fbpx
Foton: Daria Spitza

Solen: ”Det här har inte varit en lång paus för oss. Vi har jobbat. Jävligt mycket”

Det hyllade indiepopbandet Solen spelade under förra lördagen inför en publik för första gången på nästan fyra år, och i helgen släppte bandet även sitt fjärde album, Totalmusik, som varit i skapandeprocessen i flera år. Vi mötte upp Solens Erik Hillborg, Nils Dahlqvist, Gustav Karlsson och Johan Kilström bara dagen innan spelningen för att prata om bandets nästan fyra år långa ”paus”, nya skivan och hur man jobbar tillsammans som ett Elvisband.


Meningen var att vi skulle mötas på samma båt, som också är en bar, som Gävle/Fagersta-bandet Solen träffades på när de för tre år sedan försökte ta ett beslut om huruvida de skulle fortsätta vara ett band eller inte. Det blev inte så… att vi träffades där alltså. 

Efter lite förvirrat kikande genom fönsterrutor, ryckande i handtag och googlande fick vi konstatera att det var igenbommat. Vi fick vandra vidare upp mot Hornstull. Lite stressade över förlusten av tid kikar bandet på klockan och försöker hålla en sms-konversation med sin nya trummis. Dagen efter vårt möte skulle de spela sin första konsert på nästan fyra år.

– Jag tror vi var lite trötta på varandra och hela grejen då för fyra år sedan. Vi hade först gjort en skiva på våren och sen spelat en turné och gjorde fyra större spelningar sen på hösten. Vi var nog… ganska mätta, förklarar bandets basist Nils Dahlqvist.

– Det var väldigt intensivt innan det också. Vi höll ju på med skivan i med skivan under varenda dag i ett år. När vi var klara med den spelade vi på dagen den kom och då hade vi turnerat innan det också, stämmer Erik Hillborg in – Solens sångare.

–  Vi behövde väl lite semester helt enkelt, säger Johan Kilström som spelar gitarr och keyboard.

Öl beställs in på den ”hippa” Söderkrog som ikväll fick agera substitut för båten. Nils betalar första rundan. Johan undrar om inte han är skyldig Nils en öl sen tidigare. Ingen har någon aning men alla håller koll.

För fyra år sedan släppte Solen sitt andra Grammisnominerade album, Känslor Säljer/Miljonär och blev det deppiga indiepopbandet Solen med folket. En skiva som resulterade i en omfattande turné. Spelningar på så väl Kulturbolaget, Pustervik och Musikhjälpen. Till dess att bandet helt enkelt kände att ”nu räcker det”.

– Så sa vi det att vi ses i januari igen. Så gjorde vi det, berättar Johan.

Så sant som det var sagt sågs bandet på båten igen några månader senare. Men helt utan någon gemensam riktning om vart man ville dra bandet. De körde helt enkelt fast och bandets dåvarande trummis, Olle Darmell, fick samtidigt för sig att flytta till Berlin och det blev då naturligt för bandet att ta en paus. Något år senare, i april 2019, bestämde Olle Darnell att han var klar med Solen.

– Då blev frågan återigen: Ska vi fortsätta eller ska vi lägga ner?

Vad var det som gjorde att ni bestämde er för att fortsätta?
– Det var väl att… vi inte hade så mycket annat att göra. Och att vi egentligen tycker att det är kul innerst inne, fortsätter Nils och Johan stämmer in.

– Sen är det nästan lättare att fortsätta än att lägga av. Vad ska vi göra med alla gitarrerna i repan och så där? Ska vi säga upp repan?

– Plus att man då måste hitta nya hobbies, skämtar Erik.

Bandet faller ofta in i en skämtsam men också ironisk sidokonversation som tycks vara mer än vanlig efter tio år som band.

– Man får ju börja med det lite på sidan först. Typ börja med akvarell.

– Eller boule!

– Boule?! Varför det?!

– Sen kanske det faller sig naturligt att man till slut bara: ”jag vill hålla på med akvarell nu, grabbar”, sen går man på olja och sen… tyngre grejer.

– Sen till slut håller man på med sådant här tryck i metall. Det är liksom sista bossen.

– Tryck är ju det bästa för då gör man ju ett sånt… eh tryck! Sen kan man massproducera sin konst så man kan gå i pension någon gång. Annars kommer man väl aldrig kunna göra det.

Hur är det med er konst, är den till för att sälja då?
– Förra skivan, Känslor säljer/Miljonär, var ju det. Men den här skivan, Totalmusik, den handlar bara om musiken, fortsätter Johan.

– Det hörs ju.

Totalmusik, Solens första album på fyra år, är nu släppt. Vilket också är deras första album utan trummisen Olle Darmell och det är mycket som blivit annorlunda denna gång. Även om livet för Johan, Gustav, Erik och Nils, sett ganska likadant ut.

– Vi repade varje onsdag, varannan lördag typ. Kanske Nils åkte bort någon helg och då tog man igen det nästa helg, förklarar Johan och Erik stämmer in:

– När Olle hoppade av så var det ju lite svårt att repa. Då sågs vi ibland hemma hos någon, eller i repan, drack folköl och klagade på varandra.

Många skulle nog tolka bandets frånvaro som att de inte varit aktiva, lagt ner eller tagit en paus. Det är inte något de kan hålla med själva om.

– Det här har ju verkligen inte varit en lång paus för oss. Vi har jobbat. Jävligt mycket. Mycket av den tiden har handlat om att vi ska lära oss att spela in allt själva och proddat. Så det finns många versioner bakom de här låtarna. Tyvärr, kanske man ska säga, förklarar Nils.

Bandets fjärde medlem, gitarristen Gustav Karlsson, uppenbarar sig från längre bort i lokaler och skakar av sig vattnet från sina fingrar. Han sätter sig ner vid bordet och berättar om inspelningsprocessen och hur de skrev de flesta låtarna under tiden i studion. Eller studiorna. Skivan är nämligen inspelad i Hälsingland, Grisslehamn, Skåne, Aspudden och på Södermalm.

– Bra fråga varför det egentligen blev så. Men ett enkelt svar är väl för att tiden har gått. Vi började säga att den veckan åker vi till Hälsingland och spelar in, så ser vi hur långt vi kommer. Det har aldrig funnits en deadline, så skivan har väl skrivits lite under tiden. Allt material till skivan fanns inte riktigt, berättar Gustav.

Men skivan då? Vad handlar den om?
– Det finns inget tema på skivan och ingenting var uttänkt från början, men vissa saker har vi väl tagit fasta på under tidens gång. Som Elvisbandet och att vi snackat mycket om platser. “Var känns det som att man är när man lyssnar på det här eller vad vill vi att det ska kännas som?” Förklarar Nils.

– Det har känts som att väldigt många låtar handlar om städer. Eller? Eller i alla fall att man befinner sig i någon stad? fortsätter Johan.

– Fan den kanske handlar om Stockholm hela skivan…

– Eller Elvis! avbryter Erik. Han tar en paus innan han fortsätter:

– Eller om någon annan stad. Atlantis är väl också en stad?

– Fast är Atlantis det? Det där har ju debatterats länge, börjar Johan problematisera och Nils blir den som avbryter den ironiskt skämtsamma diskussionen för denna gång.

– Nu är det väl också så att alla fyra har bidragit med låtar och sjunger. Det är nytt för oss.

Redan innan arbetet med skivan hade påbörjats, visste bandet att de behövde göra något annorlunda än vad de tidigare gjort. Låtskrivarrollen skulle komma till att spridas ut bland medlemmarna och även rollen som sångare. Man ville bygga låtarna kring en protagonist. Vem det nu var. Ett koncept de själva kallar för Elvisbandet.

– Erik hade en period med Elvis. Eller han är nog fortfarande i en Elvisperiod, berättar Nils och Erik tar vid.

– Det var då när vi var i Grisslehamn och vi snackade om Elvis comeback 1967. När han spelade i läderkostym och med röd Hagströmgitarr. Då sitter han i alla fall på en scen med en massa oklara människor som spelar på gitarrcase och någon jävla tamburin typ.

– Det var väl ett sätt för oss att försöka hitta vem huvudpersonen är i låten. Vem är det det man ska lyssna på? Det får väl vara Elvis. Resten är Elvisbandet, säger Nils. Han tar en klunk öl för att fukta strupen och fortsätter:

– Det kommer ju från att sången skulle ta plats. Det har ju lite med att göra med att Olle hoppade av och vi inte kunnat repa. Så det blev att vi också komponerade under inspelningsprocessen.

– Det fanns ju massa idéer och när man gör låtar på det sättet som vi nu gjort det vill säga att man spelar in lager på lager. Då finns det ju ingen begränsning, man kan ju lägga till hur mycket som helst och introducera hur många personer som helst. Och då var det väl din idé med Elvisbandet. Nu har vi en sångare, men vad eller vilka är det som liksom stöttar sångaren? Förklarar Gustav.

Vi skymtar komikern tillika krönikören Marcus Berggren med sällskap kliva in genom dörren. De tar en avvaktande minut i foajen innan de bestämmer sig för att lämna lika snabbt som de kom. Bandet förstår att det pågår en standup i källaren, därför är det så tomt på ovanvåningen där vi sitter. De kommer också på att det var just i den källaren de spelade under en av sina första Stockholmsvistelser.

Redan dagen efter vårt möte på den hippa söderkrogen ska bandet få spela live igen på Popaganda. Deras första spelning på fyra år. Men till skillnad från deras första Stockholmsspelning, vet de inte riktigt vad de känner denna gång.

– Personligen var jag mer nervös i måndags. Nu tycker jag bara att det ska bli jättekul, berättar Nils. Han slänger en bestämd blick över bordet:

– Vad tycker du då, Erik!?

– Jag tycker det ska bli skönt att få det gjort.

Gustav tar vid:

– Jag tror jag talar för alla men det kommer ju slå en först när man står där och ska gå upp på scen. Det är väl det som är bra för då får man lite adrenalin och då blir det inte lika jobbigt heller. Men nu känns det bara som att det var så länge sedan att jag inte riktigt vet vad jag ska förvänta mig och reagera. Kommer jag vara nervös eller kommer det kännas bra? Är vi förberedda? Det känns lite som att det är ett skynke. Man vet att det kommer dras bort men det är omöjligt att veta nu vad det kommer att innebära, han tar en paus och fortsätter.

– Det är lite som att gå in i en boxningsmatch. Man går och mentalt förbereder sig, så är vi är nog ganska nervösa någonstans.

– Men det är mer som en lagsportsmatch… Teamboxning! Flikar Johan in.

– Som gatuslagsmål?

– Jag är ganska nervös men mer över sådana saker som, kommer sladden räcka eller hur ska jag hålla koll på mina plektrum, var sätter jag capona? Alla de här små, små grejerna. Det är sådant jag kan känna att jag är nervös över inför första spelningen. Sen andra tredje giget är det inga problem för då har man gjort det så många gånger, berättar Erik.

Även efter detta skivsläppet kommer Solen att ge sig ut på en Sverigeturné och det märks att det blir svårt för bandet att inte minnas tillbaka på de hundratals spelningar de gjort tillsammans, när ämnet tas upp. Det finns många anekdoter. Många bussresor att minnas. Flera gånger de känt att de bara vill skita i det. Den gången de spelade i Norge och det endast var tre personer från Kalmar i publiken. Den märkliga gång de spelade i Jönköping och det bara var två personer framför scen som hela tiden försökte kallprata med bandet under spelningen.

Spola fram cirka 24 timmar. Bandet står på Popagandas största scen. Det är lite mer än tusen gånger så många i publiken, som den gången i Jönköping.

Det skulle då under spelningen på Popaganda vara lite drygt tio år sedan Gustav, Olle och Erik träffades på en gymnasiefest i Gävle. 

Erik som sågs som skolans Kurt Cobain och skolkade från sina lektioner, Gustav som till en början var alldeles för dålig på gitarr för att spela med honom. Trummisen Nils som de tog in på bas i bandet, strax efter studenten samt Eriks rumskompis Johan som aldrig hade rört en synt tidigare som då självklart fick spela synt. Med några små förändringar i gruppen sitter de fortfarande samlade. 

Men det händer ju tveklöst en hel del i ens liv mellan åren man är 20 och 30.

– Skillnaden är väl att då hade man ju ingen koll på vad man gjorde, berättar Erik när han minns tillbaka.

– Och nu har du lite för bra koll eller?, frågar Johan.

– Ja men lite så, i alla fall hantverksmässigt.

– Då, för tio år sedan, kanske man spelade något och tyckte det var bra men man frågade sig aldrig varför det var bra. Det kan ju också slå tillbaka på en – när man ska teoretisera allting. Då blir det ju cyniskt på något sätt, förklarar Nils och Erik spinner vidare på tanken.

– Det är mycket roligare att spela musik när man inte kan… spela. De bästa låtskrivarna vet ju aldrig…

– …vad fan de gör? Flikar Johan in.

– Ja, eller de kanske aldrig tänker så mycket.

– Men det är väl en ganska bra summering på skillnaden mellan livet som 20 och som 30. Allt då var ju intuitivt och sen är man vuxen och försöker i alla fall att orientera sig i vad fan man håller på med, förklarar Johan.

Bandet berättar om de krav som de ofta känt har ställts på dem. Både utifrån efter att de snabbt fick skivkontrakt men även på sig själva. Att de alltid ville bli lite bättre hela tiden.

– Vi är stolta över den här skivan också men det gör ju saker med ens skapande och det är inte alltid lätt att hantera, även om man är störst i världen bygger man ju upp förväntningar på sig själv, berättar Gustav.

Han tar sig en funderare och fortsätter till slut:

– Men vi har ju alltid förminskat allting. Det gäller ju också spelningen imorgon. Vi har bara velat ha roligt ihop. Och vi har aldrig varit intresserade av att göra det om det inte varit riktigt roligt. Ett garv har ju alltid varit en viktigare motor än att göra en mäktig scenshow.

Hur känns det inför skivsläppet då?

Det blir tyst en liten stund. De verkar inte riktigt veta vad de ska känna.

– Alltså man tycker ju aldrig att det man gör är riktigt, säger Johan.

Bandets trummis hör av sig och undrar om de är klara. Vi får börja avrunda. Johan får fortsätta berätta medan han häver sitt glas tar på sig jackan. 

– Jag och min flickvän snackade om det där också. Hon tycker liksom det är så roligt att jag spelar i ett band, spelar för en massa folk och man kan gå på konsert och se oss. Men man fattar aldrig att man spelar i ett band som i alla fall är lite halvstora. För henne är Erik till exempel bara Erik. Vår gamla barndomskompis. Hon är liksom fortfarande kvar i Gävle på gamla CC-puben. Det blir aldrig glammigt.

Trummisen får veta att de är på väg. Det är en speciell känsla, berättar bandet; att förhålla sig till att man spelar i Solen.

– Men när vi väl får hem vinylen eller när skivan kommer på Spotify känns det plötsligt på riktigt på nåt vis, som att vi är ett band. Trots att det är Erik som sjunger.

/

Solen: ”Det här har inte varit en lång paus för oss. Vi har jobbat. Jävligt mycket”