictures.

Frågan är vad denna trend beror på? Hur kommer det sig att våra hjältar är så ledsna? Är det en reflektion av en liberal Hollywoodelit som jämrar sig åt hur de misslyckades besegra Donald Trump i 2016 års presidentval trots sitt strypgrepp om den amerikanska medieapparaten? Är det en naturlig följd av att manusförfattare och regissörer som vuxit upp med superhjältar på väggplanscher nu fått chansen att kanalisera sina egna upplevelser av vuxenlivets gråzoner genom sina idoler? Rätt och fel existerar, gott och ont är teman som resonerar genom evigheten, men navigeringen däremellan sker i 50 nyanser av grått. 10-talets hjälte är en dekonstruktion av riddaren i skinande rustning och oavsett de bakomliggande orsakerna så nuddar det vid ett viktigt ämne: människans bräcklighet. 

Misslyckanden och nedstämdhet må driva våra filmkaraktärers beslut och blir effektfullt sprängstoff i superhjältefilmernas mer dramatiska sekvenser, men de utgör inte hela berättelserna. Att misslyckas och ge upp är bara ett av motiven som satt sin prägel på de senaste årens storfilmer. I slutet av varje film, i sagans sista akt, när allt ställs på sin spets får hjältarna alltid chans till upprättelse. Wolverine offrar sig själv för att ge sin dotter och hennes vänner ett bättre liv. Peter B. Parker lyckas träna upp en lärling och finner modet att konfrontera sina rädslor. Han Solo möter sin fallne son och visar honom den kärlek som krävs för att så småningom bryta igenom mörkret inom honom och Luke Skywalker mister livet när han håller tillbaka den ondskefulla Första Orden efter att ha sagt ett hjärtskärande “I’m sorry” till sin syster Leia. Våra Avengers lyckas även de överkomma sina brister och bevisar sig själva värdiga när de slutligen vinner striden mot Thanos. Spoiler alert.

Avengers: Endgame. Marvel Studios.

Det finns tid för förlåtelse och försoning. För upprättelse. Det är en sensmoral som ekar högre än även den mest påkostade specialeffektsextravaganzan. Misslyckanden och nederlag är inte oövervinneliga hinder. 10-talets hjälte visar oss en bild av en fallen värld. En värld där varje människa, till och med våra hjältar med alla deras pseudovetenskapliga superserum och exoskelett, kan falla. Världen är inte fylld med tvådimensionella stålmän, den är befolkad av brustna kärl. Bräckliga människor som kan bygga katedraler av kärlek men som även kan ödelägga sin omgivning i likgiltighet. Missa målet och misslyckas. Superhjältefilmen som genre kan ge oss språk och popkulturella anknytningspunkter för att hantera livets tvetydighet. En hjälte, eller en god person, är inte någon som aldrig gör fel. Nej, det är en person som vågar erkänna sina misslyckanden men strävar efter att göra bättre.

Genom kulturen bearbetas svåra frågor. De vänds och vrids och ställs mot oss. Vad gör vi om en kändis säger fel ord eller om en politiker fattar ett dåligt beslut? Vad gör vi med våra föräldrar vars snedsteg kan ha sårat oss? Kan vi se förbi brister och lägga ifrån oss de svidande orden som ligger och väntar i våra Twitterutkast? Visst, det är alldeles för naivt att släta över varje människas dåliga beslut, att glömma och gå vidare. Vissa lärdomar kommer först efter straff och konsekvenser. Men är det verkligen bättre att falla i det cyniska diket och fastna i filmens första akt utan att någonsin ge chansen till förändring? Är vi som samhälle kapabla att förlåta, eller är vi fast i en bitter cancel-culture? Jag vet inte. Men det 10-talets superhjältefilmer visar oss är att det aldrig är för sent att vända om. Och kanske är det just en av de lärdomarna vi kan ta med oss in i vårt unga 20-tal?

//

Superhjältar och brustna kärl

Mejla skribenten!