Bild: Freedom on fire: Ukraine’s Fight for freedom

“Mänskliga ljusglimtar är vad som gör att Freedom on fire står ut från mängden”

Stockholms Filmfestival 2022 går av stapeln och årets tema är kriget i Ukraina. På premiärkvällen inleddes festivalen av Ukrainas första dam Olena Zelenska som gör en innerlig videohälsning där hon tackar för Stockholm Filmfestivals engagemang.

Ukraina har en lång tradition av filmkonst och vann förra årets bästa pris för filmen Rhino. Bland de ukrainska filmer som festivalen lyfter i år så finns det många som är värda att se, men kanske störst plats tar årets brutalt ärliga dokumentärfilmer. En av de är Freedom on fire: Ukraine’s fight for freedom, regisserad av den prisbelönta Evgeny Afineevsky, tidigare känd för Winter on Fire och Cries from Syria

Filmen producerades på ynka sex månader och berättar historien om Ukrainas politiska situation, från Euromajdan 2013, den politiska proteströrelsen/upploppen om att få närma sig EU, till den pågående ryska invasionen. Med hjälp av klipp och videor tagna av amatörfotografer, privatpersoner och diverse journalister från flera delar av Ukraina, kartlägger dokumentären stora händelser under krigets förlopp till en sammanhängande historia.

Jag gick in i biosalongen och förväntade mig hemska scener, men så blev det inte i det här fallet. Filmens fokus ligger istället på det ukrainska folkets förmåga att enas och kämpa för sitt land. I en scen går en volontärarbetare ner i Kievs tunnelbana och överraskar barn med godis och frukt. Barnen blir jätteglada och som tack ritar de teckningar som volontären tar med till soldaterna på frontlinjen. I nästa scen visar en äldre man sin gamla bil som har blivit överkörd av en rysk stridsvagn. Han skämtar om att den kan bli svår att reparera.

Dessa mänskliga ljusglimtar är vad som gör att Freedom on fire står ut från mängden. Filmen bjuder på flera fina stunder som gör att jag rycks med Ukrainarnas kamp. I den inledande scenen håller en komiker stand-up i en provisorisk bunker. Människor i alla åldrar sitter bänkade och skrattar åt roliga vitsar medan kriget pågår utanför. Eller scenen med dansande soldaterna som firar en seger gör att jag ler för mig själv. I en film kantad av scener med krig och elände är det en lättnad att se dessa stunder där människor lyckas hålla modet uppe. Som många andra unga idag har jag stundvis också en ganska dyster syn på omvärlden. Därför är det viktigt att man påminns om att även när det verkar som mörkast och mest förjävligt är det viktigt att man inte tappar hoppet. Att det kommer bli bra igen.

Samtidigt gör sig filmen konstant påmind om krigets hemskheter, det var en tung upplevelse och jag kommer nog inte se om den. Däremot är jag glad över att ha sett den. Mot slutet av filmen på en flyktinganläggning vid den polska gränsen berättar en ung mamma hur hon aldrig trodde att ett krig skulle kunna hända. Precis som henne hamnar jag lätt i en bubbla där jag tar min trygga tillvaro för givet. Därför är det bra att se filmer som den här för att spräcka den bubblan.

Filmen avslutas med en text som dedikerar filmen till alla journalister och filmare som har mist livet för att göra den möjlig. Om du som läser är mer intresserad av filmen kan du gå in på https://www.freedomonfire.film/.

Text: Gustav Andersson Lilliehorn