The Car

Arctic Monkeys

4

På senaste albumet Tranquility Base Hotel & Casino sjöng den enigmatiske sångaren Alex Turner om futuristiska hotell och casinon som blivit stationerade uppe på månen – kanske som en varning om att giriga kapitalister inte ger sig ens för gravitationens lagar. Denna gång är frontmannens sånger definitivt mer jordnära, åtminstone textmässigt. Musiken har däremot svävat långt bort, möjligtvis helt bortom räddning. 

The Car inleds med milda stråkar och luftiga trummor och gör det tydligt att Arctic Monkeys fortsätter att utforska en ljudbild allt längre ifrån det explosiva och rockiga soundet som de en gång var synonyma med. “Puncturing your bubble of relatability / With your horrible new sound” sjunger sångaren på Sculptures Of Anything Goes, där han uppvisar en tragisk självmedvetenhet kring fansens respons på deras nya riktning. Han fortsätter sjunga om samma tema på Big Ideas där han nostalgiskt blickar tillbaka på bandets tidiga dagar: “I had big ideas, the band were so excited / The kind you’d rather not share over the phone / But now, the orchestra’s got us all surrounded / And I cannot for the life of me remember how they go” 

Kritiken som förra albumet fick har knappast flugit över huvudet på Turner, utan verkar tära rejält vilket blir samtalsämnet för många av låtarna på The Car, som med sina solkyssta och dyra stråkar ställer sig i stor kontrast till deras skitiga och tuffa indie-begynnelse. Att välkända pop- och rockband möts av kritik så fort de vandrar utanför musikens konventionella ramar är ingenting nytt. Ibland tar det ett tag för lyssnarna att hänga med i deras svängar – som när The Beatles eller The Beach Boys, två grupper likt Arctic Monkeys, en gång i tiden försökte bryta sig ur publikens förväntningar. Kanske är det lite väl långsökt att jämföra Arctic Monkeys med sådana klassiska band men poängen är att popförbannelsen går att bryta sig ur – tyvärr är det väldigt svårt att vinna över både kritiker och lyssnare i en ny sonisk riktning. I detta fall verkar fansen vara de mest skeptiska.

The Car blickar tillbaka till 60-och 70-talet för inspiration –  gitarrerna är funkigare än någonsin och dränks ofta i någon slags WahWah-pedal. Basen gungar och stråkarna finner sin väg till varje låt. Stundtals övergår inspirationen till en rätt ut sagt pinsam klyscha, som på Jet Skis On The Moat eller I Ain’t Quite Where I Think I Am, som låter som en dålig vinjett som skulle passat bättre i actionserien Magnum P. I. än på The Car. Plattans mest surna delar är verkligen förvånansvärt usla i jämförelse med höjdpunkterna. Under albumets värsta stunder låter plötsligt stråkarna billiga, och Turners redan udda texter och icke-konventionella sätt att sjunga på blir alldeles för svårt att smälta. Den känslosamma falsetten som han använder i praktiskt sett varje låt börjar mot slutet vackla – i refrängen till Hello You har man verkligen fått nog.

Det har alltid varit svårt att veta vad tusan Turner sjunger om – vilket delvis varit den bakomliggande orsaken till hans charm. Finns det någon annan artist som kan blanda in George Orwell-referenser i en låt som handlar om att dansa och ha kul, och få det att fungera? The Car innehåller åtminstone samma knivskarpa och excentriska skrivande som skiner igenom på låtar som Body Paint, där han skiftar mellan idiosynkratiska observationer som “For a master of deception and subterfuge / You’ve made yourself quite the bed to lie in” till mer simpla anmärkningar: “And if you’re thinking of me, I’m probably thinking of you”. Det är nästan som att Turner håller lyssnaren på en armlängds avstånd med sina kluriga och gåtfulla ord, samtidigt som han stundtals flikar in med en helt tydlig mening.

Även om höjdpunkter som There’d Better Be A Mirrorball, Body Paint och Big Ideas når höga toppar så surnar tyvärr helheten av albumets urusla delar. I dessa stunder blir det lätt att se den mest ytliga fasaden av The Car som en smula omodernt och föråldrad. Deras monotona retrosound gör det samtidigt svårt för lyssnaren att finna någon slags underhållning när tempot förblir detsamma genom hela speltiden. Bandet insisterar på att hålla sig till långsamma och stråkfyllda ballader som sällan ingjuts med någon inlevelse från Turner – istället får man nöja sig med hans crooning. Man saknar något mer energiskt och målande, speciellt eftersom man vet att Arctic Monkeys är helt kapabla till det.