fbpx
Bild: "The Tragedy of Macbeth"

Recension: The Tragedy of Macbeth

Det är klart att varje verk borde få stå för sig själv och att ingen konst egentligen kan ses som poänglös, men det är samtidigt svårt att inte åtminstone lite tänka ”…men varför?” när någon väljer att filmatisera Macbeth. Inte för att det är något fel på William Shakespeares drama i sig. Snarare ligger problemet i att den redan gjorts till film drygt 30 gånger sedan stumfilmseran fram till idag och att det inte känns helt orimligt att fråga sig hur mycket mer vatten det går att krama ur den här stenen. Inte minst som Justin Kurzels strålande och kraftigt underskattade version knappt hunnit fylla sex år.

Men det är väl klart; kan någon sätta sin egen personliga prägel på Macbeth så är det väl antagligen Joel Coen. Visserligen nu för första gången utan sin bror Ethan (som, ironiskt nog, valt att ta en paus från film för att fokusera mer på teater), men ändå ena halvan av en duo som sedan debuten med Blood Simple 1984 hört till Hollywoods starkaste och mest säregna röster. Om bara hälften av den där rösten kvarstår finns ändå mycket att se fram emot.

På sätt och vis sticker denna Coen-version av Macbeth också ut, men likt majoriteten av de olika filmatiseringarär den på samma gång också väldigt trogen ursprungstexten om den ståndaktige Macbeth (Denzel Washington), tegnen av Glamis. På väg hem från ett stort slag får han av tre häxor (Kathryn Hunter) berättat för sig en profetia om hur han en dag kommer bli kung av Skottland. Besatt av deras ord och uppmuntrad av sin fru (Frances McDormand) mördar Macbeth sedan den nuvarande kungen, Duncan (Brendan Gleeson) och tar tronen själv. Skammen över sitt dåd och rädslan över en annan profetia från de tre häxorna leder honom dock till galenskap och en fast beslutsamhet om att inte låta det han gjort ske i onödan.

Coen tar inte direkt ut svängarna när det gäller berättandet om man säger så men det är inte som att Macbeth, sina drygt 400 år på nacken till trots, direkt behöver se några större förändringar för att fungera än idag. Mer kontroversiellt kan mycket väl valet att bibehålla renässans-engelskan så som den var skriven 1606 bli. Inte minst som Washington och McDormand på ”Kevin Costner i Robin Hood: Prince of Thieves”-manér trots sina skotska karaktärer pratar amerikansk engelska medan alla skådespelare runt omkring dem är britter. Det är dock ett språkbruk så essentiellt för de många monologernas styrka att det inte riktigt gått att göra på annat vis utan förlora mycket av berättelsens och dess karaktärers själva kärna. Med ett mer modernt språk hade alldeles för mycket gått förlorat i översättningen när övriga filmen är så trogen originalet.

Denna Macbeth är alltså inte någon Blodets Tron eller Scotland P.A. som verkligen formar om historien och gör den till sin egen, men trots sin i mångt och mycket bokstavstrogna tolkning lyckas Coen ändå göra sin version distinkt. Likt Kurzels version drar bildspråket ett stort lass i att bygga en egen identitet, men där den tidigare mer skildrade en mer bombastisk och ilsken sida av Macbeths inre siktar The Tragedy of Macbeth snarare på en tomhet. Det svartvita 4:3-fotot kan visserligen kännas lite som en A24-parodi (som mycket riktigt också är en av filmens distributörer) till en början, men i kombination med filmens extremt sparsmakade Mise-en-scène målar det allt eftersom upp porträttet av en man som egentligen inte har någonting och är sina egna handlingars fånge. Han vandrar runt i sitt tomma slott, ensam och fäktas med skuggor för att bevara detta ingenting han offrat så mycket för att uppnå. I en historia av paradoxer är Macbeth själv den allra största och The Tragedy of Macbeth visar det på ett hemskt snyggt vis.

Just det där snygga måste också betonas lite extra. Bildspråket spelar en stor roll i berättandet, men det är också i största allmänhet en mycket estetiskt tilltalande film. The Tragedy of Macbeth påminner bildmässigt mycket om Carl Dreyers filmer (tänk typ En kvinnas martyrium) där realism och den tyska expressionismen kombineras. Detta resulterar då i ett drömskt gränsland där enorma skuggor målats in i varje kuliss för att skapa skarpa kontraster mellan ljus och mörker i arkitekturen som både känns rimlig men också som någonting ur en annan värld. De här stiliserade kulisserna i kombination med ytterst uttänkta kameraplaceringar – där det knappt är några rörelser per klipp – är utöver att göra för någonting väldigt snyggt (och det är självklart inte en tävling, men Dune har definitivt fått konkurrens om att vara årets snyggaste film) också någonting som också för in en touch av teater i filmen. The Tragedy of Macbeth ser inte ut som en filmad pjäs, men de fasta vinklarna i de uppenbara och minimalistiska kulisserna tillsammans med scenerna där skådespelare nästan talar direkt till tittaren möjliggör ändå för en känsla inte helt olik att sitta i publiken för en teaterföreställning.

Med Denzel Washington och Frances McDormand i huvudrollerna krävs det väl knappast några längre ord om hur trygg tittaren kan känna sig i deras händer, men de förtjänar ändå att inte gå obemärkta förbi. Båda två mest kända som filmskådespelare, men båda med erfarenhet av att tolka Shakespeare på scen (McDormand spelade till och med Lady Macbeth så sent som 2016). Kanske hade de lyckats bra hur som helst, men det är definitivt inte en nackdel för dem när de måste tala i vers genom en hel film och åtminstone ska upplevas naturliga när de behöver avlossa avancerade monologer i detta gränsland mellan film och teater. Framför allt Washington som ständigt måste gå mellan vansinnig paranoia och kungligt övermod bör lyftas fram för sin eleganta balansgång.

Samtidigt är det Kathryn Hunter i rollen som alla tre häxor som lämnar det starkaste avtrycket i filmen trots att hon enbart får ett fåtal minuter i bild. Det finns någonting bortom denna värld i hur hon växlar och förställer rösten till olika demoniska stämmor medan hon som en högklassig kontorsionist böjer på kroppen på ett obekvämt onaturligt vis. Var häxorna egentligen kommer ifrån sägs aldrig rakt ut, men Hunters skådespelarinsats talar verkligen för att det är en plats bortom den mänskliga förståelsen. Utan någon som helst tvekan årets obehagligaste scennärvaro.   

The Tragedy of Macbeth är kanske inte vad de flesta hade förväntat sig av nästa Coen-film  (upplevelsen blir ofta en annan när du byter ut din bror mot Shakespeare) och även om han definitivt sätter sin egen stämpel på Macbeth – främst genom sitt arbete med bildspråket – innebär hans något bokstavstrogna tolkning ändå att mycket av dess charm hänger på den individuella uppskattningen för Shakespeares sätt att skriva. Möjligtvis kommer det också leda till att den istället för att riktigt minnas som film med tiden  snarare blir en i mängden av filmtwitters ständigt roterande katalog av screenshot-vänliga filmer och att den snarare kommer upplevas av de flesta på det viset. Inte som en faktisk film utan som en samling snygga stillbilder som scrollas förbi i flödet. Den som däremot väljer att se den kommer få en på alla sätt snygg, välspelad och atmosfärisk tragedi som kombinerar sina visuella kvaliteter med de narrativa på makalöst vis för att andas nytt liv i ett 400 år gammalt verk. Möjligtvis är den mer ett stilexperiment för Joel Coen än någon slags revolution i hans eget filmskapande (tänk vad Mank var för David Fincher, fast intressant) men det är ett experiment väl värt att uppleva.

/

Recension: The Tragedy of Macbeth