The Clash. Foto via bandets Spotify

Sandinista!
– The Clash musikaliska manifest 

Musikgenrer har med tidens gång blivit en mindre och mindre relevant benämning. Dagens musiker är mer benägna att ta element från flera källor för att sedermera koka samman det till någonting nytt, istället för att hålla sig inom den fålla som en viss genre har placerat ut. 

Att blanda vitt spridda genrer är självklart ingenting nytt eller unikt för vår digitala  informationsålder. Listan på akter med långa och invecklade genrebeskrivningar kan fylla ett mindre bibliotek. Men ett band som gick i bräschen för dessa musikaliska ideal var The Clash, med albumet Sandinista!, släppt den 12 december 1980, som det främsta exemplet. I många bemärkelser är albumet ett av de viktigaste och mest banbrytande musikaliska verken som släppts. Många av de normer som idag är kopplade till musikskapande går att spåra tillbaka till The Clash bombastiska trippelalbum. Låt oss ta en närmare titt!

Sandinista! befinner sig på en speciell plats i Clash-diskografin. Albumet släpptes ett år efter London Calling, bandets mest kritikerrosade album, och två år innan Combat Rock, gruppens mest kommersiellt framgångsrika album. Albumet sålde dåligt och mottogs till största del negativt av både press och fans. Samtidigt är Sandinista! det mest mångfaldiga och till största del även det mest framåtskridande albumet som The Clash någonsin släppt. Förutom reggae, ska och rockabilly (som utforskades redan på London Calling) innehåller Sandinista! allt från soul och dub till gospel, funk och hiphop. Bandets gitarrist Mick Jones har beskrivit Sandinista! som ett album för människor som jobbar på oljerinkar och andra isolerade platser där tillgången till musik annars skulle vara begränsad. Det går att likna albumet med en Spotify-spellista som hela arbetsplatsen bidragit till, vilket skapar ett spektrum influerat av allt från Rolling Stones och The Who, till Bob Marley och The Temptations. En salig blandning med andra ord, på gott och ont. 

Sandinista! förutspådde även ett vanligt förekommande element i det nutida musikaliska landskapet, samarbeten. Dagens mest uppmärksammade album innehåller allt som oftast en omfattande lista med kollaboratörer. Likaså på Sandinista!. Några av de mer framträdande inkluderar reggae-legendaren Mikey Dread vars röst hörs på The Crooked Beat, One More Time, Living in Fame och Look Here, samt Norman Watt-Roy från The Blockheads som spelar den berömda basslingan på The Magnificent Seven. Sångaren och gitarristen Joe Strummer beskrev denna metod som en starkt bidragande orsak till albumets karaktär. På London Calling jobbade bandet väldigt isolerat då de inte ville att utomstående skulle störa experimenterandet som redan då hade påbörjats. Men på Sandinista! skapade The Clash inte bara musik som hyllade deras influenser, de skapade musik med sina influenser. Stora delar av albumet spelades även in i New York och stadens växande hiphop-/rap-scen bidrog starkt till många spår. Det främsta exemplet är nyss nämnda The Magnificent Seven, som markerade ett utav de första försöken till rap av ett större rockband. Och Joe Strummer spottade sina bars med stil (där alla från Karl Marx och Sokrates till Martin Luther King och Richard Nixon berörs). The Magnificent Seven släpptes senare som singel och är idag albumets mest kända spår. 

Omslaget till Sandinista!

Sandinista! experimenterade The Clash också med dub-remixer, vilket innebär att många av låtarna fick en alternativ mix som också inkluderades på albumet. Detta var ingenting nytt inom hiphop- och reggae-scenen, men helt främmande för ett rockband på den här tiden. Det mest minnesvärda, och antagligen märkligaste, exemplet är spåret Mensforth Hill som är en dub-version av Something About England, spelad baklänges. The Clash brukade en liknande metod på de singlar som Sandinista! gav, vilket  kom att bli ett vanligt upplägg för många hiphop/rap artister åren framöver. 

Det speciella med Sandinista! är inte bara den breda musikaliska paletten, utan även albumets längd. 36 spår som tillsammans uppkommer till knappa två och en halv timme. The Clash hade redan tvingats avstå en del av sina royalties på London Calling eftersom de önskade att släppa dubbelalbumet för samma pris som ett singelalbum. Det är därför ingen vild gissning att skivbolaget CBS satte eftermiddagsteet i halsen när bandet ville ta ett steg längre och göra Sandinista! till en 3-för-1-deal. The Clash var mycket, men snåla var de inte. Bandet lät till exempel många fans komma in gratis till deras spelningar, genom att släppa in de bakvägen. De var även extremt produktiva och planerade att släppa en singel i månaden under 1980, vilket CBS sedermera sa nej till. Denna metod påminner mycket om hur dagens musiker jobbar, med internet och sociala medier som plattformar, där de kan släppa musik utan att nödvändigtvis behöva en mellanhand. Ett närliggande exempel är Gorillaz med projektet Song Mashine, som under 2020 gjorde just det som The Clash inte kunde göra 40 år tidigare, nämligen att släppa en singel i månaden (Clash-medlemmarna Mick Jones och Paul Simonon kom även att medverka på det virtuella bandets album Plastic Beach från 2010). The Clash var istället beroende av sitt skivbolag för att överhuvudtaget kunna tillgängliggöra sin musik för världen och allt som oftast hade de sista ordet för hur detta skulle gå till. Detta hindrade dock inte The Clash hängivenhet till sitt hantverk. De fortsatte spotta ut låtar i en rasande takt, oftast med Joe Strummer och Mick Jones som hjärnorna bakom. Strummer skildrade processen kring Sandinista! som en fabrik där låtar bara fortsatte komma. Så fort en var klar påbörjades en ny och inga ideér var för dumma för att testas.

Det vore därmed intressant att fundera på hur The Clash hade fungerat i den digitala eran. Deras transparens gentemot sin publik samt deras vilja att ständigt släppa nya musik hade med stor sannolikhet fungerat bättre ifall de hade sin egna kanaler. Ett slags Radio Clash, för att citera en av bandets singlar. The Clash var inte ett band som drog fördel av dåtidens albumformat (i den mån som bl.a Pink Floyd gjorde under samma tid). Deras artistiska visioner hade antagligen fungerat bättre ifall det kunnat ladda upp sin musik direkt på nätet så fort de hade en låt redo. Bandets fascination för olika musikstilar hade också kunnat utforskas djupare ifall de hade haft en egen radioshow eller podcast. Och hur många hade inte gått in och följt Joe Strummer på Twitter? 

The Clash 1979. Foto: Pennie Smith

The Clash har i senare intervjuer både uttryckt positiva och negativa tankar kring albumets omfattande längd och säregna innehåll. Den konsensus som framkommer är att albumet antagligen hade mått bättre ifall det trimmats ner till ett dubbelalbum (denna tanke går även att hitta hos många fans. En snabb googlesökning ger tusentals träffar på personer som tar ut sin ideala Sandinista, både som singel och dubbel-LP.) Detta skapar även ett slags samspel mellan artist och publik. Du behöver inte lyssna på Sandinista! som du lyssnar på andra album, utan kan istället plocka russinen ur denna jättekaka och du kommer fortfarande ha en stor hög russin att kalasa på.

I efterhand känner dock Clash-medlemmarna ingen större ånger för hur albumet utkristalliserades. Joe Strummer menade att Sandinista! innehåller både dumma och briljanta låtar men att han med tiden lärt sig uppskatta albumets bombastiska presentation. Mick Jones menar i en intervju att du absolut kan banta ner albumet, men att du därmed missar lite av poängen. Låtar som The Magnificent Seven, Hitsville U.K, Charlie Don’t Surf, och Somebody Got Murdered (för övrigt några av de bästa i hela Clash-diskografin) hade antagligen inte slagit lika kraftigt ifall albumet saknade de mindre bra spåren (Look Here, Mensforth Hill och Junkie Slip) som komplement.

Sandinista! står därmed som en symbol för de opolerade, men ack så vackra, aspekterna av musik. Stora delar av albumet är i mångt och mycket ”fel” och ”dåliga”, i allt från produktion till arrangemang, men Sandinista! hade inte varit Sandinista! utan dessa skavanker. Dess imperfektion blev även dess perfektion. Sandinista! var aldrig menat som ett mästerverk i den traditionella bemärkelsen, med tio singlar eller ett övergripande tema. Istället skapades albumet på ren impuls där all musik som The Clash upplevt fram till den punkten bidrog till deras kreativitet. De konventionella metoderna som tidigare kännetecknat ett rockband kastades ut genom fönstret och gav plats för nya och okända musikaliska uttryck. Joe Strummer beskrev detta redan på London Calling i låten Revolution Rock (original av Danny and the Revolutionaries):

”Everybody smash up your seat and rock to this brand new beat!”


Text: Jakob Bergelv