fbpx

TYRON

slowthai

8

När slowthai släppte sitt debutalbum Nothing Great About Britain under maj 2019, levererade han en av årets snyggaste och absolut skarpaste plattor. Hans punkiga uppsyn och politiska bars träffade precis rätt i en tid då Storbritannien befann sig i upplösning och hiphopvärlden törstade efter något nytt; med bangers som Doorman och Polaroid skruvade han upp moshpit-atmosfären till max samtidigt som han satte ord på de allt större klassklyftor som kommit att prägla en hel generations uppväxt.

Ikonstatusen började tidigt skymta runt hörnet för den då 25-åriga artisten, när han knappt ett år senare, i februari 2020, fick se sin korta karriär passera revy efter en prisutdelning på NME Awards. Klipp läckte på en starkt påverkad slowthai som drog till med sexistiska rader mot den kvinnliga komikern tillika programledaren Katherine Ryan, fick drinkar kastade på sig av publiken, för att slutligen hoppa ner mitt i den med knytnävarna först– strax efter att ha vunnit priset som årets “Hero of The Year”. Hotet om att bli cancelled låg tätt i luften, men slowthais ärliga ursäkt dagen efter, i kombination med tidens gång, gjorde att situationen lade sig. Precis ett år efter händelsen, den 12:e februari 2021, släppte slowthai albumet TYRON som följer upp debuten.

TYRON, som är döpt efter Tyron Kaymone Frampton själv, är ett långt mer intimt album än NGAB. Samhällskritiken och den tvära blicken genomsyrar fortfarande textförfattandet, men slowthai försöker nu sträcka sig inåt snarare än utåt. Albumet är uppdelat i två delar: Den första halvan, med titlar i versaler, är hård och syrlig. Den andra halvan, med titlar i gemener, är mjukare och suddigare i kanterna. Uppdelningen känns å ena sidan teatraliskt övertydlig – å andra sidan känns albumet så pass sömlöst och naturligt att det bara är vid en första anblick som uppdelningen gör sig påmind.

Under albumets första del bjuds vi på hårda beats, Soulja Boy-referenser och teman som kändisskap, pengar och droger. Ljudbilden är hård, produktionerna är cinematiska med atmosfäriska samples och metalliskt skarpa trap-trummor. På spåret CANCELLED knyter slowthai an till händelsen på NME Awards och jonglerar frisinnat med orden utan att egentligen komma för nära själva händelsen: “Endless poetry like Jodorowsky / Super sus, super off-key / Run through the streets with a few Gs / We ain’t killing them softly”. Medan slowthai står för ordlekarna, står låtens feature Skepta för attityden: “How you gonna cancel me? / Twenty awards on the mantelpiece / Pyramid Stage at Glastonbury”. Två olika sätt att bemöta det rådande medieklimatet på, men också två långfingrar mot den internetkultur som påverkat slowthai starkt under året som passerat. 

I slutet av första delen sänks volymen ett snäpp, och ödesdigra mantran smyger sig in bland de rappa verserna. “Take away my flesh, but they’ll never take my mind / I am dead, I am God, I am here for the end of time” upprepar Kwes Darko maniskt på spåret DEAD. På första delens sista låt, PLAYING WITH FIRE, hypnotiserar slowthai lyssnaren tillsammans med sin flickvän KATERINA (Katya Kischuk). Spåret mjuknar sakta men säkert, för att slutligen landa i en spoken word-sekvens (bestående av tweets som slowthai skrivit under åren) som avslutar albumets första del.

På albumets andra del sänker slowthai garden och bjuder in till sina egna känslor, samtidigt som han också vågar experimentera mer med ljudbilden. “I tried to die / I tried to take my life” sjunger slowthai på det inledande spåret i tried och avväpnar lyssnaren efter den första delen av albumet. Därefter följer en rad av fruktansvärt välgjorda spår med noga utvalda features: på terms hör vi Dominic Fike och Denzel Curry i en snygg, uppgiven låt om kändisskapets baksida, på stråkfyllda push hör vi Deb Nevers milda stämma i perfekt förening med slowthais energiska, känslofyllda rap. Till sist landar vi i TYRONs juvel: det fantastiska spåret feel away med James Blake och Mount Kimbie. Låten är tillägnad slowthais bortgångna lillebror, samtidigt som tematiken till stora delar rör sig runt ett destruktivt förhållande. Samarbetet är klockrent, produktionen en självklar höjdpunkt. Inte långt därifrån befinner sig dock spåret nhs – albumets kanske mest tydligt politiska spår, som avhandlar psykisk ohälsa och klassklyftor i ett pandemidrabbat England.

Det är just i de mer politiska och personliga raderna som slowthai står sig starkast. Han kan med skicklighet skriva och leverera snygga, skarpa bars om nästintill vad som helst, men hans röst är som klarast när han håller sig nära sitt eget liv och sina erfarenheter. TYRONs styrka är just att albumet håller sig så nära verkligheten; att det finns något relaterbart i de arga, hårda raderna såväl som i de mjuka, mer sårbara. Samhällskritiken är betydligt mer nedtonad på TYRON – borta är kängorna till kungafamiljen och den aggressiva, konfrontativa tonen. Istället är slowthais eget känsloliv och upplevelser i fokus, något som också är starkt präglat av samhället omkring. Vi får därför en mer personlig ingång till de samhällsproblem som slowthai illustrerade på NGAB, och hela hans artistskap och konstnärskap drivs av ett slags kollektiv anda – vilket inte minst märks i hans estetik. Med albumspåren följer ett flertal flippade musikvideor, som i vissa fall förstärker slowthais budskap, och i andra känns som en hel Charlie Kaufman-rulle på tre minuter.

I en intervju med Rolling Stones uttrycker slowthai att han hade andra planer för sitt andra album. Till skillnad från det verklighetsförankrade debutalbumet skulle album nummer två leka mer med fiktiva karaktärer, likt ett surrealistiskt TV-program. Det rådande samhällsläget bjöd dock mer in till introspektion, vilket gjorde att TYRON fick bli först på tur. slowthai verkar ha känt av situationen väl – TYRON känns rätt för sin tid och blir en välkommen ingång till någon annans huvud när man tröttnat på att i oändlighet dissekera sitt eget. Albumet saknar en tydlig banger på det sätt som Doorman var för NGAB, och känns mer diffust, mer rörligt i kanterna än föregångaren. Samtidigt är det just det som gör TYRON så bra – att det finns mer luft mellan raderna, en större ledighet i tonen. Där slowthais debutalbum satte ner foten, gör hans andra album ett utmärkt jobb med att fortsätta konversationen.

/

Recension: TYRON – slowthai