SHAKE THE SNOW GLOBE

Russ

Russ har hittills aldrig riktigt gjort bra musik, men jag har försökt att vara så öppen som det går inför denna recension; även för rappare som låter bäst i bakgrunden, där detaljerna i deras musik inte behöver framhävas, är utveckling möjlig. Tyvärr blev det istället uppenbart varför Russ hittills inte har haft någon riktig cred bland rappare — SHAKE THE SNOW GLOBE är ett självförhärligande verk, där artisten bakom Psycho lever hedonistiskt i sin lilla värld av sportbilar, exklusiva destinationer och grunt känslomässigt djup. I det är Russ medveten om att han har tagit sig rätt långt i branschen, men under väldigt få ögonblick syns glimtar av varför han ska betraktas som något mer än bakgrundsrap för kändisskapskåta killar.

Att hiphop är den nya poppen har varit ett faktum sedan kanske 2016, året som dominerades av One Dance och Hotline Bling. Ur den kontexten är Russ ett popguldkorn — en snygg kille med som kan rappa och dessutom ta toner någon gång (tacka Drake för den prototypen av artister). Det är ett perfekt recept för en poprap-stjärna av gigantiska proportioner, och marknaden bevisar det — spellistorna älskar honom, radiostationerna älskar honom, och på Spotify är han mer streamad än flera, mycket mer begåvade, rappare. Han kan dessutom skapa musik som låter okej-bra, och som låter som rap bör göra. Har du ett hippt café någonstans och vill locka till dig ungdomar, är Russ tillräckligt kapabel för att skapa rätt vibe i din lokal (jag skojar — om de har minsta lilla musikalisk integritet lämnar de så fort de hör Russ på stället).

I sina texter lyckas Russ sällan ge lyssnaren något värt att lyssna på. På öppningsspåret NEED A MINUTE stannar Russ upp en liten stund för att räkna upp alla gåvor livet har gett honom, och den streamingdrivna poprapbranschen har gett honom mycket. Dessa välsignelser är ett återkommande tema genom hela albumet, där Russ gör en fullt införstådd i att han har åstadkommit mycket materiellt i sitt liv: musikstudio hemma, grannar som blir till paparazzis, och flera kvinnor som vill ligga med honom. Det skaver lika mycket som att höra en telefonförsäljare berätta om sin lägenhet mitt i stan — okej kompis, du har tjänat pengar, men vad har det gjort dig till?

ASSHOLE är den låten i albumet som exemplifierar allt som går fel när Russ skriver musik: ”People tell me I’m an asshole/ tell me something I don’t know” är ett av åtskilliga irritationsmoment på SHAKE THE SNOW GLOBE, där Russ intar försvarsställning mot allting som han inte gillar. Det hade varit en sak om Russ levde i en kontrollerad miljö, en åsiktskorridor av något slag, där han bara matas med positiv feedback från yesmen måna om hans mentala hälsa. Då hade Russ haft en ursäkt för att vara den person han framställer sig själv att vara på låten, och på SHAKE THE SNOW GLOBE i allmänhet. Men ju mer en lyssnar på texterna i STGS, desto mer det uppenbaras för en att Russ helt enkelt inte kan ta emot annat än beröm för hans musikalitet och personlighet. På CAN’T GO ON är han ofelbar i förhållandet han avslutar, eftersom han har bokat in låtens antagonist på femstjärniga hotell. Det låter som att Russ förväntar sig att pengar köper någons närhet – en sak han raljerar över i bokstavligt talat nästa bar.

Efter NIGHTTIME — en interlude på 3:10 minuter, som faktiskt är albumets enda ljusglimt — finns försök att ta fram den quasi-sentimentala sidan hos Russ, och den är späckad med plattityder till hitförsök. Russ, som varit så upptagen med att tillfredsställa sina sexuella behov över sin Porsche och sin McLaren med sitt möte med Snoop och Dr Dre i tankarna, rappar plötsligt om kärlek på ALL TO YOU. ”I swear that I wanted you for all of my life, yeah/ I gave my all to you, yeah” sjunger Kiana Ledé, och hennes röst är så välpolerad, så träffsäker, så give-me-my-check-now-can-I-leave?.

Att sjunga om att ha säkrat finansiella tillgångar för sin mamma är ett återkommande tema i hiphop, och det gör Russ i MOMMA. Temat är universellt och skapar lätt medkänsla för artisten som tar sig an det — vem skulle inte bli glad av en framgångssaga, speciellt om den kom från någon med tuff ekonomisk bakgrund? Det är dock svårt att känna samma glädje över att någon har slagit genom, när det är en vit kille med medelklassbakgrund. Sedan är själva låten steril: ett boombapbeat med gitarrslingor och vokaler har varit tråkigt sedan Russ var typ 14 och började lära sig att rappa. Att Russ öppnar låten med att påstå att hans hatares flickvänner vill ligga med honom gör inte heller saken bättre.

SHAKE THE SNOW GLOBE är ett album som visar att det inte krävs särskilt mycket konstnärlig integritet för att sälja som satan. Du måste bara bemästra hur:et av hantverket: lär dig att rappa som en jävel (det kan Russ, han har faktiskt bars), inneha en skön röst (det har Russ) och göra musik som tilltalar majoritetssamhället. Russ val av beats på STSG är så safe att jag vill sätta på Death Grips för att kontra albumets eftersmak. Det är beats som en VD på ett skivbolag skulle höra och tycka lät som riktig hiphop. Det är musik som passar bättre till ett café, där folk är så upptagna i konversation att de inte hör att du är lite av ett asshole på dina låtar. Snögloben nämns kanske en gång genom hela albumets plågsamma 40-någonting minuter, och alla låttitlar är i ALL CAPS — det är ju det ungdomarna gör på sina låtnamn nuförtiden, eller hur?.

Att besitta en begåvning när det kommer till att skapa musik, men använda det i syfte att skapa tråkig musik, och sedan skryta om allt som denna tråkiga musik har gett dig, är inte hur ett bra album skapas. Russ gör allting rätt för att göra streambar musik, och det lyckas han med — ett par låtar har redan nått miljoner streams på SHAKE THE SNOW GLOBE. Däremot krävs det inte mer än en tisdagkväll med Russ senaste LP i förgrunden för att aldrig mer vilja lyssna på detta album, eller Russ, igen.