foto: Gustav Andersson Lilliehorn. På bild till vänster: Nabhaan Rizwan höger: Naqqash Khalid

Naqqash Khalid gör inga kompromisser i sin första långfilm

Naqqash Khalid och jag sitter i ett ensamt konferensrum på Hotell Nofo i Stockholm. Det är en timme kvar tills hans film har nordisk premiär på Stockholms filmfestival. Han är exalterad för vad den svenska publiken ska tycka. Det har varit blandade reaktioner på filmen, berättar han. När de visade filmen i Tjeckien gapskrattade publiken, men borta i Grekland var det knäpptyst i salongen. Därför börjar han varje visning med att säga till publiken att det är okej att skratta, det är en komisk film trots allt. 

In Camera är den brittiska regissörens första långfilm. Naqqash kommer, till skillnad från många andra regissörer, inte från en bakgrund inom film och tv. Han var lärare på universitetet i Salford när han fick chansen att utveckla sitt manus via iFeatures och BBC. Han skrev på manuset under tre års tid tills teamet hade skrapat ihop nog med pengar för att genomföra projektet. Naqqash har gjort några enstaka kortfilmer men har aldrig regisserat tidigare. Förrän nu. 

Var det inte nervöst att regissera en långfilm för första gången?

— Det kan man tro men konstigt nog inte. Jag tänkte att jag aldrig skulle få en sån här möjlighet igen så därför gjorde jag filmen precis som jag ville. Inga kompromisser. Jag gjorde min grej och det kändes som att de trodde på mig hela vägen, vilket jag är väldigt tacksam för. Jag vet att det är många filmskapare som inte har den lyxen. Som regissör jobbade jag också mycket för att skapa en avslappnad stämning under inspelningen. Det gör alla bekväma och skapar en bättre arbetsmiljö vilket var väldigt viktigt för mig.

In Camera är en surrealistisk och skruvad berättelse om en hänsynslös bransch och hur långt vi är villiga att gå för att lyckas. Nabhaan Rizwan spelar Aden, en ung aspirerande skådespelare som kämpar för att lyckas ta sig in i filmbranschen. Vi får följa honom när han åker på auditions runt om i London i jakt på nästa gig, samtidigt som han måste få in pengar till nästa hyra. Den hänsynslösa och konkurrenskraftiga värld som skådespelare jobbar i gör det svårt för Aden att hitta bättre jobb. Som ung mörkhyad man är han satt i ett fack utifrån hur han ser ut. Han får roller som terrorist, tiggare eller i bästa fall ett lik i en kriminalare. Efter flera misslyckade auditions bestämmer sig Aden för att göra allt som krävs för att få nästa roll. Kärnan i filmen kretsar kring frågan om jaget och identitet. Hur mycket är vi villiga att förändra hos oss själva för att passa in hos en viss grupp? 

— Att använda sig av en skådespelare kändes som den perfekta metaforen för att anpassa sig själv till olika scenarier. Som skådespelare tvingas man spela någon annan men man kan aldrig skilja sig från sitt utseende. Man tvingas in i ett fack enligt samhällets åsikter och kultur. 

foto: från filmen “In Camera”

Att kalla In Camera för en “traditionell film” vore orättvist. Den är mer som ett konstverk skulle man kunna säga. Filmen följer en klassisk berättelse men innehåller flera surrealistiska inslag vilket gör hela upplevelsen väldigt oberäknelig. Filmens struktur liknar heller inget jag har sett tidigare. Naqqash berättar i intervjun hur han, tack vare att han inte har en bakgrund inom film, kunde gå ifrån den klassiska treaktsstrukturen som många filmer bygger på. 

— Film som medium har bara funnits i runt 100 år. Det är ganska ungt och letar fortfarande efter sin form. Som regissör och kreatör är det vårt ansvar att inte nöja oss med gamla strukturer bara för att det har fungerat innan. Det är viktigt att testa nya saker, pusha mediet och ta det till nya höjder. Speciellt med tanke på att vår unga generation konsumerar och samlar information på ett helt annat sätt jämfört med äldre generationer. Då behöver också medier som vi konsumerar förändras för att passa det. Det tycker jag också är så spännande med unga kreatörer och regissörer som tar äldre strukturer och skapar nya

Det här synsättet på film som medium har även påverkat Naqqash samarbete med skådespelarna. Längre bort sitter Amir El-Masry, som spelar en av Adens rumskompisar. Manuset han fick läsa var 150 sidor långt, fullt med bilder, geometriska former, musikstycken och abstrakta konstverk. Ovanligt för en rutinerad skådespelare som är van vid traditionella manus. Naqqash berättar:

– Eftersom jag inte har gjort film innan så resulterar det i ett ganska otraditionellt sätt att ta sig an filmskapande. Folk brukade säga till mig hur jag skulle göra saker och jag frågade alltid varför. Fick jag inget bra svar så struntade jag i det. Jag var nästan som ett barn. Jättejobbig, säkert. 

Efter visningen har Naqqash och Amir en Q&A med publiken. Frågorna handlar om allt från att bli typecastad till identitet i en bransch som kretsar kring individualism. Diskussionen är snart i full gång, och det märks att Naqqash och Amir blir smickrade över att filmen lyckas väcka många känslor hos publiken. Jag lämnar salongen med en känsla av att det här samtalet kommer att pågå ett bra tag till.

Text: Gustav Andersson Lilliehorn