Skånegatan och jag kan inte längre förneka hösten

Jag vet att jag tagit min inte så ovanliga promenad runt kvarteret nyligen. Med promenad menar jag cigarett och med kvarteret menar jag Skånegatan upp och ner tills jag skäms över att uteserveringen på Alba stirrar för länge. Tror inte uteserveringen på Alba stirrar egentligen, det är nog en helt rimlig reaktion när jag observerat varenda en drickandes vin ur alla vinklar med en cigg som verkar ha varit tänd i tio minuter. Har rökt tre cigg. På min senaste sväng runt kvarteret var jag tvungen att väja på trottoarer för två meter höga metallstrukturer som en gång varit fundamentet till Kohpanjangs uteservering. Ikväll finns det inga svenniga thailändska korgstolar mitt på Södermalms näst bästa bargata. Allt är borta.

Min bästa dag på året är när uteserveringarna smälls upp på Skånegatan, då är jag som mest lycklig. I år råkade jag vara ännu lyckligare på just denna dag då vi efter ett års kämpande och dramatiska uppbrott faktiskt var tillsammans, på riktigt den här gången. Nytorgets konstgräs var inte ensamt utan träden och små plättar på skolgården bredvid var nu lika, om inte mer, gröna och hoppfulla om en sommar. 100 procent lycka i anslaget.

Det finns någonting alldeles speciellt att vara tillsammans på riktigt. Även fast “the honeymoon phase” var förbi för länge sedan för mig då jag varit hopplöst kär i dig under många månader. Våran relation var redan från start tokig och jag lyssnade på Shores med Seinabo Sey varje dag och var fullt medveten om att jag förtjänade väldigt mycket mer än någon som älskade mig lite halvt. “I’m moving on, To somebody that’s sure of me, sure of me, be sure of me”. Men det spelade ingen roll för varje gång jag försökte avsluta vår komplicerade dramatiska relation föll jag tillbaka i dina armar bara några dagar senare. Nu var vi tillsammans på riktigt och jag lyssnade på YES av Seinabo Sey istället och kände mig illamående glad. “There will be no onе above you”. Inte visste jag att när extasen över att du ville vara med mig på det sättet jag längtat efter dig i ett år la sig skulle det inte finnas något pirr kvar.

Jag har psykotiskt lyssnat på Happy Ending med Jelly Crystal och Alice Boman i flera veckor. Vår relation känns ändå som ett lyckligt slut. Vi hatar inte varandra, ingen har skadat eller sårat någon. ”This is the end of when I need you more than ever”. Vi båda vet att det inte fungerar. Det känns inte bra men rätt. Att Skånegatan är fylld av bilar och inte inglasade träbänkar kändes först sorgligt och färgglöst. Inte bra men rätt…? Jag har alltid varit hård mot hösten som årstid. Kanske är det för att fler än en person i min närhet lider av seasonal depression under månaderna oktober – februari och jag skulle vara oärlig om jag sa att jag inte är en av dem. Just denna höst känner jag enorm lättnad inför att sommaren 2023 är slut. Värmen och det fina vädret som utlovades kom aldrig, inte tillräckligt länge för att det skulle vara påtagligt i alla fall. Det dopaminrus jag fått så många somrar innan av att promenera hem över Medborgarplatsen kl 04.00 och himlen är babyrosa ger mig istället känslor av panik. Varför är jag inte glad?

Jag behöver inte längre utomlandskänslan av en bargata med ljud och ljus och jag behöver inte längre dig. Jag behöver känna mig trygg och hösten välkomnar mig med en varm famn.

Text: Hedda Grönwall Nyström