Styles-skammen up my ass

Jag får notiser från Twitter. En gruppchatt som skriker över Harry Styles Fine Line och diskuterar vad han ska ha på sig på turnén. Hela min Twitter är full av bilder på gamla One Direction-medlemmar och min skärmtid har gått upp flera hundra procent sen november. När musikvideon till Adore You släpptes i början av december satt jag i skolan och hyperventilerade. Min kompis såg min bakgrundsbild föreställande en gitarrspelande Styles och skrattade. “Du har verkligen blivit besatt”. He he he. 

Ja, jo. Jag har blivit besatt. Alltså besatt på samma nivå som tjejerna utanför Grand Hotel 2013 när Justin Bieber var på besök. “Han-twittrade-god-jul-och-jag-började-gråta”-besatt. Även om jag faktiskt ganska rakryggat kan säga att Harry Styles’ solokarriär inte bara består av generisk popmusik utan är BRA PÅ RIKTIGT, så är det ju pinsamt. Jag är inte en fjortonåring utanför Grand Hotel, jag är 19 år och borde kanske vara över fasen där det går att bli kär i en popstjärna.

Tydligen inte. Jag skäms. Och jag tror att jag kommit fram till varför. 

Min bror sa en gång att det enda som hindrade mig från att vara hipster var att jag så desperat gärna ville vara hipster. Jag var tolv år och ville sticka ut på alla sätt jag kunde. Älskade tjejen i min klass som i fyran hade en Broder Daniel t-shirt och eyeliner. Älskade killen några klasser över med lila hår. Älskade alla som faktiskt vågade, medan jag satt blyg i ett hörn och undvek ögonkontakt. Som vilken annan livrädd tolvåring som helst. 

Jag var så rädd att jag skrattade med killarna i klassen som hånskrattade åt One Direction och gjorde allt för att dölja att jag faktiskt tyckte om dem.

De där testosteronosande killarna fick mig att börja skämmas och jag har inte kunnat sluta sen dess. Av någon anledning har jag alltid varit omgiven av minst en människa som flyr popmusiken som pesten och på något sätt kan jag förstå det. Det är enkelt att hata på pojkbandskillarna, popmusik-fansen och musiken som är så tydligt producerad. Det är också öppet mål för ett par macho högstadiekillar att hata på dem som står längst fram på konserterna och hyperventilerar. Jag förstår det. Jag skrattade ju själv rått åt tjejerna utanför Grand Hotel. Varför bryr de sig så mycket? Är det inte bara så att de hetsar upp varandra på konserterna? Är det någon slags masspsykos som utspelar sig? Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag tror att det handlar om något annat. 

Sammanhanget betyder så mycket. Jag tror att det är det som det handlar om. Under de få månader jag tillbringat i One Directions hörn av Twitter har jag lärt känna så många människor. Majoriteten är tonåringar, många är HBTQ+, ännu fler kämpar sig genom diverse psykisk ohälsa. Twitter blir en tillflyktsort. Mår de dåligt har de någon att prata med eller någon som kan skicka roliga bilder på Zayn Malik. Känner de sig inte accepterade kommer det hundra regnbågsflaggor i direktmeddelanden. Vill de bara snacka skit finns det alltid någon annan som vill samma sak. 

Kanske fyller det lite samma funktion som en fritidsgård eller fotbollslag? Eller som när min bror i tonåren försvann in på sitt rum i timmar och spelade LoL med människor från världens alla hörn. Sammanhang. Det är så viktigt. Livsviktigt. Att då dessutom samlas kring en person som är så pass vettig, som jag ändå tycker att Styles är, gör det bara bättre. Han viftar med Prideflaggor på scen, predikar “treat people with kindness” och duckar duktigt de tröttsamma frågorna om vilken kroppsdel han tycker är snyggast på kvinnor (suck). 

Det betyder så mycket. Det ger så mycket. Fan-Twitter blir en fristad, en plats där människor förstår och ger något tillbaka. En plats där man både kan diskutera vilken frisyr Styles är snyggast i OCH sina familjeproblem eller panikångest. Samtidigt. Högt och lågt. 

Jag tror att det här är en del av förklaringen till hysterin som råder, tårarna som rinner, händerna som skakar. Alla de känslor som bubblar runt i trådar och gruppchattar och DM:s på Twitter koncentreras i kroppen när artisten väl står där framför dem. Vetskapen om att inget av allt det fina som delas hade varit möjligt om det inte vore för den där artisten. Artisten som betyder allt, inte bara tack vare hens musik, utan kanske framförallt för att den gett så mycket annat. 

Det är dags för mig att sluta försöka hävda att Styles musik är BRA PÅ RIKTIGT. Inte för att jag inte tycker det, utan för att jag gör det i försök att överrösta testosteronkillarnas skratt som fortfarande ekar i bakhuvudet. För att jag fortfarande skäms. Men på riktigt nu: ge mig ett enda scenario där det är rimligt att låta högstadiekillar styra över ens liv. Att de skrattar åt min musiksmak borde snarare vara en anledning till att lyssna mer. Så fuck dem. Från och med nu bär jag Styles-skammen med stolthet. Till er som har något emot det har jag bara en sak att säga: 

Just stop your crying, it’s a sign of the times.