Så jävla illa är
det väl ändå inte

Gynekologen ser mig i ögonen. Hans ansikte är fårat och utmattat, och jag upplever honom som sorgsen men samtidigt bestämd. Det finns inget mer att göra. Det spelar ingen roll att jag gråter, att jag är 27 år gammal och än en gång är totalknäckt av ett besök i den berömda stolen. Mina smärtor går inte att härleda till något känt, som till exempel endometrios. Det finns inga cystor. Jag har bara jävligt ont. Mellan tårarna får jag fram ord som ”jag orkar inte mer” och ”vad ska jag göra då” och ”ska jag vara sängliggande en vecka i månaden resten av mitt liv eller”, och gynekologen lyssnar och ser allvarsamt på mig. Har bara empatiska nickar att ge. Jag blir tillslut avbruten av en sköterska som stormar in och meddelar att det är många patienter i kö och inget mer utrymme kvar till mig. Hon för upp handen instinktivt när jag passerar henne i dörren, som om hon vill stryka mig över håret på samma sätt som hon gjorde när den manliga gynekologen bara någon minut tidigare körde upp ultraljudsstaven i fittan på mig utan förvarning. Jag stegar ut till receptionen och blippar mitt kort och tar emot sympati från vårdbiträden. Sedan går jag ut i Malmö igen och låter ångesten lägga sig i mitt bröst medan jag stegar mot apoteket för att hämta ut mitt nästa recept Orudis. Supertabletten som är ”för just mensvärk”.

Dagsdosen är 4 piller, jag måste ta 6 för att kunna upprätthålla vardagen. Redan där börjar lösningen att fallera. Mina tarmar kapsejsar som resultat, och jag störtar neråt i ett avgrundshål fyllt av ohejdbar värk som löper som ett omsvepande tyg runt hela underkroppen. Ibland upplever jag det som att smärtan är ett stort H, två streck längs med mina höfter och lår och ett skarpt streck rakt över magen, just under naveln. Ett snitt som skär hela vägen till ryggslutet och ner i självaste vaginan. I köttet, som bultar likt ett stort blåmärke. Jag ser framför mig hur en fjärdedel av mitt liv kommer att vara det här. Smärtan. Den som ingen verkar förstå. Den som blivit dumförklarad, sedan tagen på allvar – och sedan dumförklarad igen. Den jag bär på tillsammans med andra, den jag inte längre orkar dölja för omvärlden. Jag måste sjukanmäla mig ibland, ställa in sociala tillställningar och ta långa pauser mitt i allt för att bara ligga ner och andas mig igenom anfallet. Jag är säker på att jag har blivit misstrodd av om inte alla så åtminstone flera av mina tidigare arbetsgivare, lärare och fotbollstränare, åtminstone någon gång.

Det finns en grej till jag kan göra, jag kan gå till Kvinnokliniken i Lund och göra ett test på mina slemhinnor i livmodern, för att se om endometriosen sitter där istället för att visa sig som cystor, som de ju inte kunnat hitta. Men grejen är att den lösning jag hade blivit erbjuden om det faktiskt är endometrios, är, ja du gissade rätt, supertabletten Orudis. Den tablett som redan präglar en stor del av mitt liv. Som gör mig dåsig, dålig i magen och ger mig huvudvärk – men som åtminstone tar udden av smärtan. Gör mig någorlunda funktionell. Så att jag kan fortsätta driva mitt företag, skriva mina texter och gå ut med min hund utan att varje månad bli förhindrad av detta biologiska djävulskap.

Jag blir ofta tvungen att göra det hela till ett stort skämt, som en defensiv metod för min egen skull, men också för att det inte ska bli jobbigt för andra i sociala situationer. När jag plötsligt krampar ihop och förvrider ansiktet vid bordet på en tillställning, och det blir obekvämt för alla om jag inte också säger något i stil med ”kvinnobestyr ni vet” och skrattar med rynkade ögonbryn. Det är lättare för andra att fnissa medlidsamt åt det, än att behöva ställas inför verkligheten. Jag är ju kvinna och har därför lärt mig att göra min omgivning bekväm. Hela mitt väsen andas värdinna. Jag blir värdinna även för min egen smärta. En slags konferencier för den månatliga showen som är min mensvärk.

Det är så himla tjatigt med mens, är det inte? ”Det räcker efter Clara Henry!” Och så jävla farligt är det väl inte? Bit ihop! Ta p-piller, det hjälper! Sätt in en kopparspiral! Perfekt, för då kan du knulla runt hur mycket du vill och slipper blodflödet! Sen att du löper risken att få blodpropp, bli deprimerad, bli kroppsligt obalanserad, få svamp i underlivet titt som tätt, uppleva samlagssmärtor, rubba kroppens hormonella nivåer, få finnar och bli fet – är väl värt det? Det är ju bara att väga upp med bra mat och träning så löser det sig!

Ät skit och dö! – vill jag skrika, om det är rätt vecka i månaden.

Alla tycker vi någonting. Vissa helt utan befogenhet, det vill säga män. Det säger ju en del om världen att det inte finns något vanligt hormonellt preventivmedel för våra penisbeprydda individer. Att de prototyper som testas fram inte är klara, att det är för många biverkningar och så vidare. Samtidigt fortskrider detta både låg- och högintensiva lidandet för alla kvinnor som har det extra svårt. Forskningen har svikit oss genom historien, och har inte upphört att göra det trots att den feministiska kampen anses ha kommit långt. Fortfarande blir fullvuxna, självsäkra kvinnor helt knäckta av att sära på benen och få verktyg uppkörda i sina hål – för att sedan gång på gång bli tillsagda att det inte finns något att göra trots allt.

”Du kan ju testa att motionera extra mycket under mensveckan! Det hjälper verkligen!” sa en gång en manlig läkare till mig. Inte för att han medvetet var trångsynt och underminerade min upplevelse, utan för att det är vad hans utbildning har lärt honom att säga. För att det hjälper de kvinnor som ”bara har vanlig mens”. Han kan vilja hjälpa mig hur mycket som helst, men kommer ändå alltid bara att ha sin utbildning och erfarenhet i ryggen. Kanske till och med sina förutfattade meningar. Hur som helst behöver det börja brinna högre upp i ledet först, i den någonstans allmängiltiga uppfattningen. I det stora hela, som jag får svårt att definiera, men som ändå är det enda sättet att beskriva det på.

Kanske vill jag framförallt bli bemött som om jag tas på allvar, på riktigt. Jag vill äntligen erinra den fullständiga känslan av att min upplevelse är giltig, sedd som sanningen. Inte bara bli metaforiskt struken över håret av ledsna sköterskor, som uppenbarligen vill göra mer men som av olika anledningar inte gör det. Inte bara bli synad över ett skrivbord av en gynekolog som endast har ursäkter och som bara vill bli av med mig. Behöver jag tala om hur ovärdigt det känns att bryta ihop framför någon som just sett min vagina i ett jävligt starkt lampljus. Som kunnat visa på en skärm att jag inte har några cystor, att allt ser normalt ut. Skitbra faktiskt. Inga problem alls. Jag börjar nästan tvivla på mig själv efter alla dessa år av upp och ner i menskarusellen. Är det kanske så att jag bara har en superkänslig personlighetstyp? Att jag bara är sådär hysteriskt känslig? Men måste alla sjukanmäla sig? Ta receptbelagda piller?

Gud, jag vill bara böla faktiskt. För i väntan på bättre tider fortsätter detta semihelvete. Jag fortsätter beställa nya recept på Orudis via 1177 och jag loggar ut från världen när det blir för mycket. Kollar på filmer och serier, beställer donken via Foodora och lägger min cocker spaniel på magen – i ett försök att göra det hela mer ”mysigt”. Problemet är att det inte går att jämföra med det mysiga i att ha en lättsam influensa och vara ipren-febrig framför teven. Det går liksom inte att mota bort värken av ren viljestyrka. Den är där, alldeles omedelbar och skrikande. Och oavsett om den försvinner kommer den alltid tillbaka.

Men så jävla illa är det väl ändå inte?