Somewhere In Stockholm: Tim Berglings kamp mot Avicii

Skiljelinjerna mellan personen Tim Bergling och det globala fenomenet Avicii blev en aktuell diskussion till följd av hans självmord för exakt två år sedan. Avicii blev inte bara en symbol för den elektroniska dansmusikens framväxande popularitet under 2010-talet, utan även en påminnelse om hur ett universellt varumärke prioriteras framför den kreativa själen som det vilar på. Den 6:e Juni 2019 släpptes det postuma albumet TIM. Förutom att albumet bär sin kompositörs verkliga namn, så är det också det första i Aviciis diskografi som visar Tim Berglings ansikte. Där föregångarna True och Stories visade en mytisk bild av Avicii dold bakom silhuetter och färgpaletter, så visar TIM istället ansiktet på den ikon förklarade figuren. Även kepsen, en av Aviciis mest igenkännbara attribut, är utom synhåll. 

Trots att albumet framhåller teman som går att knyta an till de inre tumulten som Tim gick igenom så hittar vi den kanske tydligaste belysningen av denna kamp på Stories tolfte spår, Somewhere In Stockholm. Vi tar oss en närmare titt. 

I den första versen beskriver Tims tillbakablick på sin ungdom och en längtan att ta sig därifrån: 

That’s me right there on the corner
Listening to Wu in my Walkman
Neon lights at the water, reflecting the city I’m lost in
That’s me right there on the corner
I one day would be leaving
For a dream that I didn’t have
That I’d one day would believe in
Strange how the same place I ran from
Is the same place I think of whenever the chance comes
It’s inevitable, ‘cause wherever I go…

Han reflekterar kring hur även det som borde klassas som hemma inte nödvändigtvis behöver kännas som hemma. I slutet av versen beskriver han hur den platsen som han ville fly ifrån blev det enda som han vill återvända till. Efter att ha spenderat ett liv långt hemifrån så har han kommit till en insikt om var hans rätta plats på jorden är någonstans. 

Refrängen är den tydligaste uppvisningen av Tims inre konflikt. 

I hear echoes of a thousand screams
As I lay me down to sleep
There’s a black hole deep inside of me
Reminding me, that I’ve lost my backbone
Somewhere in Stockholm
I lost my backbone, somewhere in Stockholm

De tusen skriken syftar antagligen på de horder av människor som han uppträtt inför över hela världen och hur sinnebilden av detta jagar honom överallt, vilket även påminner honom om det globala maskineri som han finner sig själv i. 

Analogin om att han tappade sin ryggrad i sin hemstad är tydlig. Efter ett liv på resande fot och den bubbla som fenomenet Avicii gav honom, så tappade han bort sig själv. Det är även möjligt att Tim själv kände att Avicii inte var synonymt med honom, vilket antagligen var fallet hos den stora massan. Nu tvingas han istället leva upp till en diffus ikonbild som världen vill se. 

Efter att ha turnerat över hela världen blev Tim Bergling uppslukad av Avicii och under resans gång tappade han bort sitt sanna jag. Han tappade hemkänslan och kände inte en tillhörighet någonstans. Han blev istället som ett cirkusdjur som ska visas upp över hela världen och som måste göra detta för att varumärket ekonomiskt ska vara gångbart. 

Andra versen tar upp några av personlighetsdrag som ofta förknippas med Sverige och Stockholm; 

I’m from a place where we never openly show our emotions
We drown our sorrows in bottomless bottles
And leave them to float in the ocean
I’m from a place where we never
Separate people from people
Some generalize, but in general I
Still believe that we are treated as equals
My father, my mother, my sister
My brother, my friends and my family’s there
My hope and my money, my innocence in a sense
Almost lost everything here
Right where I was founded
Is right where I’ll be found dead
The streets of my backbone, until I get back home

Tim beskriver hur vi begraver våra känslor för oss själva tills vi inte ser de längre, med den överhängande risken att de återkommer med full kraft senare i livet. Texten beskriver även den jantelag som Sverige associeras med. Tim tar dock ingen ställning i något av dessa observationer, han beskriver det istället som ett gemensamt karaktärsdrag för många svenskar, på både gott och ont. Det är möjligt att Tim själv agerade utifrån dessa beskaffenheter. I dokumentären True Stories som släpptes hösten 2017 (ett drygt halvår innan Tims bortgång) beskriver han sin ovilja att stå i centrum, utifrån ett medieperspektiv. Istället hittade han sina lyckligaste ögonblick i studion där han, ofta i samarbete med andra, skapade musik. I samma dokumentär beskriver han även, i samtal med en vän, sina svårigheter för ytliga samtal. Han beskriver hur hans introverta personlighet gör att han föredrar att prata om mer djupgående ämnen med människor, även om han inte känner personen väl. Dessa personlighetsdrag krockade med de förväntningar som den globala musikbranschen hade på honom. 

Ljuset i slutet av tunneln kommer i vers tre där Tim beskriver att detta inte är unikt för honom, utan istället är ett omfattande fenomen: 

I’m not alone, I am the fire that burns
Not of the city but out of the ’burbs
A river that’s just dying of thirst
I am a reverend lying in church
A crack in the pattern, a miracle waiting to happen
A promise that never was kept
One of those moments you’ll never forget
I am that feeling inside
The one we all know but can’t really describe
I am the blood spill, but I’m in love still

Versen följer temat att den projicerade, allmänna bilden inte nödvändigtvis behöver stämma överens med den inre verkligheten. Tim går från att göra en liknelse med en präst som ljuger för sin församling, till att beskriva sig själv som sprickan i fasaden och ett brutet löfte. Man kan tolka det som att Avicii i det här fallet var en schablonbild som stod i vägen för det som Tim egentligen ville göra. Samtidigt var han tvungen att agera utifrån denna image, likt en pastor som bedrar sina följare inför den stora tron. 

Tims hemlängtan och strävan efter autenticitet blir om än tydligare i de två raderna som föregår den sista refrängen, då låtens sångare Daniel Adams-Ray utropar:

Hemma i Stockholm
Där jag hör hemma

Detta är den första, och enda, gången som en textrad på svenska uppenbarar sig i Aviciis diskografi. 

Den svenska strofen föregås av raden ”I’m finally home”, vilket inom låtens kontext syftar på Tims hemstad. Nu i efterhand, med Tims tragiska öde i bakhuvudet, är det dock svårare att inte ge textraden en betydligt mörkare innebörd. 

Texten till Somewhere In Stockholm reviderades och analyserades redan 2015 när den släpptes. T.o.m skivbolaget Universal gav sin (något ytliga) tolkning. Idag kan vi dock måla en mer rättvis bild. Låten är inte bara en lovsång till hemstaden. Den handlar även om den konflikt som det ytliga och det inre har med varandra, och vilken av dessa som är den mest legitima representanten. Vi kan också se låten som en kritik mot ytligheten. Hur falsk den kan vara och hur denna brist på genuinitet skadar människan som förväntas gestalta bilden.   

Man skulle kunna förstå det som att Tim, genom att beskriva sin situation, vill uppmana oss att vara genuina. Det viktigaste i livet är inte att synas eller att boosta sitt ego genom att ständigt skrika efter uppmärksamhet. Äkthet kan man bara uppnå genom att bejaka människor på samma nivå och våga vara ärlig med vem man är. Även publiken borde ta till sig av Tims budskap och sträva efter att vara den bästa versionen av sig själva, istället för att skapa en idealistisk bild vars kostym vi inte kan fylla. Detta borde vi se som Tim Berglings verkliga arv. 

Trots att Somewhere In Stockholm är ytterligare ett spår i den enorma musiksamlingen som går under Avicii, så går det att beskriva låten som ett tillfälle där Tim Bergling, och inte Avicii, var den riktige upphovsmannen.

Text:  Jakob Bergelv