Illustration: Maja Bjurman

Skamlösa kvinnor

Johanna Ihse skriver om kvarglömda tandborstar, att vara cool girl, men också om frigörelsen av att bråka hysteriskt.


Det börjar och slutar med en tandborste. Du vet, förklarar min väninna upprört i telefonen (jag vet inte alls), när man har haft en kille som sovit över ett par gånger och därför på något sätt lyckats skaffa sig en tandborste han kontinuerligt tar med och tänker använda under sina besök, och man inte förstår, om det är en symbolisk markering för relationens status när han sedan lämnar kvar tandborsten i sin hotfulla placering vid vasken, eller om han absurt nog bara glömde den. Hon hade trippelsmsat om han verkligen ville ha en tandborste, skulle tandborsten stanna där hemma hos henne liksom, och vad betydde det nu, och han hade svarat med; kan väl ha den där då. Hon ringer mig arg, hade svarat med passiv aggressivitet; ja det kan du väl.

Vad gör man vid en sådan här incident? Vad är alternativen? Är man cool girl? Bryr man sig inte om tandborstens konnotationer, får kvarlämnade hygienartiklar bara existera i sin egen sfär? Ska man försöka sig på att göra något produktivt istället för att stirra i ren ångest på en tandborste resten av dagen? Föga troligt alternativ.

Försöker man istället dölja sin neuroticism? Lida i den känsliga kvinnans tystnad, “tandborstar bryr jag väl mig inte om”, för att sedan sakta och försiktigt försöka ta upp ämnet vid ett olämpligt tillfälle. Men det visar sig att frågan hur gör vi med tandborsten? är det bästa sättet att få sexuell attraktion att tyna bort.

Jag föreslår att hon ska ringa sin kille och ställa honom till svars. Är det inte den vuxna kvinnans privilegium att få gråta över tandborstar?

Jag tänker på en analogi från tiden då jag arbetade som vikarie på lågstadiet; det finns de barn som inte återhämtar sig på hela dagen från att bli tillsagda av en lärare, så de måste göra samma dumma eller förbjudna sak om och om igen för att se om de får samma reaktion varje gång.

“Aldrig känner man sig så levande, som när man i all sin skamlöshet lever ut impulserna av sin hysteri.”

Som barn satte jag mig själv förorättad i ett hörn utan att prata med någon, eller grät av skam på toaletten, efter att jag blivit tillsagd. Jag var ett skamfyllt barn. Som tjugoåring blir jag gång på gång tillsagd, mer eller mindre uttryckligen, att sluta upp med min hysteri; virka inte slipsar åt engångsligg. Ta inte sex månader på dig att komma över en fyra veckors lång relation. Svara inte med en anspelning på “dina andra kvinnor” så fort du blivit förnärmad i en konversation. Gråt inte över tandborstar! Jag lär mig aldrig. Har jag blivit skamlös på äldre dar? Är jag det förnärmade barnets oförställda hämnd? Är vi skamlösa kvinnor så skamlösa i våra relationer för att vi vägrar kännas vid vår barndoms skam? Som en katt som kollar på en med sluga ögon samtidigt som hon gör något dumt väldigt långsamt, vad förväntar hon sig egentligen för reaktion?

Men så tänker jag; varför inte bråka hysteriskt över en tandborste? Vad är en kvinnas ungdom till för om inte att testa gränserna för vem som står ut med vår vedervärdighet? Aldrig känner man sig så levande, som när man i all sin skamlöshet lever ut impulserna av sin hysteri. Det är ju när vi skamlösa kvinnor slutar försöka dölja vårt sanna ansikte som vi en dag ska ta över världen och trycka tillbaka den okänsliga tandborstglömmaren i sitt prepubertala pojksovrum!

Text: Johanna Ihse