fbpx

The Off-Season

J. Cole

6

J. Coles nysläppta album The Off-Season, samt dess kommande uppföljare The Fall Off, har teasats ett bra tag. Albumsläppet har rullats ut mycket snyggt –- kronjuvelen är kanske rapparens prestigefulla omslagsfeature för SLAM. Hypen inför albumet har varit stor: Under pandemin har de flesta rapparna på Coles nivå utom Drake varit knäpptysta. Att Cole bryter denna tystnad har lett till extra kryddade förväntningar.

The Off-Season känns med sina 40 minuter som ett mellan-album släppt som uppvärmning inför The Fall Off. För första gången på över ett halvt decennium öppnar rapparen äntligen upp dörrarna till en handfull gästproducenter och ett fåtal features. Med tanke på allt detta var första lyssningen av skivan extremt tillfredsställande – men lever skivan upp till hypen? 

Nja. Kanske.

J. Coles självsäkerhet paras tyvärr med låtkoncept som ofta gör en besviken. The Off-Season börjar hårt med den bombastiska 9 5 . s o u t h där rapparen snyggt byter flow i mitten av låten och skryter om sina kommersiella siffror. Trots att låten fyller sin funktion på albumet som ett ouverture låter dock beatet som en tråkig kopia av 2019:s dunderhit MIDDLE CHILD. Detta är ett återkommande problem med The Off-Season: J. Cole verkar ha svårt att träda utanför sin comfort zone. Spåret följs upp av a m a r i, som fått sig albumets första video. Genom hela låten har J. Cole samma odynamiska intensiva flow, utan speciellt finurliga punchlines. Albumets tredje spår m y . l i f e som gästas av 21 Savage har förvisso potential att bli en av albumets största låtar – men J. Cole verkar vara helt ointresserad av att göra något intressant med duons otippade kemi. Spåret känns som en alldeles för bekväm, mindre bra repris av deras tidigare hit a lot

Fjärde spåret, boom bap-inspirerade a p p l y i n g . p r e s s u r e, är fylld med vassa rader som tar upp viktiga frågor kring rap-kultur som varken rappare eller lyssnare ställer sig: “Ain’t nothin’ wrong with livin’ check to check ’cause most have to / Instead of cappin’, why don’t you talk about being a broke rapper? / That’s a perspective I respect because it’s real” och “Envy, keep your pockets empty, so just focus on you / If you broke and clownin’ a millionaire, the joke is on you” följt av “Money ain’t everything, I never say that / But niggas throw stones knowin’ they sell soul to get wherever they at”. Inga galna punchlines. Inga speciellt komplexa rim. Men rimliga observationer och en tydlig heder, för J. Cole lever faktiskt upp till kaxigheten kring sin äkthet. Rapparen har valt att inte sälja sin själ genom att följa trender, jaga features från heta yngre artister eller använda sig av billiga media-trick på sina tre senaste plattor, och har trots detta kommit ut starkare än de flesta. Utan ett Kendrick-album på tre år känns det som att väldigt få rappare på J. Coles nivå belyser dessa perspektiv.

Catchiga p r i d e . i s . t h e . d e v i l  som gästas av Lil Baby och 1 0 0 . m i l l kommer utan tvekan bli highlights när de spelas live, och en av dem kanske till och med sommarhits. Såklart ska J. Cole dock alltid försöka väva in ett budskap och vara deep, till och med på dessa radiovänliga låtar (p r i d e . i s . t h e . d e v i l är inte en speciellt subtil titel). Men visst, det är konsistent med vem han är och respekten för detta kastar en skugga över irritationen. Ibland gör han det också snyggt: på 1 0 0 . m i l l skryter han “Proud of my niggas, they never switched up / Don’t care if it’s Michael B. Jordan that’s calling my woman to fuck, she ain’t gon’ never pick up”. Wholesome. 

Man måste ändå ge eloge till en rappare som lyckas skapa ett sound som är så lyssnarvänligt men ändå distinkt, och som åldrats så väl. I fem år nu har J. Coles musik låtit nästan exklusivt på detta vis. Relativt minimalistiska, hi-hat-drivna beats med läckra soulful samples. Men det låter inte gammalt, eller tråkigt, på samma vis som vissa andra överspelade trap-beats kan göra. Detta paras med en sång- och rapprestation som gör allt för att undvika skryt-mumble-rap-klichén. 2018 på KOD lät det oinspirerat. Men 2021 på The Off-Season låter det… äkta. Soundet har åldrats väl. Hur många rappare kan skryta om den bragden: att inte ha bytt stil på snart ett decennium men ändå låta fräsch och kontemporär? 

t h e . c l i m b . b a c k exemplifierar när Coles produktionsstil landar perfekt på plats – låten hade kunnat släppts för tio år sedan, eller om tio år, och hade nog låtit lika fet för det. Den levererar skivans catchigaste hook och kanske starkaste beat, och hade passat in perfekt på andra halvan av artistens magnum opus 2014 Forest Hills Drive. En stor shoutout till Bas är också på sin plats. Dreamville-rapparen och sångaren utför albumets starkaste features på lugna 6LACK-assisterade  l e t . g o . m y . h a n d och det somriga slutspåret h u n g e r . o n . h i l l s i d e. Det förstnämnda spåret är en kort freestyle som tar upp teman som islam och faderskap innan rapparen väljer att diskutera sin tvist med en av hiphops största moguler P. Diddy. Trots dessa till synes intressanta teman är det tyvärr ännu ett exempel på hur J. Cole gör en besviken även på de lugnare, mer introspektiva spåren. l e t . g o . m y . h a n d biter endast i vardera av dessa teman ytligt och spottar sedan ut dem två rader senare. Det låter som en ogenomtänkt improvisation, vilket i och för sig skulle kunna varit imponerande som låt, men till och med Drakes freestyles är mer insiktsfulla än Coles tuggummi-djuphet på denna alldeles för korta låt. Bas, som relegeras till uppdraget att sköta hooken och lägga adlibs, räddar trots ett magnifikt uppträdande inte låten från att landa snäppet ovanför medelmåttigt. 

h u n g e r . o n . h i l l s i d e låter betydligt mycket bättre. J. Cole lyckas skapa ett avslutningsspår där stämningen är något tragisk men hoppfull, som att rapparen fortfarande är hungrig och försöker lyckas, trots att han, enligt honom själv, nått toppen av berget. “Shit gon’ get hard, keep your head strong / If I quit now then I’m dead wrong / Fightin’ off this hunger for hours Big stepper, nigga, don’t get stepped on / The money might fade, but respect don’t / Still gon’ be me when success gone”. En av refrängerna assisteras av Bas silkelena röst, och Dreamville-protegén får den stora äran att vinka av oss ensam på låtens, och skivans, sista stycke.

Trots J. Coles konsekventa stil blir ett album tyvärr inte en tia baserat på rapparens val att vara lojal till ett budskap eller ett sound. Inför släppet har J. Cole pratat om att han inte vill bli lat, eller falla in i en kliché, men han verkar inte heller vilja skapa något banbrytande. Han verkar bara vilja göra sin grej. Vilket är helt okej – men förväntningarna var så mycket högre. Och med kontemporära artister i ett hiphop-klimat mer präglat av experimentation än någonsin vinner Cole tyvärr inga poäng hos sina naysayersThe Off-Season

Skivan lär spelas flitigt i sommar och bli ett definierande soundtrack för många under slutet av lockdown och återöppnandet av barer och festivaler. Men om J. Cole inte följer upp mellanskivan The Off-Season med opuset The Fall Off, blir det här ett kommatecken i artistens karriär, istället för det definierande stycke han verkar vilja tro att det är.

/

Recension: The Off-Season – J. Cole