Självklart får Schulman demonisera sin morfar
Den moderna litteraturen börjar med min namne och hans Komedi. Under Dantes resa från helvetet till paradiset avhandlas diverse vendettor, allt från småaktigheter till stora politiska konflikter. Och ofta är anklagelserna som riktas mot människor i hans samtid rent förtal.
Kvartal publicerade i dagarna en omtalad text av Lapo Lappin om Alex Schulmans förhållande till sanningen i romanen Bränn alla mina brev. Den uppenbara invändningen är att ordet ”roman”, som står på bokens omslag, tillåter Schulmans sammanvävning av fakta och fiktion. Mot invändningen tar Lappin upp hur Schulmans vid upprepade tillfällen under marknadsföringen av boken påstått att innehållet är sant.
Lappin lyfter både i artikeln och i en svarstext Schulmans nedgörande porträttering av morfadern Sven Stolpe som något problematiskt, då den kan såra människor som stått Stolpe nära. I samma andetag gör han en vedertagen litterär tradition till något fel. Lögnerna i både boken och marknadsföringen tar Lappin som ett tecken på att vi lever i ”den obekymrade lögnens tidsålder”, en fras han lånar av Schulman. Vad Schulman i själva verket gör är att använda ett utmärkt litterärt grepp, lika gammalt som litteraturen själv.
Snabbt glöms det bort hur författare behandlat sin omgivning. Hur många känner till den riktiga Lady Chatterley vars namn D. H. Lawrence stal och vars vrede han väckte? Hur många vet att hennes ättlingar fördömde honom, ända fram till 80-talet? Hur glad var Robert de Montesquiou att återfinna sin likhet i Greve Charlus i Prousts På spaning efter den tid som flytt? Och då ska vi inte ens börja tala om Strindbergs användande av verkliga människor.
Sättet kränkningen utförs skiljer sig från verk till verk. I ena änden har vi autofiktionen, där någon återges med sitt riktiga namn, och i andra änden hittar vi någon som blivit inlindad i lager på lager av fiktion. De förstnämnda blir blottade för världen och de sistnämnda blott för en handfull nära och kära. Om författaren påstår att det är sant eller ej är inte det viktiga. Oavsett förvrängs bilden av en verklig person. D. H. Lawrence tog enbart ett namn, men det räckte för att rykten skulle spridas kring Nottinghamshire. Uppskattar man Dante, Lawrence, Proust, Strindberg eller någon av de tusentals författare som spridit lögner om verkliga människor bör man inte klandra Schulman för hur han skildrar Sven Stolpe.
De drabbade kan bli sårade, arga, ledsna. Men påstår vi att det är fel har vi ögonblickligen gjort någon till ett undantag i människosläktet. Schulmans skildring av den demoniska Sven Stolpe är inte unik, utan en del av litteraturhistorien. Han gör vad Stolpe själv gjorde mot Olof Lagercrantz i boken Olof Lagercrantz.
Vad jag värnar om är inte Schulmans rätt till sin sanning så mycket som det litterära förtalet, ett underbart och underhållande fenomen med en anrik historia. Om det en dag skulle dyka upp ett nidporträtt av mig i en bok hade jag inte ropat förtal. Beroende på vem som står bakom det hade jag kanske till och med tyckt det var lite roligt.
Text: Dante Löfmarck
