fbpx

WASTELAND

Brent Faiyaz

6

Allas vår toxiska R&B-favorit är tillbaka: Brent Faiyaz, som hamnade i strålkastarljuset när han var med på singeln Crew tillsammans med GoldLink och Shy Glizzy. Sist vi hörde från honom, bortsett från singlar och features, var på projektet Fuck The World vintern 2020, med bland annat låtar som Clouded, Been Away och Rehab (Winter in Paris). Nu, två år senare, är han tillbaka med albumet WASTELAND. 

På albumet som bland annat är producerat av The Neptunes, Lil Rece och Jordan Ware, bara för att nämna några, fortsätter Faiyaz på sitt R&B-tema med inslag av både pop och hiphop. Ett av de större namnen på producentlistan är Raphael Saadiq, som är känd för sin neo-soul och som bland annat producerat för artister som Mary J. Blige, Whitney Houston, D’Angelo och Erykah Badu. Andra namn som är med på projektet är Tyler, The Creator på spåret GRAVITY, som släpptes som singel redan under 2021, och Alicia Keys som vi hittar på GHETTO GATSBY där hon gör entré under sista delen av låten. 

I WASTELAND fortsätter Brent Faiyaz med sitt futuristiska, genreöverskridande sound – trots den starka grunden i R&B är det svårt att placera in honom enbart i den genren, och han har själv uttryckt frustration angående att han automatiskt blir kategoriserad som en R&B-artist.  Ljudlandskapet på WASTELAND är atmosfäriskt och omslutande, och skiftar mellan kallt och varmt. I vissa av albumets spår hör vi en lugn trumloop i bakgrunden, medan ROLE MODEL börjar med komplexa syntar och BAD LUCK har ett tidigt 2000-talsinspirerat R&B-sound.

På albumet utforskar Fayiaz olika ljudbilder och sjunger filterlöst om kvinnor, sex, droger, kändisskap och komplicerade relationer. Det är lätt att bli förtrollad av hans mjuka röst och glömma bort att lyssna på texterna som ofta beskrivs som ”toxic”. En hel internetkultur skämtar om Brent Faiyaz ”toxic lyrics” och att man ska springa snabbt om man någonsin träffar en man som lyssnar på Brent Faiyaz. Detta påminner mig bland annat om artisten Giveon som precis som Faiyaz har en perfekt röst för R&B-låtar, men samtidigt har låttexter som inte alltid porträtterar en hälsosam kärleksrelation. Exempelvis hur Faiyaz sjunger i ADDICTIONS; “I wanna have more threesomes / But you so territorial / I can’t even kick it cuz you / Watching my story though / I got ones you seen & I got ones you don’t even know”. Han har ju kallats för ”king of toxic R&B” av en anledning. 

Genom albumet är olika skits inkluderade där vi bland annat får höra konversationer som kan antas vara mellan Faiyaz och hans gravida flickvän, men också konversationer mellan honom och tjejen han är otrogen med. Min första spontana tanke när jag lyssnade igenom albumet var att det hade varit intressant att höra låtar om faderskap, som ändå är ett tema som tas upp i skitsen. Det är oklart om det bara är ett fiktivt scenario, då man inte riktigt vet om Faiyaz har barn, men vare sig han har barn eller inte, hade det blivit en underhållande motsats till det han annars brukar sjunga om. Det Faiyaz istället sjunger om är delvis olycklig kärlek. Något som upprepas är hur han känner sig otillräcklig för personen i fråga, vilket vi hör på bland annat HEAL YOUR HEART. Det är som att albumet går i vågor: I ena låten hör man en sårbarhet och en längtan till att bli bättre för personen man älskar, sedan tar det en vändning i exempelvis SKIT: OBLIVION där Faiyaz är med sin “side thing”. 

The toxic king of them all Drake är även han med på projektet. Vi hittar honom på WASTING TIME som också släpptes som en singel. Drake och Brent tillsammans med The Neptunes kommer ihop för en kärlekslåt där de förklarar sina känslor och sjunger om hur personen de älskar ska slösa sin tid tillsammans med dem. När man kommer till detta spår tänker man att det kan vara här historien vänder, där Faiyaz kommer till beslutet att han vill vara med personen i fråga och inte slösa sin tid på ”side things”. Men det vänder redan i nästa spår med ROLLING STONE. ”I’m too wild for you to own / In a car that’s meant to speed / If I hurt you would you leave?”, reflekterar han samtidigt som han senare i låten ber om ursäkt i förväg om han gjort någon besviken. 

WASTELAND är ett av Faiyaz större projekt och innehåller hela 19 låtar. Därför kan jag bli en aning besviken över att albumet mestadels är en cykel av upprepande teman om toxic relationer, otrohet och baksidan av kändisskap, med endast några få kärlekslåtar. Samtidigt är det inte oväntat, utan det är det här Faiyaz sjunger om. Jag, precis som många andra, har blivit fascinerad, nästan nyfiken, på den lite mystiska R&B-artisten som över en längre period knappt gjorde intervjuer. Det som utmärkt honom har varit att han så rått erkänt sina brister i sina låtar. Relationer är sällan simpla och på ett sätt är det ovanligt att höra en artist prata om sina brister och vad hen själv har gjort för messy things i relationen. Samtidigt hade det varit underhållande att höra en mer insiktsfull och reflekterande Faiyaz under albumet. Men skulle det kanske innebära att han tappar sin nisch? Det har hittills varit ett vinnande koncept för Faiyaz, och mycket av det här baseras också på hur fansen tar emot musiken. Än så länge har det alltid gått hem. Och jag tror det kommer fortsätta att gå hem. Trots alla oändliga tweets om hur toxic han är och frågor från fansen själva om huruvida de själva är problematiska för att de lyssnar på honom, så är det ändå hans oblyga texter som får fansen att dras till honom. Är det för att man själv kanske har egna “toxic” sidor som man får ge utlopp till med hjälp av musiken? Mycket möjligt. 

Wasteland känns på det stora hela lite väl långt, och vissa spår blir repetitiva, trots att albumet har ett relativt varierat sound. Under vissa låtar kunde jag ha önskat en större variation i texterna och tematiken, men å andra sidan kan jag tycka att Brent Faiyaz lyriska talang verkligen kommer fram i låtar som BAD LUCK, LOOSE CHANGE, ALL MINE, FYTB och JACKIE BROWN. Samtidigt som det finns delar av albumet som nästan får mig att himla med ögonen, så finns det även spår som jag verkligen tycker om. Faiyaz själv har nämnt hur han egentligen bara sjunger om det han tänker på, och på WASTELAND får lyssnarna verkligen en inblick i hans tankar. Hans lugna och stillsamma röst tillsammans med den gåtfulla stämningen gör albumet behagligt att lyssna på, oavsett vad han än sjunger om. Brent Faiyaz behärskar kombinationen av att både kunna sjunga kärlekslåtar och samtidigt lägga bars som vi annars bara hör inom hiphop. 

/

Recension: WASTELAND – Brent Faiyaz