Minns du Winx Club? Det här är de nu.
Om du är ett så kallat generation Z-barn som hade tillgång till Nickelodeon under din uppväxt så är chansen stor att du stötte på Winx Club. I den här seriens universum finns en värld bortom vår, med feer, älvor och häxor. På den magiska rosa skolan Alfea studerar alla världens feer för att lära sig hantera sin magi, samtidigt som de måste kämpa mot onda krafter med hjälp av vänskap och samarbete. Brian Young, bland annat känd för att ha skapat The Vampire Diaries, kollade på den här sockersöta barnserien och tänkte: “vad skulle hända om det här var live action med riktiga skådisar, hade ett mörkt regnigt filter och tog med vuxna element som sex, droger och rock’n’roll?”.
Svaret blev Fate: The Winx Saga som hade premiär på Netflix för några veckor sedan, och inte helt oförväntat så har den sågats av alla som har en röst på internet, inte minst för den white-washing som förekommer hos huvudkaraktärerna. Seriens sex huvudkaraktärer har nämligen gått från att ha varit en grupp tjejer med blandade etniciteter till att nu bara vara fyra vita och en afroamerikan. Inte ens i det magiska universumet får alltså minoriteter den representation de behöver, men med tanke på att det är skaparen av den välkänt smygrasistiska serien The Vampire Diaries som håller i spakarna så är det ingen stor överraskning.
Faktum är att man kan se mycket av Youngs gamla vampyrserie i Fate. Serien är bokstavligt talat mörk, alltså man kan inte riktigt se vad som händer i bild på grund av det gråa filtret. Sen är den nya tolkningen av Alfea vacker, men ändå känns den långt ifrån magisk, mer som ett mulet Minnesota. Precis som i den gamla serien är Bloom en fe som växt upp bland människor och nu måste orientera sig i den magiska världen, något som de har valt att markera med att Bloom pratar med en amerikansk dialekt och att de från magivärlden är brittiska. I den här världen finns inte bara den magiska fe-skolan Alfea, utan också en akademi för “specialister”, det vill säga de som inte har magi men som ändå lär sig slåss mot onda krafter.
Energin som möter en när man tittar på Fate: The Winx Saga påminner mig väldigt mycket om Mean Girls fast i en internatskola-miljö, med grupperingar och mycket mer fokus på dramat mellan feerna och specialisterna än de övernaturliga elementen. Redan från början markerar serien att den nu är för vuxna genom att karaktärerna snackar om sina ligg och tjuvröker i det första avsnittet. Dialogen får det hela att framstå som väldigt edgy och som att en vuxen har skrivit det som han tror att tonåringar pratar om. Väldigt “how do you do fellow kids”.
Men det värsta är nog de nya versionerna av huvudkaraktärerna. Stella, som i originalet ären naiv men genomsnäll sol-fe har blivit en elak Regina George-karaktär som mobbar Bloom, medan Flora, den kloka jord-fen, nu har blivit en osäker tjej på grund av sin stora figur, något som gör henne till seriens måltavla för tjockisskämt. Musa är inte längre en musik-fe utan en “empath” som kan känna av alla andra människors känslor, vilket medför att hon måste stänga ute omvärlden med musik för att inte bli galen. Aisha är den enda svarta karaktären i gänget, och i första avsnittet blir hon som gruppens mamma som måste ta hand om Bloom, något som tyvärr har blivit ett trope bland afroamerikaner i media. På tal om Bloom så är hon precis som i originalet adopterad, och det enda hon vill göra genom serien är att hitta sina riktiga föräldrar, något som många har poängterat är en märklig framställning av adopterade personer.
Som ni hör verkar det som att de gamla karaktärerna har fått gå igenom en process där deras gamla personligheter suddas ut och byts ut mot “vuxna” karaktärsdrag för att passa in i den nya gråa världen, vissa mer problematiska än andra. I sann Vampire Diaries-anda så spelas karaktärerna som ska vara 16 år gamla av mycket äldre skådespelare, kanske för att ett manus som inkluderar unga som har sex och tar droger skulle se creepy ut om de castade faktiska tonåringar.
Jag kommer ut från den här serien med ungefär samma känslor jag hade inför den svenska filmen Cirkeln, baserad på de populära ungdomsböckerna. Världen den utspelar sig i är häftig, det finns karaktärer man kan bry sig om, och reglerna kring magin är intressanta, men det finns så mycket som gör att det inte funkar. I Cirkeln var det nog mina förväntningar från böckerna som förstörde filmen, men i Fate: The Winx Saga känns det som något helt annat. Om man för en sekund glömmer att den här serien är en adaption från en älskad barnserie, så är det nog Brian Youngs edgy manus i kombination med att inget i det nya Alfea talar för att platsen skulle vara magisk som gör det förbannat tråkigt och grått. Det är som ett Hogwarts där ingen får vara glad och där alla magiska element har tagits bort helt.
Frågan många nog ställer till sig själva är: behövde vi verkligen det här? Tankarna går till Disney och hur de har behandlat sina filmklassiker. Det verkar som att det har blivit en trend att ta en gammal franchise och förnya den till en vuxen publik. I Disneys fall så betyder det att man har tagit exakt samma premiss som vi känner igen från vår barndom, för att sedan ta in verkliga skådisar som vi kommer vilja se tolka våra favoritkaraktärer. I Winx Clubs fall så har man satt karaktärerna i en bokstavligen mörk verklighet, där de vet att hur de än producerar serien så kommer vi som såg serien när vi var barn vara nyfikna nog att se åtminstone ett avsnitt.
Även om det var intressant att se gamla barndomsvänner som Bloom och Stella få en dark academia-makeover så är det svårt att ta serien på allvar när man vet exakt vad det en gång har varit. Med rätt produktion hade Fate: The Winx Saga kunnat varit ett kärleksbrev till de som såg serien som barn och nu ville återuppleva Alfeas magi. Det hade kunnat vara som en Harry Potter-historia men med magtröjor i neon, coola transformations-sekvenser och ett medvetet manus, men det jag ser på skärmen är som en edgy tonårings mörka tolkning av en en gång älskad barnserie.
Text: Tove Viklund, 20, Umeå.
