fbpx
Bild: Beautiful Beings/Join Motion Pictures

”en obehagligt bra film”

Vad kan du om isländsk film? Inte så mycket förmodar jag. Nej, Island är inte direkt ett land man brukar förknippa med film. Trots det har de på de senaste åren producerat en rad olika verk som har vunnit ett flertal priser. En vit, vit dag av Hlynur Pálmason, Bland män och får av Grímur Hákonarson eller Women at War av Benedikt Erlingsson bara för att nämna några. Den isländske regissören Guðmundur Arnar Guðmundsson debuterade med uppväxtskildringen Heartstone. en vacker och rå film om två tonårs pojkar som upplever sin första kärlek under en turbulent sommar. Hans nya film, Beautiful Beings, går i samma spår där unga brottas med livet i ett omvälvande stadie mellan tonåren och vuxenlivet.

I filmen får vi träffa Addi som bor tillsammans med sin lillasyster och ensamstående mamma. Tillsammans med sina två stökiga kompisar ställer de till bråk med andra unga så gott de kan. Gänget består av ledaren Konni, en jätte som kallas “The Animal” för att han slår alla som står i hans väg, och Siggi som ofta blir retad av Konni. En dag bestämmer sig Addi för att den mobbade och utstötta Balli ska få vara med. Balli bor ensam i ett fallfärdigt ruckel fyllt av skräp och smuts med sin ensamstående mamma som aldrig är där. Konni och Siggi är skeptiska till den underliga Balli och han blir retad med slag och glåpord. Men så småningom byggs en gemenskap upp och de blir vänner. Tillsammans testar de droger, festar, dricker alkohol och hamnar i allt mer våldsamma konflikter med andra.

Killarna fortsätter bråka med andra gäng vilket leder till allt mer våldsamma konfrontationer. Addi börjar uppleva abstrakta drömmar som plågar honom. Han börjar hallucinera om obehagliga skuggfigurer som förföljer honom på dagarna. Hans spirituella mamma märker att något inte står rätt till med Addi men hon kan inte sätta fingret på varför. Precis som många föräldrar har hon ingen aning om vad hennes barn gör på fritiden. En dag kommer Ballis styvpappa hem efter att ha muckat från fängelset. Ballis hus, som har fungerat som killarnas klubbkoja, har förvandlats till en främmande plats där styvpappan håller fester och super. Balli vet att det bara är en tidsfråga innan styvpappan kommer skada Balli och hans mamma om ingen stoppar honom. Killarna vill göra sig av med honom, men hur långt kan man gå för att skydda sina vänner?

I en intervju berättar regissören Guðmundur hur storyn är baserad på hans egna våldsamma uppväxt på Island. Det var en tid då det var vanligt att unga män ofta hamnade i slagsmål. Våldet är ett konstant närvarande tema i varje sekund av filmen. Det börjar ofta med stoj och stim som blir mer utmanande och som till slut urartar i bråk. Jag skrattar till en början men skrattet sätter sig i halsen på grund av våldets råhet och brutalitet. Om någon skrattar åt fel sak vid fel tillfälle, svarar den andre med att slå ner honom. Men även om våldet alltid är där så finns det också en stor ömhet och kärlek. Killarna är lojala och står upp för varandra i vått och torrt. Antagligen för att de inte har så mycket annat att bry sig om, eller någon som bryr sig om dem. Som scenen då Balli ska bli kysst för första gången. För att göra det måste han fixa till sig, och får hjälp av killarna. Konni tvingar motvilligt ner honom i badkaret och börjar varsamt att tvätta hans hår. Det är scener som detta som gör att man anar en romans mellan pojkarna. Det är inget som bekräftas men ledtrådarna finns där. Trots att de är så taskiga mot varandra så finns ändå något fint mellan dem, långt där under alla lager av våld och giftig machokultur.

Det ges aldrig någon förklaring till varför killarna är som de är, men det är uppenbart att ingen av de har en bra fadersfigur. Addis pappa är alkoholist, Konnis pappa ger honom stryk och Siggi har en far som gör allt för att jävlas med honom. Det är en giftig maskulinitet som går i arv i generationer. Den enda som verkar stå ut är Addi som har en mor han kan förlita sig på.

Beautiful Beings är en obehagligt bra film. Den spirituella storylinen med Addis drömmar är ett fint tillägg som sätter en underhållande twist på uppväxtgenren, även om det mesta är ganska abstrakta scener som är svåra att tyda. De vackra bilderna fotade av Sturla Brandth Grøvlen känns poetiska och jag förundras över hur de ser så enkla och samtidigt tjusiga ut. Det ständiga våldet är inget för den känslige, men kan man se bortom det finns en rörande och smärtande berättelse som belönar den som orkar hålla ut till filmens slut.

Text: Gustav Andersson Lilliehorn

/

Stockholms filmfestival: Beautiful Beings