fbpx

The Melodic Blue

Baby Keem

3

Trots att rapparen och producenten Baby Keem har lyckats hålla en relativt låg profil under de senaste åren, krävs det inte en långvarig Google-sökning innan man inser hans inflytande på några av hiphopens största projekt under de senaste åren. Som producent på Black Panther: The Album, The Lion King: The Gift, Jay Rocks Redemption och ScHoolboy Qs CrasH Talk har Keem skapat en hel del kredibilitet inom musikvärlden, trots att han aldrig släppt ett eget album. Efter hyllade singlar som ORANGE SODA och HONEST från hans mixtape DIE FOR MY BITCH, en feature på Kanye Wests Donda samt varit frontfigur för Kendrick Lamars nya mystiska företag pgLang är Baby Keem på god väg till att bli en av sin genres största up-and-comers. På The Melodic Blue, Baby Keems debutalbum under Columbia och pgLang, etablerar han sin plats i industrin, på gott och (mestadels) ont. 

The Melodic Blue är ett album sprängfyllt med idéer. Över poprap-beats, triumferande trumpeter, en sample från Kanyes Love Lockdownscars och mycket mer försöker Baby Keem att visa sin musikaliska mångsidighet. Huvudordet är däremot ‘försöker’. Jag har svårt att inte tänka tillbaka på Jadens debutalbum SYRE när jag lyssnar på The Melodic Blue. Likt inför Jadens album var hypen stor för Baby Keems debutalbum, med gästverser från Travis Scott, Don Toliver och Kendrick Lamars första gästvers sedan 2019. Like SYRE blir däremot The Melodic Blue sällan mer än en mängd försök. Försök till att matcha sina gästartister, försök till att skapa energifyllda låtar och försök till att rappa om något annat än att han har två telefoner. 

Redan på albumets första låt, trademark usa, möts man av Baby Keem när han är som mest generisk. På låtens andra hälft använder han samma gnälliga flow som även hörs i hans gästvers på Donda, på family ties och flera andra av albumets låtar. Baby Keem vägrar också under hela albumets gång att lämna sin textmässiga comfort zone då majoriteten av hans texter handlar om tre saker. 1. Hur han finansiellt stöttar sin mormor. 2. Hur mycket han får ligga. 3. Att han har just två telefoner. Inget av detta kommer heller med några större inslag av nyans. Dessutom är texterna inte bara onyanserade, det är även stundtals pinsamt att de har godkänts. Som på pink panties där han rappar “We overdue, for some fucking” med “we overdue, for some sucking”, på south africa där han rappar “Allah, Allah, Shabba Rank, we be fuckin’ ‘til it stank” eller på booman med “My name is booman, my name is not Jeff”. Medan produktionen oftast håller en hög nivå och räddar låtar som vent och scars är det svårt att hålla fokuset uppe när Baby Keems rappande stundtals är rakt av energitömmande. 

Baby Keem lyckas heller aldrig skapa en identitet under albumets gång, då majoriteten av hans verser påminner om sämre versioner av något andra artister hade släppt. På range brothers används autotune för att höja Baby Keems röst väldigt likt 645AR, på issues påminner han om Trippie Redd fast med klart mycket mindre karaktär och albumets avslutande låt 16, både produktionsmässigt och textmässigt, låter exakt som något Drake hade släppt, och dessa är endast ett par av många exempel. 

The Melodic Blue har däremot ett par, korta ljusglimtar. Den tidigare nämnda vent och family ties är produktionsmässigt de absoluta höjdpunkterna med vents hotande syntar under introt och dess sprängande bas. family ties följer samma tema där trumpeter och en studsande bas blir receptet för en energifylld banger. Det går inte heller att undvika Kendricks assistans i båda dessa låtar samt range brothers. På vent lyckas Kendrick aggressiva refräng sätta en fartfylld ton direkt, och trots att hans vers på family ties sjunker med dess forcerade vaccinreferens är det fortfarande en av albumets starkaste verser. Kendricks medverkan på range brothers är däremot raka motsatsen, där han både förstör och förgyller låten med refrängen där han upprepar “Top of the morning” och adlibs som “She’s hot” och “He’s Baby Keem”. Om family ties sista del ska tas seriöst eller inte är oklart, men samtidigt som det förstör resten av låten ger den albumet ett oväntat humoristiskt element.

Finns det potential på The Melodic Blue? Absolut. Baby Keem har en mängd intressanta idéer på The Melodic Blue med dess blandning av genrer, ‘beat switches’ och röstförvrängningar. Det hade inte varit alltför överraskande om Baby Keem släpper något otroligt om ett par år, med det blir en brant och lång uppförsbacke eftersom nästintill alla delar av albumdebuten känns ofullbordade och ogenomtänkta. The Melodic Blue kan vara det mest uttråkande trapalbumet i år och man kan endast hoppas att han en dag lever upp till sin egna hype.

/

Recension: The Melodic Blue – Baby Keem