fbpx
Bild: Thus Spoke Kishibe Rohan

Recension: Thus Spoke Kishibe Rohan

En far går längs Venedigs gator med sin dotter. Solen skiner och de är glada i varandras sällskap. I denna stund tänker fadern för sig själv på hur lycklig han är över att just han kan leva detta liv. Han är både rik och har en fantastisk familj som älskar honom lika mycket som han älskar dem.

Precis när han tänker detta förändras dottern. Hon attackerar sin far och närapå stryper ihjäl honom med nyfunnen styrka. En röst börjar tala genom henne, och ett ansikte formas på hennes tunga. Ansiktet och rösten tillhör en hemlös man vars död fadern många år tillbaka råkade orsaka, och nu är han tillbaka för att hämnas. Fadern får dock en chans att rädda sig själv: om han kan kasta tre popcorn högt upp i luften och fånga dem alla i munnen kommer han få behålla sitt liv.  

Det här är för övrigt det mest spännande som hittills går att se under 2021.

Från denna korta beskrivning är Thus Spoke Kishibe Rohan rätt tydligt inte en historia som många andra. Som en spinoff på Hirohiko Arakis populära manga (och numera även anime) JoJo’s Bizarre adventure liknar den rent tonmässigt sin förlaga i det att den tar absolut allting den gör till en så överdriven nivå att situationerna som skildras nästan måste skrattas åt. Samtidigt tas nästan allting som händer på så stort allvar att det ger en, tja, bisarr känsla till det hela så att man som läsare eller tittare väldigt effektivt dras in i handlingen.

Medan JoJo’s Bizarre Adventure däremot främst behandlar ämnet ”slanka män i distinkta frisyrer och färgglada kläder som slåss mot varandra med hjälp av mystiska krafter” handlar istället Thus Spoke Kishibe Rohan om den eponyma mangatecknaren Kishibe Rohan som, i stället för att slåss, reser världen runt (alternativt köper berg) för att hitta inspiration till vad han ska teckna härnäst, och i regel finner sig vid sidan av en spökhistoria.

Vid sidan av en spökhistoria. Det är viktigt att poängtera detta. Rohan själv går aldrig till botten med vad som riktigt pågår, utan berättar endast vad han själv vet eller vad sägnen säger. Inte ens när han spelar en aktiv roll i händelserna försöker han lösa någonting bortom sin egen överlevnad. Kanske är det lite frustrerande när han bara lämnar en man som hemsöks av ett krälande, halshugget spöke för att finna ny inspiration någon annanstans, men det bidrar också till att göra honom till en mer trovärdig karaktär. Han är inte alls osympatisk, men kommer heller inte hjälpa första bästa person om situationen inte rör honom. Han är bara någon som försöker ta sig genom livet på bästa sätt han kan och göra det han älskar på vägen.

Rohan är heller inte ensam om detta, alla karaktärer som dyker upp har flera sidor till sig vilket – trots att de ofta beter sig överdrivet – leder till att deras livsöden får mer tyngd och hjälper till att förankra händelserna en aning. I många fall skulle till exempel berättelsen om en modell som blir våldsam avatar för en muskelgud inte direkt vara någonting att ta på större allvar, men eftersom karaktärerna fungerar så bra i samspel med sin underliga värld samtidigt som de känns mänskliga börjar den absurda premissen verka mer trovärdig och få mer av en känslomässig tyngd.

Den här trovärdigheten hjälps också av smart berättande. De fyra händelserna Rohan berättar om över seriens dryga 90 minuter är egentligen inte nyskapande rent tematiskt. Det är ganska klassiska moralsagor om att kapitalism är fel, att makt inte får missbrukas, att det är dåligt att vara otrogen, och att överdrivet gymmande leder till ondska. Dessa saker är självklart bra att belysa och serien pratar om dem på ett underhållande och effektivt vis, men de är inte direkt ämnen som inte tagits upp otaligt många gånger förr. Däremot är de skrivna och utförda på det distinkta Araki-sätt där humor, drama och skräck blandas i en abstrakt röra. En abstrakt röra som inte går att titta bort från eftersom den dels inte liknar riktigt någonting annat i utförande, dels också kombineras mycket naturligt. Varje avsnitt är välskrivet med lustiga, unika intriger som direkt skapar intresse och vet att väga sina många olika toner rätt så att det faktiskt fungerar och inte känns smaklöst när det görs skräckfylld humor av att äta majs på rätt sätt i samma scen där en huvudperson alldeles nyss drabbats av en hjärtattack och ligger döende bredvid. Det hjälper också att båda dessa saker skildras med lika mycket tyngd och att man som tittare redan hunnit vaggas in i att det är på det här viset världen i Thus Spoke Rohan Kishibe fungerar.

Den som är utan kunskap om JoJo’s Bizarre Adventure sedan tidigare lär vara något förvirrad över varför Rohan till exempel bokstavligt kan läsa folk som öppna böcker, vilka några av de personer som dyker upp är, men bortom detta och den distinkt sexiga tecknarstilen är Thus Spoke Rohan Kishibe sin egen grej. Fyra underhållande, lika ofta roliga som mycket spännande spökhistorier med tight pacing som säkerställer att de aldrig hinner bli tråkiga. Kanske går den i en lite väl märklig riktning för många, men för den som kan komma över det initiala lagret av bisarrhet finns mycket speciellt att finna bortom ”höhö, vilken konstig grej”. Inte minst lärdomen att det går att tända eld på sina händer för att skrämma bort fåglar.

//

Recension: Thus Spoke Kishibe Rohan