Recension: Världens värsta människa

Att kalla Joachim Triers avslutande film i Oslotrilogin för en “romcom” är en oförrätt. Världens värsta människa är i högsta lag en berättelse som andas och lever i tolv kapitel med prolog och epilog, som talar ett intimt språk med varenda åskådare oavsett livsstadie. Att som tittare förväxla ett högsomrigt Oslo med Cannes (vars filmfestival Renate Reinsve kammade hem bästa kvinnliga huvudroll på!) tyder på en filmskapare med ömhet för sin stad. 

Den lyhörda, men vinklade ‘antihjälten’ Julie (Renate Reinsve) finner sig överrumplad och vilse i den digitala och identitära oändligheten. Hon försöker skönja och välja rätt bland alla potentiella spår, karriärval och relationer. Hur vet man att man träffat rätt? Hur görs de val som är i samklang och synkroni med det “innersta jaget”? Är kärleken och passionen autonom fastän tiden förvränger våra minnen och samhället lyckas moralisera alla våra val till ett ångestmoln? Detta är några av de många surr som slår an hos de flesta tittare i Världens värsta människa, som nästintill fläckfritt speglar en psykosocial skärseld förorsakad av en tidsanda kännetecknad av marknadstänk och tidsoptimering. 

Tidigt får vi erfara Julies diverse 20-årskriser; med duktig-flicka-syndromet i bagaget söker hon efter hög avkastning på läkarutbildningen, sedan psykologprogrammet följt till ett försök bakom kameraobjektivet. Sökandet äger även rum bland diverse män, hårfärger och estetiska uttryck. Allt förtäljt av en utomstående berättare där karaktärerna avslutar meningarna—en subtil flört med åskådaren á Phoebe Waller-Bridge. 

En god stund luras tittaren till att tro att detta vore en berättelse om kanske-männen eller Tinder, men mitt i Julies upptåg på en bohemisk fest dyker den karismatiske, ödmjuke och åsiktsladdade 40-nånting serietecknaren Aksel upp (juvelen, spelad av Norges sweetheart Anders Danielsen Lie) upp och bildar ett samboliv med Julie. 

Dock, trycker Aksel förr eller senare på en slitning inom henne. Att hänge sig åt en monogam trygghetsnarkomani som det moderna föräldraskapet kännetecknar, kontra att vara en ohämmad själ i ett träsk av ytliga relationer fullt av commitment issues-typer. I de stunder där Julie ängsligt vägrar luska i morgondagen, griper Aksels hommage till de analoga objektens stundande död tag i en, och belyser seriernas, böckernas och skivornas undergång till förmån för digitaliseringen. Fastklamrad är Aksel i skimret av ett retro-hjul, fäst vid det gamla, ‘enkla’ och radikalt ärliga i teckningarna och i satiren. 

Danielsen Lies insats som Oslos kreativa enfant terrible skapar en oväntad autentisk och högaktuell karaktär som känd, kontroversiell och framgångsrik serietecknare (det hade kunnat vara Lars Vilks som svärmorsdröm i ett annat universum). Tillsammans med Reinsve spelar denna duo med sitt mikrokoordinerade minspel på de allra sköraste hjärtesträngarna; från darrande underläppar till en nihilistisk försjunkenhet, där frågor om döden som äntrar filmens senare episoder gestaltas övertygande.

Musikvalen görs med lysande precision och förtjänar att lyftas fram. När Bad Feeling av Cobra Man spelas i expositionen hade det inte kunnat vara ett bättre förebådande. Även Poly av Daphni ger otrohetens balansgång driven av de alkoholstinna bekännelser och utmaningar som uppstår mellan Julie och baristan Eivind (Herbert Nordrum) vid deras första möte på en bröllopsfest (där Julie smugit in spontant och trotsigt) en särskild elektrisk och sprakande flärd. Förutom att Chassols experimentella pianomusik mjukar upp texturerna ryms Billie Holidays röst också i kulisserna. Det är jazzigt och det är hett. Kanske är det en rent av telepatisk gnista av hågkomst tillägnad Erik Løchen, Triers morfar—en omtalad norsk regissör tillika jazzmusiker? 

Även om Joachim Trier är en tämligen avlägsen släkting till danske Lars von Trier finns det något överlappande i de mosaiska lekarna med bakgrund och tid. Julie är kanske som mest trollbindande när hon löper genom ett koordinerat stillastående Oslo för att bekänna sin kärlek till Eivind. Detta efter att ha gjort slut med Aksel när hon fått nog av en formaliserad tillvaro präglad av tafatt småbarnsfamiljtätt umgänge och cyniska samtal vilka format Julies självutnämnda epitet som “birollen” i hennes ursprungliga relation.

Det är en konst att kunna avhandla allt ifrån ungdomens melankoli och rastlöshet till 30-årskriser och skrovliga fadersrelationer på drygt två timmar. Med det sagt är inte dramaturgin utan skavanker. 

När Julie knåpar ihop krönikor om sex och makt på sin kammare är respektive partners respons indikativ för Julies sviktande självbild, där en fin kommentar inte duger för ett A-barn som fastnat i ett limbo som bokförsäljare. Kanske hade denna medelklassfrustration varit mer befogad om man lärt känna Julies otrohetsflört-gone-sambo Eivind djupare? Den tid som borde ägnats åt Eivinds karaktärsutveckling trängdes undan för new-age-exet, Sunniva (Maria Grazia Di Meo) som blivit besatt av rening, ayahuasca-ritualer och en intensiv “3.1 procent samisk” släktforskning.

Efter att ha behövt smälta ett påfrestande graviditetsdilemma tillika den forne livskamraten Aksels uppslitande kärleksbesked och cancerprognos, är Julie på en annan plats — utan Eivind och utan ett barn. Däremot med en chic bob. Hon redigerar ett fotoporträtt av en skådespelare som försöker samla sig, Reinsves huvudkaraktär tycks mer jordad. Innan man som tittare hinner andas blir det bokstavligen gut-wrenching att se Eivind utanför fönstret, lullande med en nyfödd knodd i famn med en ny sambo på gatan. Det spåret hade kunnat bli, men som inte blev. Allt detta till tonerna av Art Garfunkels Waters of March som kanske inkapslar vad det innebär att vara en velande och sökande varelse i det tjugoförsta århundradet fylld till bredden av weltschmerz… och kanske var det denna påtagliga smärta och allt mellanmänskligt hyckleri med Julies villkorslösa respekt som träffade mig på en särskild öm punkt. 

Dessa tre fiktiva individers liv och påminnelsen om hur dagens stadsliv kan göda en obotlig beslutsångest och prekära band till andra gjorde att jag behövde samla mig i tio goda minuter medan eftertexterna rullade och den snörvlande publiken hade gått ut. De personliga parallellerna klaffade oväntat hårt och förlösande. På två timmar kastades jag med protagonisten Julie tillbaka till halvslutna minnen av äldre män, förgångna kärlekar, till tvivel kring varför jag själv skriver, till min far, till vår allas nattsvarta klimatångest och den dikotoma lusten att bara skita i allt.

Världens värsta människa är ett strålande exempel på varför filmen som konst är avgörande i sin unika och generösa förmåga att gestalta alla våra inre tumult och stora frågor i tidsmässiga och rumsliga dimensioner bortom den egna förmågan. Tänka sig, att denna skrattretande världssmärta som molar inom oss i det överflöd av alternativ och livsspår, den har Trier lyckats koncentrera. Det är sannerligen en bedrift.

Text: Jana Paegle, @ja.naturlich