fbpx
Illustration "Blåröd" av Hugo Hernqvist.

Smygsosse eller Småborgerlig?

“Snygg! Men du behöver ju inte säga till honom att den är köpt secondhand.” 

Eller på restaurangen:

“Sch! Snälla skrik inte. Eller gör det på svenska i så fall.”

Två exempel på kommentarer, bland många andra, som gjort att jag börjat fundera över min farsa, eller mer specifikt; kring hur min farsa har förändrats. För det jag hör i dessa kommentarer — rädsla för loppisar, röda prislappar och sin egen multikulturalism — är mig något nytt. Det har inget gemensamt med den farsa jag minns från min uppväxt. Den person jag minns är, tvärtom till vad dessa kommentarer indikerar, en stolt person. 

En person som rakryggad stiger in genom ytterdörren efter nattskiftet på industrin — nöjd, stolt och trött. Han som med upprymdhet bjuder grannarna på kylskåpskall Sarajevsko, nygräddad burek eller kolgrillad teletina. Men starkast lyser denna stolthet från hans ansikte när han ser oss, min bror och mig, dansa folklor, sjunga med till Dino Merlin eller uttala vårt efternamn Ćato med det betonade sch-ljudet istället för det nedtonade, försvenskade k-ljudet. 

Det är den farsa jag minns.
Men det är inte den farsa jag nu möter.

Farsan idag är en person som fortfarande, mer än gärna, avrundar kvällen med en kall Sarajevsko och sudzuk — men helst hemma i soffan, där ingen annan finns att se. 
Han är en person som numera spenderar sin åtta till fem-tillvaro i en perfekt ergonomiskt komponerad kontorsstol — men vars ryggrad trots detta oftare är böjd nu än då.
Det är en man som renoverar kök, målar hus och reparerar fordon helt på egen hand — men som aldrig glömmer att betona att det absolut inte är på grund av pengarna.

Den förändringen har alltså skett.
Men hur?

Som så mycket annat tror jag att förklaringen till min farsas omvandling ryms i att vi de facto lever i ett (ursäkta mig nu för mitt högst osexiga språkbruk) individualistiskt, senkapitalistiskt och rasistiskt land. Att vi lever i ett individualistiskt, senkapitalistiskt och rasistiskt land är säkerligen inte en nyhet för någon, likväl som det säkerligen inte är alla som har känt av dess förtryckande konsekvenser. Följderna av att leva i ett land där den minsta (bestånds)delen är du, ansvaret att nå upp, förbi och fram är lagt på dig och där startplatsen är avgjord utifrån ditt arv leder inte bara till att ständigt bli värderad utifrån och av andra — utan kräver även en omvärdering inifrån, och av dig själv. En omvärdering där vissa drömmar skyfflas bort och ersätts av nya, välpolerade drömbilder. Det kan ske plötsligt och snabbt, eller långsamt och successivt — men gemensamt är att det slutligen utmynnar i ett bygge av samma, nåväl polerade, men likväl tråkiga byggnader. Byggnader med namnen Norm och Ideal.

Normer och ideal som du från början kanske inte alls önskat dig, men som du så länge och ihärdigt utsatts för att du tillslut börjat utsätta andra för dem, eftersom du slutligen inte kan skilja dem åt. Din dröm och samhällets blir ett (eller samhällets blir ditt?). Likt som nu, när min farsa tagit till sig någon annans drömmar om att vara självständig, rik och vit (om han nu har det, vill säga, för jag har aldrig direkt frågat honom det).

Något som jag däremot vet är att min farsa inte föddes med en önskan om att ha en annan brytning än den hans röst har (för ett krig mindre och hans röst hade inte haft en brytning värd att nämna). Eller att han alltid skulle ha önskat sig en Villa, Vovve och Vedertagen Status a.k.a över(medel)klass. Utan livet, och Sverige, lärde honom att han ensam bär ansvar för sin plats i makthierarkin och då färgen på huden är aningen svårare att förändra än de skikt som klär den så behövde förändringen rimligtvis ske där. När det blev dags att klättra upp mot nya höjder, med Drömmarna i sikte, löd slagorden; Klä om, klä rätt!; och; Klä av dig och förklä dig!; och min far löd hypnotiskt. För att undgå konsekvenserna av både rasism och kapitalism var, och är, inte ett alternativ. Premissen är: Välj ett (men det går bara att välja kapitalismen) och låt strömmen av dess normer, tryck och förväntningar leda dig. 

Och det är vad jag tror har hänt min farsa. 

Att den senkapitalistiska strömmens turbulenta kraft har flängt runt min far, slängt kroppen hit än dit, tills han slutligen, helt förtärd av denna långdragna lemlästning, kapitulerat — uppgiven, sönderriven och utsliten — på marken och vrålat; “TA, TA VAD NI VILL! JAG ÄR ER!”; och de, snabba och ivriga, tog och tog men djupt där inne missade de ett litet litet frö som än är kvar men som aldrig syns, förutom sådär någon gång ibland när ljuset faller i precis helt rätt vinkel

och det är så min farsa blev Smygsosse.

Eller så är det som har skett att den senkapitalistiska strömmen, som har dragit in och med min farsa i sin rörelse, som liknar en dans där två lär sig av varandra och där de båda — strömmen och farsan — tillsammans häpnar över svindeln i att föra sig i synkroni, frikopplade från tanke- och gravitationskraft, och där han är sådär rädd, nervös och osäker, såsom en är när en är nyförälskad, men också sådär övertygad om att detta är livet, och allt det som var innan är grått, dassigt och trist i jämförelse med detta rosenfärgade skimmer

och det är så min farsa blev Småborgerlig.

Eller så …

“Men fan vad långrandigt! Kan du inte bara fråga honom;
Är du Småborgerlig eller är du Smygsosse?
Och varför?”

Nej, jag tänker inte fråga honom. Inte nu. Inte för den här anledningen.

“Men… VARFÖR?”

För vad min farsa har att säga spelar ingen roll. Inte för att det är min farsa eller för att vad han har att säga inte skulle spela roll, det spelar roll, men inte just här och inte just nu. Det som spelar roll är symptomen. För medan hans svar skulle säga mycket om honom så säger symptomen allt om oss.

Så vad säger symptomen? 
Vilket svar står broderad på märkesskjortan?
Vilket pris syns under den röda prislappen?
Vad ryms mellan sch och k?

Jag vet inte vad ni ser men det jag ser är en reflektion. 
En spegling av mitt eget ansikte. Eller ditt. Eller min mammas. Eller hans från bussen. Eller ett ansikte från den där reklamfilmen. Eller det av någon, något, ur en dröm. Eller det av vem som helst. Eller… Ja… Ni fattar vart jag är påväg.

Det jag ser är reflektionen av en människa. 
Jag ser den så oerhört mänskliga viljan att passa in. 
Viljan att bli accepterad, legitimerad och älskad.
Vissa förklär den viljan i ett leende.
Någon annan i en hård fasad.
En tredje i ett karriärsval.
Och vissa, vissa klär tydligen den viljan i en småborgerlig kostym.

/

Smygsosse eller Småborgerlig?