The Space Between

Alice Boman

Svenska Alice Boman debuterade med sin EP Skisser 2013, och den var precis vad titeln avslöjar; ett skelett för låtar och ofärdiga tankar som först inte var menade för andras öron. Hon har sedan dess byggt sig en skara hängivna fans, inte bara i Sverige utan även internationellt. Hennes första album Dream On släpptes sju år efter debuten och låtar från hela hennes musikkarriär har används tätt i tv-serier som Paper Towns, Transparent och Good Girls. Det nya albumet The Space Between berör mellanrummen: de tomma, de tysta, de röriga och de man inte får plats i. 

Albumet sträcker sig över 10 spår och börjar med låten Honey som för lyssnaren in i ett flytande och lent landskap. En synt ljuder som ett mjukt alarm och ger låten ett lager av ängslan. Honey handlar om att öppna upp sig, våga breda ut sig och ta plats. I Feels Like A Dream befinner vi oss i utrymmet i någons omfamning, en melankolisk och kärleksfull låt som är ett samarbete med amerikanska artisten Perfume Genius. Den berör den mentala platsen en annan persons närhet kan ta en till, då man känner att allt runt om upphör och man befinner sig i gränslandet av dröm och verklighet. Deras röster kompletterar varandra och väver tillsammans ett nät som är lätt för lyssnaren att fastna i. 

Det finns en genomgående stämning i albumet, ljudbilderna är dämpade och saknar vassa uddar. Det ljumma är behagligt att befinna sig i, som i låten Maybe. En rund och ekande synt omfamnar en, Boman sjunger om krossade förhoppningar för en kärlek. Att bli lämnad kvar i en relation och vandra runt i framtidsdrömmarna för två helt ensam. Här blir ensamheten ett eget rum och platsen i minnena blir ett verkligt utrymme. What Happens To The Heart jobbar med tystnaden, man hör ett brus bakom orden och mellan tonerna av en orgelliknande klaviatur. Tystnaden verkar som också ett instrument i låten Soon där man hör hur tangenterna på pianot trycks ner och tonerna släpps ut, orden är upprepande som ekon som flyger ut i tomrummet. 

I Night And Day späds Bomans röst ut och blandas med instrumenten, de existerar i symbios med samma mjukhet. Texten är fåordig och direkt, men lyckas förmedla det sköra stadiet i början av en relation där man vågar släppa tyglarna och kliva in i kärleken. Boman är duktig på att fånga känslor och budskap med få ord och en ofta enkel ljudbild. Det finns så mycket känsla i Bomans musik och hon serverar den i ett format som är hanterbart för lyssnaren, men ibland önskar man att hon hade grävt djupare och verkligen låta de underliggande stämningarna ta över – vilket hon snuddar vid men inte riktigt får ut helt. Som på låten In Circles, här finns ingredienserna definitivt till något rörande men låten stannar lite under ytan. De atmosfäriska syntarna och vemodet kittlar, men man lämnas trånande efter mer. Where To Put The Pain väcker till lyssnaren lite med livfulla trummor som inleder låten, den byggs på med en beroendeframkallande ackordföljd som blandar eufori och smärta. Den inleds med frasen “Where to put the pain / Sometimes I turn cold / So much to take in / Can I turn to you”, om vi återkopplar till titeln och temat så handlar denna låt om bristen på plats eller en vilsenhet av att inte veta vart man ska placera det som väger tungt. Att stå med smärtan i sina händer och inte ha någon hjälp att bära den. 

Det finns mycket intimitet i albumet, både i textinnehåll och stämning. I låten On and On finns det en intimitet i det bedroom-poppiga beatet och ljudbilden, det lekfulla och nästa  hemmagjorda får låten att kännas genuin och nära. En elektronisk trumma, artificiella stråkar och en melodi som för tankarna till videospelsvärlden. Albumet avslutas med låten Space som knyter ihop säcken och leker med titeln då både rymd och rum existerar i låten; det blir nästan som en blandning av dem. Space blir både en plats och en stund, ett ömt och fint avslut på albumet.

The Space Between är ett lågmält och estetiskt album som leker med utrymme och rymd både musikaliskt och lyriskt. Stämningen är som ett levande ljus som lyser upp ett dunkelt rum med sitt flimrande sken. Det är stilla och långsamt, något som ibland blir frustrerande då man väntar på att känslorna som bubblar ska explodera – vilket aldrig riktigt händer. Det finns dock mycket att utforska på detta album och mycket att känna, tryggheten i det är omfamnade och The Space Between kommer definitivt användas som en ledande fackla genom vintermånaderna.