fbpx
Bild från They Live (1988)

Reklam måste dö

I John Carpenters kultfilm They Live från 1988 hittar huvudpersonen ett par solglasögon. De är dock ingen vanlig accessoar utan ger dess bärare förmågan att se igenom lögnerna som genomsyrar samhället. Vad som ser ut som reklam för datorer eller charterresor är egentligen budskap som “OBEY” och “CONSUME”. Istället för det välbekanta “In God We Trust” på dollarsedlarna står det bara “THIS IS YOUR GOD”. Det visar sig snart att hela mänskligheten är offer för en konspiration. Utomjordingar styr världen och använder sig av media och konsumentkultur för att pacificera och kontrollera människorna.

They Live är liksom de flesta av John Carpenters filmer urspårad, rå och helt fantastisk. Budskapet; att konsumism och dess oheliga avkomma reklam är subversivt och skadligt, har aldrig varit mer sant. Det är något paradoxalt med reklamen. Annonsering har nog aldrig varit så avskytt som nu men ändå översköljs vi med skiten i en ständigt ökande takt. 

Ingen gillar reklam. Men varför är det egentligen så avskyvärt, inte bara på en personlig nivå utan också för samhället? 

Reklam finns till för att öka försäljningen av produkter. Det fungerar också, för annars skulle det inte existera. Reklambyråer som misslyckades med att på längre sikt generera vinst för deras kunder skulle enligt marknadens regler slås ut och ge plats åt byråer som fixade det. Likaså skulle bolag som lägger mycket pengar på reklam gå i konkurs om det inte hade någon effekt.

Det fina med den fria marknaden, sägs det, är att den på ett smidigt och organiskt sätt uppfyller konsumenternas alla behov. Det kan stämma. Man kan dock undra lite över vad de minst 68.3 miljarder (siffror från 2015) som årligen läggs på reklam i Sverige fyller för syfte? Har inte marknaden egna mekanismer som gynnar bolag som producerar varor som folk faktiskt vill ha och straffar de som inte gör det? Reklam finns därför nästan per definition för att övertyga folk att köpa saker som de inte behöver och i grunden inte vill ha. 

Här kan man invända att reklam är viktigt, då det informerar kunder om olika produkter och deras fördelar och nackdelar. Det var minsann vänligt av bolagen att lägga så mycket pengar på att informera oss konsumenter! Att reklam vägleder kunder i att ta smarta beslut är patetiskt lätt att motbevisa. Vad för nyttig information får tittaren av denna reklam för Coca Cola Zero, till exempel? Eller för ett svenskt exempel, denna klassiker i folkbildning? Frågan kvarstår alltså, varför måste man förgripa sig på konsumenternas sinnen och själar? 

Trots att ingen (borträknat annonsörerna själva) egentligen vill det så tar annonser upp allt mer plats i offentligheten, både digitalt men också fysiskt. Ta något så banalt som att åka Stockholms tunnelbana. Tunnelbanan är ju finansierad och byggd med skattemedel och är något som medborgarna, eller förlåt, kunderna som det nu heter borde känna visst ägandeskap över och delaktighet i. Men vad möts man av när man spatserar ner i underjorden? Inte är det ett monument till Stockholms historia, inte är det en hyllning till våra största författare, målare eller arkitekter. Istället har man hamnat i ett pråligt altare dedikerat till Selecta, Telia och Ninja Casino.

Om jag radade upp alla argument för varför reklam är dåligt skulle denna artikel bli åtskilliga sidor för lång. Det är inte bara för att jag är en långrandig och dekadent skribent, utan också för att det nästan är omöjligt att tala för motsatsen. Oavsett ideologisk tillhörighet kan nästan alla enas om att reklamen är fucking wack. Vänstern pekar på konsumism och ohälsosamma skönhetsideal, högern på försämrad konkurrens och en förstörd stadsbild. 

Reklamen har dock inte alltid varit så hatad. Min pappa har berättat att när han var liten och skulle gå på bio var bioreklamen nästan lika rolig som själva filmen. Bara att se rörlig bild på vita duken var spännande i sig. Jag har i jämförelse för vana att alltid komma ungefär en kvart sent till biosalongen, det vill säga när filmen faktiskt börjar. Dagens konsumenter är oerhört trötta på reklam och det vet reklamare och kommunikatörer. Det är därför de utformar reklamen som nöjen eller som en del av veckans politiska väckelse, vare sig det är feminism, antirasism eller kroppsaktivism. 

Att man måste maskera sin propaganda som BuzzFeed-quiz eller politisk aktivism är ett tecken på att reklambranschen vet att folk i allmänhet tycker att deras hantverk är bedrägligt, fult och onödigt. Det är med andra ord dags att vi börjar tala öppet om det.

Det kanske enda hederliga (men för den saken inte bra) argumentet för reklamens existens är att den bidrar till att stödja diverse samhällsnyttor. Till exempel tidningar får stora delar av sina intäkter från reklam och många tjänster på internet (såsom Youtube) är ju gratis för att de finansieras med hjälp av annonser. Jag vill dock hävda, med risk att låta en smula marknadsliberal, att tjänster som folk är inte villiga att betala för kanske inte borde överleva. De produkter som faktiskt fyller ett behov kommer det alltid finnas tid och pengar för. Dessutom, kan man lita på att tidningar ordentligt granskar de bolag som finansierar dem? Knappast. 

Vi lever i en tid där man systematiskt och med allt mer sofistikerade metoder behöver lura sina medmänniskor för att smörja ekonomins hjul. Var finns värdigheten i ett sådant samhälle? Det är särskilt vedervärdigt i och med det ökade engagemanget för klimatet (vilket ju självklart också blivit ytterligare ett verktyg för att tjäna mer pengar), där alla förväntas tänka över sina vanor och källsortera och allt vad det heter. Borde man inte då göra något åt den massiva apparat som lever av och uppmuntrar överkonsumtion? 

Reklam är kort och gott sämst. Inget nytt under solen, egentligen. Ändå verkar det inte finnas något ordentligt politiskt motstånd mot fenomenet. Det är ju en smula märkligt. Jag tycker mig ha läst någonstans att vi lever i en demokrati, där den offentliga makten ska utgå från folket. Istället verkar det vara lobbygrupper som Sveriges Annonsörer, Sveriges Kommunikationsbyråer och European Advertising Standards Alliance som sätter agendan. 

Man ska inte klandra en grupp yrkesutövare för att se efter sina egna intressen. Det är naturligt och på det stora gott. Däremot innebär det inte att vi behöver lyssna på dem. Om man nu är medveten om att reklam är oetiskt, fult och ovärdigt, varför drar man inte bara upp ogräset med rötterna och stiftar lite hårda lagar som sätter stopp för galenskapen? Nä, när det gäller reklam säger jag som Satanistiskt Initiativ: 

Avveckla. Utplåna. Förtär. 

Reklam måste dö