fbpx
Bild: "The House"

Recension: The House

En lyckad antologifilm hör på något vis till filmens mest fascinerande företeelser. Tre ofta mycket olika kortfilmer med någon diffus koppling som på något sätt ska motivera varför de slås ihop. Oftast kan den här hopslagningen av filmer kännas mer desperat än välmotiverad, men när det väl klickar och man verkligen kan se hur de separata bitarna faktiskt bildar ett enhetligt verk så gör det ofta för en ganska speciell känsla. Till exempel Wes Andersons The French Dispatch där han snyggt gestaltar känslan av att gå igenom ett magasin i filmform, eller Fantasia som bara är en kontinuerlig psykedelisk upplevelse.

Men jag är inte här för att prata om antika filmer som The French Dispatch, utan är istället redo att ta de första stapplande stegen in i 2022 med The House. En så kallad Netflix special (alla som varit med i gamet ett tag lär dock märka att den i själva verket är en film) där en regissörsduo och två enskilda regissörer har gjort en stop motion-film vardera där varje historia utspelar sig i ett och samma hus. Alla för övrigt med manus av den irländske dramatikern Enda Walsh. Vi inleder på 1800-talet med Emma de Swaef & Marc James Roels And heard within, a lie is spun där fadern (Matthew Goode) i en familj tröttnar på att ses ner på för sin fattiga tillvaro av sina rika släktingar. Svårt berusad en kväll vandrar ut i natten där han sluter en pakt med en mystisk arkitekt och plötsligt nästa dag får familjen flytta in i ett enormt hus, men snart börjar märkliga saker hända. Dottern Mabel (Mia Goth) kan bara titta på medan hennes föräldrar förändras av sin nya tillvaro och husets själva interiör ständigt byggs om av okända män.

Vi rör oss sedan framåt till mer modern tid och ett samhälle bebott av antropomorfiska råttor. Svenska Niki Lindroth von Bahrs Then lost is truth that can’t be won om en mäklare (Jarvis Cocker) vars skulder till banken gör honom desperat att sälja huset som nu befinner sig mitt i ett centralt bostadsområde. När han till sist får potentiella köpare, ett något udda äldre par (Sven Wollter och Yvonne Lombard), på kroken tror han sig vara räddad – men det blir bara början på en ständigt eskalerande, absurd mardröm där han varken får huset sålt eller paret att lämna fastigheten.

Avslutningsvis har vi Paloma Baezas Listen again and seek the sun där huset står kvar i en ospecificerad framtid där världen är till huvudsak översvämmad och bara några få strukturer är ovan vatten. I stället för råttor är det nu antropomorfiska katter som utgör karaktärerna. Ska man läsa in någonting större i det? Jag menar, övergången från råttor till katter? Kanske? Säkert inte? Men kanske ändå? Hur som helst är Rosa (Susan Wokoma) husets hyresvärd med drömmar om att kunna rusta upp huset för att kunna locka in nya hyresgäster, men av de två som bor kvar hos henne är det ingen som betalar någon hyra (i en värld, ska sägas, som antagligen inte längre har någon användning för pengar). När den ena hyresgästen, Jen (Helen Bonham Carter) bjuder in sin pojkvän Cosmos (Paul Kaye) till huset och en mystisk dimma börjar bryta ner huset inifrån tvingas Rose fundera på hur värt det är att hålla fast vid sin dröm.

På pappret borde The House höra till de lyckade antologiernas familj. Tre filmer som alla utspelar sig i samma hus och behandlar den olycka som drabbar alla som försöker utnyttja det till sin egen fördel. Stoppar vi recensionen här låter det som en perfekt antologi och självklart önskar jag att det också var så, men verkligheten är en annan. Livet på denna jord kan vara nog så jobbigt då och då och tillvaron blir väl inte direkt bättre att ha spenderat 97 minuter på en inte helt lyckad antologi när så många fler fascinerande kulturyttringar finns tillgängliga utan någon större ansträngning från konsumentens håll.  

Det är inte alls så att The House fallerar ur ett tekniskt perspektiv. Alla som någonsin gjort någonting i stop motion vet antagligen att det inte bara kräver extremt mycket jobb, utan också ett visst mått av häxkraft för att få det att se bra ut. Så rent tekniskt går det egentligen inte att annat än häpnas över hur väl fungerande The House är. Visst, dockorna är omisskännliga dockor, men de är animerade så mjukt och har så många till synes spontana rörelser och personliga kroppsspråk att det ändå skänks en viss illusion av liv till dem. Den här illusionen förstärks ytterligare av hur mycket jobb som lagts på varje detalj i skildringen av huset självt i varje era och hur inredningen så tydligt återspeglar de olika karaktärerna som bebor det. Inte någon gång känns det här som annat än verkliga personer i ett verkligt hus. Ett så här starkt visuellt berättande är egentligen inte speciellt ovanligt när det gäller stop motion med vad man får ana är en ganska saftig budget (tänk typ Laikas filmer, som Coraline och ParaNorman), men det är ändå alltid lika trevlig och imponerande att få se prov på hur de här små dockhusen kan ges så ofantligt mycket liv.

Där The House snarare brister är i det mer konkreta berättandet. Ingenting är direkt katastrofalt eller stötande på något vis, men alla tre filmer lider mycket av att de inte riktigt hänger ihop rent tematiskt med varandra. And heard within, a lie is spun och Listen again and seek the sun bygger på devisen att en slags girighet får oss att släppa blicken från vad vi faktiskt har och konsekvenserna av detta, men Then lost is truth that can’t be won, den andra filmen, handlar om en man som vill betala av sina skulder och ska straffas för det? Det går så kraftigt emot hur huset i övrigt bestraffar drömmen om ett materiellt överflöd i de andra två filmerna. Det här lite inkonsekventa avbrottet fråntar också mycket av effekten i den sista filmens slutgiltiga katarsis där lite mer konsekvent samhörighet från en film till nästa. Där generationer av snedsteg målat upp en extremt cynisk världsbild och så kan den plötsligt visa någonting mer hoppfullt. Nu blir känslan istället lite mer ”jaha, så var det med den saken” utan att det riktigt lämnar några avtryck eftersom ingen riktig tematisk rytm har formats i narrativet och cykeln bryts utan att riktigt kännas som en cykel.

The House är en frustrerande film. Var för sig och i totalt vakuum fungerar varje historia helt okej. Möjligtvis obfuskerar de sin enkelhet och inte helt originella handlingar genom att slänga hinkvis med surrealistiska vändningar på tittaren för att dölja att de inte har speciellt mycket på gång, men det är ändå fascinerande att se riktigt vilka mardrömslika vägar de olika handlingarna plötsligt kan gå ner för. Så fort någon av filmerna riskerar att börja kännas något långdragen eller som att den upprepat sig kanske en gång för mycket lyckas mer ofta än inte någonting nytt introduceras för att för att hålla upplevelsen intressant.

Samtidigt kan de här filmerna inte riktigt kopplas ihop med varandra på ett speciellt tillfredsställande vis bortom att de ser väldigt lika ut (vilket så klart i sig är en stor bedrift när så många olika kreativa röster jobbat på den). Allting runt det tekniska är i det närmaste felfritt och det finns någonting trevligt i att höra Sven Wollters nattradioröst ett drygt år efter hans bortgång, men helheten finns bara inte där i vare sig tematik eller i berättande av handlingarna. The House är häftig att titta på hela vägen, men den är också minst lika trist att tänka på.Vad jag försöker säga med allt detta är alltså att The House är stop motion- och antologifilmernas lite mindre spektakulära Dune-motsvarighet.

/

Recension: The House