Foto: Netflix / Pressbild

Realityserien i queer tappning

Upplägget i den senaste säsongen av Netflixs realityserie The Ultimatum är inget nytt. Här får vi följa par som är osäkra på sin gemensamma framtid – en av parterna vill gifta sig (helst omedelbums) och den andra är…inte riktigt där än. För att få lite hjälp på traven separeras de och får i uppdrag att välja en av de andra deltagarna att tillbringa tre veckor med i ett slags proväktenskap (och som genom ett slumpartat mirakel lyckas alla hamna i par där det tycks finnas en ömsesidig attraktion). Därefter är det skarpt läge: när veckorna är över måste deltagarna bestämma sig för om de ska gänga sig med sin originalpartner, göra slut helt eller kanske pröva lyckan med sin testpartner.

Konceptet är beprövat i såväl USA, Frankrike och Australien. Det som däremot är nytt med säsongen är att samtliga deltagare är kvinnor och icke-binära. Det vill säga, här har man vågat satsa på en helt queer casting, istället för att slänga in enstaka individer som får utgöra någon form av exotiska inslag. Ett välkommet initiativ för oss som är svältfödda på hbtqi+-underhållning, även om det också finns lite smolk i den queera glädjebägaren.

Netflix har bland annat fått kritik för att inte ha säkerställt att deltagarnas korrekta pronomen använts. Trots att vissa identifierar sig som icke-binära blir samtliga deltagare konsekvent tilltalade med kvinnliga pronomen. Enligt seriens producent Chris Coelen fanns det viss tvetydighet kring vilka pronomen som faktiskt var de rätta, och menar i en intervju i tidningen Variety att, ”vår approach var att låta deltagarna tilltalas och tilltala varandra på det sätt som de själva ville”.

Vad gäller andra aspekter går det bättre med den queera ambitionen. Tacksamt nog lyckas serien undvika en hel del trötta dramaturgiska grepp som alltid tycks finnas nära till hands när det gäller personer som spelar i regnbågsligan, såsom känsloladdade återberättelser av att komma ut. Det är uppfriskande att se deltagarna sitta och diskutera sina relationer med respektive föräldrar utan att det är just faktumet att vara H-O-M-O-S-E-X-U-E-L-L som är i centrum. Man har heller inte känt sig nödgad att slänga in högtravande deklarationer à la ”all kärlek är bra kärlek”. Som journalisten Daisy Jones påpekar i the Guardian, ”de flesta queera vet redan detta, det är bara straighta som verkar behöva upprepa det”.

Andra stereotyper lär snarare späs på, inte minst den att vi lesbiska är redo att beställa en flyttbil efter andra dejten. Det är helt otroligt vilka starka ”connections” som görs efter bara tre dagars samvaro. Sen kan en ju också undra hur queert – som i normbrytande – det faktiskt är med den totala äktenskapshysterin som råder. Det ges inte mycket utrymme åt andra relationsmöjligheter än den strikt monogama eller den som leder till det så hett åtråvärda giftermålet. I slutändan är det bara deltagaren Yoly som tycks förkroppsliga något slags polyamoröst alternativ, om än oavsiktligt.

Att serien bygger på queera individer gör inte att helheten nödvändigtvis blir mycket djupare, men underhållande är det. Extra roligt blir det när vänner till paren blir inbjudna och får agera rådgivare (”blink twice if you need to be rescued”). Undertecknad skulle gärna se en spinoff där kompisarna ska matcha och intrigera med varandra. Varsågod Netflix!

I ärlighetens namn är kvaliteten kanske sekundär, lesbiska på TV är trots allt en så pass ovanlig företeelse att vi som suktar efter lite sapphic entertainment garanterat kommer att bänka oss och – för att använda ett av deltagarnas favorituttryck – “lean into the experience”.

Text: Corinne Platten