fbpx

Snälla Sarah Dawn Finer, avblocka mig på Twitter!

Den 14:e september 1981 förändrades världen för alltid. Sarah Dawn Finer föddes och den svenska musikhimlen blev en stjärna rikare. Sarah Dawn Finer har varit aktiv som artist i snart två decennier och är en av Sveriges mest folkkära sångare. Utöver tre magiska julskivor har hon släppt tre andra album, en EP och mängder av framgångsrika singlar. Hon har ställt upp i Melodifestivalen vid två tillfällen med låtarna I Remember Love och Moving On, varit programledare för Så ska det låta och medverkat i långfilmen Bert – den siste oskulden. Sarah Dawn Finer är med andra ord en ikon inom svensk underhållning med en röst större än Zlatan Ibrahimovic ego och en utstrålning starkare än Chernobyls 4:e reaktor. Den 14:e Januari 2019 förändrades dock världen för alltid. Sarah Dawn Finer blockade mig på Twitter. För att förstå denna tragiska händelse måste vi ta ett steg bakåt.

En av samhällets viktigaste byggstenar är kulturen. Den politiske kommentatorn Andrew Breitbart är känd för att ha myntat uttrycket ”Politics is downstream from culture”. Kulturen är en virvlande ström, en vild fors som färgar och formar våra värderingar och livsåskådningar, vilket sedan manifesteras i våra politiska beslut. Det är genom film, musik, böcker och din 40-åriga fasters minion-memes på Facebook som vårt samhälle formas. Kultur är en mäktig älv som påverkar hur vi människor tänker och upplever världen. Den binder oss även samman. Enar oss. Ger oss saker att samtala kring på jobbet.

I den digitala eran vi finner oss leva i översvämmas vi av underhållning. Förr fanns det en TV-kanal som alla svenskar tittade på. Nu finns det YouTube, Spotify, TV-spel, sociala medier och fler streamingtjänster än det finns kånkenväskor på estetprogrammet. Det är den fria marknadens gåva till oss alla; obegränsad underhållning när och var du vill. Problemet är att vi som samhälle har splittrats. Vi delar inte längre samma kultur vilket konsekvent har lett till att vi har mindre gemensamt med våra samhällskamrater. Varje fredag i lågstadiet såg alla mina klasskompisar fram emot att se på Tillbaka till Vintergatan, varje måndag i mellanstadiet kunde jag och mina kompisar diskutera det senaste avsnittet av Idol och en hel rast i högstadiet kunde gå åt till att snacka om en League of Legends-match. Nuförtiden, finns det bara tre saker som alla i hela Sverige kan relatera till. Stela bussresor, Kalle Ankas Julafton och Melodifestivalen.

Melodifestivalen. Sveriges största inhemska konflikt sedan trettioåriga kriget och det allra finaste vi har. Varje år går vi in i en sex veckor lång bubbla där chips och lösgodis blir billigare, Ace Wilder blir relevant igen och våra skattepengar finansierar några gamla Idol-artisters fortsatta karriärer. Det är en glittrig folkfest där hela Sveriges befolkning sitter bänkade framför TV:n för att klaga på stelt programledarmanus, klaga på dåliga bidrag, klaga på att bra bidrag inte gick vidare och framför allt klaga på att det var bättre förr. Mycket av den svenska kulturen består av att vi klagar, men vi klagar tillsammans. Vi klagar i kör. Vi får samtalsämnen på jobbet och världen blir lite varmare.

På grund av den stora samhällsnyttan som Melodifestivalen fyller har det varit min dröm i över ett år att få medverka i programmet. Det enda som har hållit mig tillbaka har varit bristande kontakter, icke existerande musikalisk talang och en social kompetens svagare än utspädd kyrksaft. Detta till trots försökte jag ta saken i egna händer genom en utstuderad gerillakampanj. I slutet av augusti 2018 fick jag en idé. Jag skrev en tweet. En tweet riktad till Melodifestivalens officiella Twitterkonto:

Förvånansvärt nog fick jag inget svar. Dagen därpå skrev jag samma sak. Inget svar. Jag försökte igen dagen efter det, och dagen efter det och dagen efter det. Tro det eller tro det ej: inget svar. Jag är dock ingenting om inte dedikerad till dumma idéer så varje dag i fem månaders tid skrev jag diverse olika meddelanden i hopp om att Herr Melodifestival, Christer Björkman, skulle se min längtan i medieflödet. Månaderna gick men konversationen fortsatte att vara ensidig så vid årsskiftet bytte jag taktik. Istället för att adressera mina meddelanden till Melodifestivalens Twitterkonto började jag rikta mina meddelanden till showens fyra programledare: Kodjo Akolor, Marika Carlsson, Eric Saade och Sveriges egen Adele, Sarah Dawn Finer. Olyckligtvis hade Marika Carlsson inte varit aktiv på Twitter i över ett år och Eric Saade hade inte ens ett konto, så jag vände mig till diverse olika fanpages med förhoppningen att bredda mitt nätverk.

Den första deltävlingen närmade sig med stormsteg och jag hade fortfarande inte hört något från vare sig SVT eller Christer Björkman. Det enda tecknet på liv i cyberrymdens kalla vakuum kom från Eric Saades italienska fanpage som förtretligt nog inte kunde hjälpa mig. Det var total tystnad fram till den ödesdigra dagen 14:e Januari 2019 då jag upptäckte, till min stora sorg, att Sarah Dawn Finer hade blockerat mig på Twitter. Jag var förkrossad. Hade bara upplevt sådan brännande smärta en gång tidigare, när E.M.D. bröt upp 2010. Detta till trots fortsatte jag febrilt och allt mer desperat för att nå fram till Björkman och hans festival av melodier.

Sammanlagt skickade jag över 150 tweets under mitt fälttåg för att försöka kuppa Melodifestivalen innan jag var tvungen att medge min förlust. Jag lyckades inte komma med i programmet. 

Jag skulle vilja kunna avsluta den här texten med ett par visdomsord. En djup insikt om hur Sveriges kulturella klimat har förvandlats, om hur de kulturella barriärerna har rämnat. På 50-talet fanns det ingen chans att få mänsklig kontakt med nyhetsankaret på den statligt sanktionerade TV-kanalen. Nuförtiden är våra stora kulturpersonligheter bara ett fåtal knapptryck bort, borde det inte då vara lättare att mötas som människor på internets öppna forum? Sarah Dawn Finers blockning av mig på Twitter är inte så mycket en personlig tragedi som en påminnelse om att ju mer saker ändras, desto mer förblir de lika. 

Vissa har kallat min kampanj för charmig och imponerats över mitt driv medan andra har sagt ”Vad gör du med ditt liv, Samuel? Jag önskar att jag hade fått en dotter istället”. Gensvaret har helt enkelt varit blandat men jag är ändå nöjd. Det enda jag ångrar är att min och Sarah Dawn Finers relation var tvungen att ta stryk. Men livet fortsätter. Som en klok kvinna sa: I’m moving on.

Snälla Sarah Dawn Finer, avblocka mig på Twitter!