“Goldin tar tag i allt som smärtar”

Jag knatar iväg till biografen under Stockholms filmfestival i tron om att All the Beauty and the Bloodshed, i regi av Laura Poitras, ska vara en dokumentär om opioidkrisen och den förmögna familjen Sackler. Med en aggressiv marknadsföring gentemot både allmänhet och sjukvård drog Sackler-familjen ner hundratusentals amerikaner i opioidberoende med det smärtstillande läkemedlet Oxycontin. En av dessa var fotografen Nan Goldin, som startade aktivistgruppen P.A.I.N i syfte att motarbeta familjens inflytande i konstvärlden.

Men snabbt blir det uppenbart att det inte är historien om P.A.I.N. som engagerar mest. Istället är det gestaltningen av Nan Goldins liv. Från hennes uppväxt i en förort till Boston, född av föräldrar “som aldrig borde ha blivit föräldrar” och en storasyster som lägger sig på tågspåret i ett sista försök att bli fri. Guidade av Goldins nakna, raspiga röst och korniga, personliga arkivfilmer får vi följa henne från barndomen, in i de skälvande tonåren och framåt. Genom tiden när hon levde med drag queens i Boston, åren som prostituerad på Manhattan och som bartender i New York, alla kärlekar, vännerna som dog i AIDS och inläggningar på rehab. Historien ackompanjeras av Goldins bilder där varje fotografi ges sin kontext, och det blir så nära att det kniper i hjärtat. 

Nan Goldins relation till sitt yrke fascinerar. På drag queen-klubben i Boston river artisterna sönder de bilder hon tagit på dem som de inte tycker om, och Goldin har inget emot det. “I want people to see their picture and say, wow, I didn’t know I was this beautiful”, säger hon, och verkade i alla fall inte på den tiden ha särskilt mycket övers för konstnärskapet över allt annat. När hon går runt bland gallerierna i New York med sin portfolio är det ingen som förut har sett sådana bilder –bilder som gestaltar det egna livet.

Idag kan Goldins exposé av sin vardag tyckas alldaglig – att hänga ut sitt privatliv för allmän beskådan är något de flesta ägnar sig åt. I en artikel i DN från i år berättar Goldin att vissa gett henne ansvar för utvecklandet av sociala medier. Är Goldins bilder något annat än instagraminlägg? Jag vill säga ja, men det låter så klyschigt med påståenden som att det är bilder som säger något, som griper tag i en.

Goldin tar tag i allt som smärtar och som är fult eller olämpligt. Bildernas ofta sexuella tema har delvis en förklaring i Goldins barndom: storasystern Barbara, som tar sitt liv 18 år gammal, led enligt Goldin av de begränsningar deras stränga uppväxt innebar. Hela Goldins karriär kan ses som ett trots och en protest mot den kvävande, icke-tillåtande kultur som enligt henne tog död på hennes syster.

Ofta lämnas älskade artister och konstnärer åt historien, där de kan förbli legender. På så sätt är det fascinerande att parallellt få följa Goldin i nutid och att koppla samman den unga kvinna vi ser från fotografierna och arkivfilmerna med den äldre kvinnan som nu leder sin aktivistgrupp i kampen mot läkemedelsföretaget. Att Goldin levde ett så destruktivt liv som ung men att det blir Oxycontin-beroendet – när hon är äldre, stadgad och råkar bryta en vrist – som leder henne in i hennes värsta missbruk är ödets ironi och förklarar kanske också hennes ilska gentemot Sacklers. Det är ett personporträtt som heter duga: avklätt, kärleksfullt och smärtsamt.

Däremot blir de återkommande scenerna från aktivisternas möten utdragna. Gestaltningen av Goldins aktivism kunde ha sammanfattats betydligt mer kortfattat, även om hennes förmåga att övertyga flertalet av världens största museum att sluta ta emot miljontals dollar av Sackler-familjen är fascinerande. 

Filmen skulle kunna anklagas för att vara spretig – men samtidigt är det väl det ett liv är. Pusselläggandet av Nan Goldins existens handlar genomgående om att våga stå upp mot de som vill förtrycka. Det är en uppfriskande historia i vår ibland lite uppgivna samtid. Om ni efter att ha sett filmen vill veta mer om Goldins konst så går det alldeles utmärkt, eftersom hennes utställning This will not end well för tillfället finns att se på Moderna Museet i Stockholm. Om ni vill veta mer om skandalen kring Oxycontin är det dokumentärserien The crime of the century ni borde se.