fbpx
Bild: The Batman
Bild: The Batman

The Batman – Superhjältarnas Se7en

Det är en modern klassiker vid det här laget: David Fincher, hög på livet efter sitt livsverk Mank, väljer att totalt sadla om från vad han tidigare gjort och går till DC för att göra en film av Batman. Martin Scorsese skrattar åt honom. ”Det där är inte riktiga filmer, David!” ropar han hånfullt efter Fincher när deras vägar råkar mötas. Men han gör ändå sin film och han gör den i så mycket Fincher-stil som en superhjälte-film tillåter. Kritikerna älskar det. Scorsese skäms över sina ord och handlingar.

Det här så klart en helt påhittad historia. Det är trots allt Matt Reeves och inte David Fincher som regisserat The Batman, men utan någon vetskap om detta faktum hade det inte varit helt orimligt att ändå tänka sig detta hypotetiska scenario för under allt läder är det sällan speciellt svårt att i den här filmen se en slags modern Se7en, fast med Brad Pitt utbytt mot Robert Pattinson i fladdermusdräkt och Morgan Freeman mot Jeffrey Wright.

Det är inte en Kevin Spacey som mördar efter de sju dödssynderna här (och här är det heller inte ett verkligt monster som spelar filmens mördare), men likheterna är ändå slående. De två huvudpersonerna, Batman (Pattinson) och James Gordon (Jeffrey Wright) träffas på en mörk mordplats, där en man har mördats inte utifrån en dödssynd, men däremot för att han har syndat. Den skyldige vet vi redan på förhand vem det är, en seriemördare som kallar sig The Riddler (Paul Dano). Trött på Gotham Citys moraliska förfall har han tagit lagen i egna händer och mördar de han anser bidragit till att göra hans och hans jämlikars liv sämre. På varje mordplats lämnar han en gåta för Batman att lösa och som kan leda honom till nästa pusselbit i en större plan. Det blir upp till Gordon och Batman att försöka stoppa The Riddlers mordvåg och samtidigt se upp för att inte spela honom rakt i händerna med sin inblandning.

Bild: The Batman
Bild: Se7en
Bild: Se7en

Självklart finns det ju här olikheter med Se7en, men likheterna är ändå klart kännbara. Det är en kriminalthriller i en mörk, regnig och skitig stad där moralen verkar ha försvunnit helt och ett något omaka par måste arbeta tillsammans för att stoppa en sinnessjuk mördare som ständigt verkar ligga ett steg före och som avsiktligen lämnar spår efter sig. Även om de lyckas stoppa honom så kommer någon annan bara ta hans plats imorgon och ju mer Batman själv undersöker saken, desto mer besatt blir han, och desto mer tar hans liv som  Bruce Wayne tar skada. 

”Ernest Hemingway skrev en gång ’Världen är en vacker plats och värd att slåss för.’ Jag håller med om den sista delen”, som Morgan Freeman avslutade Finchers film är till väldigt grad hela The Batmans själva kärna. Den främsta skillnaden är väl att i stället för att studera bibeln så måste Batman hacka sig in på incelforum för att förstå bitar av det pussel som lagts fram för honom, men vissa saker måste man väl modernisera i övergången från 1995 till 2022.

Bild: The Batman

Missförstå mig förresten inte. Det är inte alls en dålig sak att låta sig inspireras av en av 90-talets främsta filmer och den gör definitivt sina egna saker vid sidan av detta. Till exempel har den en hel intrig parallell med den huvudsakliga som kretsar kring den kriminella undre världen, där bland annat andra ikoniska Batman-karaktärer som Catwoman (strålande Zoë Kravitz) och The Penguin (Colin Farrell) dyker upp i större roller. Det här är inte direkt en ointressant eller speciellt svag del av filmen, men däremot en som under stora delar känns lite som att den glöms bort och varje gång den blir relevant igen är det lite som att regissör Matt Reeves tänkte ”ja, just det. Det här var ju någonting vi skrev in i manus också. Bäst vi försöker fortsätta det lite”, och att det då lite är som att det finns två filmer i filmen där den ena måste sättas på paus för att den andra ska kunna fortsätta en stund. Till The Batmans försvar sammanstrålar visserligen de båda på ett oväntat naturligt och snyggt sätt mot slutet, men vägen dit kan kännas lite hackig. Visserligen bättre det än Christopher Nolans Batman-trilogi där han i åtminstone de två sista filmerna försökte ungefär vad den här gör, men där varje sammanstrålning bidrog till att filmerna blev klart sämre. Låt oss till exempel aldrig glömma Two-Face i The Dark Knight; en katastrofal del i en annars fullt duglig actionfilm.

”Det här är fortfarande en superhjältefilm på pappret, men i huvudsak presenterar den sig mer som en kriminalthriller”

Det är ändå i Se7en-influenserna som The Batmans främsta styrkor ligger. Visst, den har en del imponerande actionscener här och där, men det är genom att filmen vågar i huvudsak styras av den här Fincher-auran som leder till att den höjer sig över många andra filmer i sin genre. Det här är fortfarande en superhjältefilm på pappret, men i huvudsak presenterar den sig mer som en kriminalthriller och vältrar verkligen i det och lyckas också med att ge Gotham nästan samma förtryckande känsla som Se7ens icke namngivna stad, och det utan att till synes bry sig om att checka av speciellt många av boxarna som annars är superhjältegenren trogna. Den skäms inte för vad den är och blir bättre på grund av det eftersom den då kan löpa linan ut. En risk så klart och möjligtvis att den här kombinationen av något diametralt olika genrer också bidrog till känslan av lite märklig dialog, men resultatet blir ändå överlag klart positivt och minnesvärt. ”En frisk fläkt i sitt fält”, är säkert en parafras på något av de där citaten som kan sättas på filmaffischen, men den är inte desto mindre sann för det. Tre timmar av polisundersökning kanske inte låter helt intressant och verkligen inte vad man vill ha ut av en film av det här slaget. The Batman har dock så många bollar i luften att det alltid sker framsteg i någon av de olika intrigtrådarna och är väldigt smart när det kommer till att höja tempot med typ en biljakt eller slagsmål med onda clowngäng när det varit en längre period av mer stillasittande och gåtlösande. Inte heller det ett upplägg helt isolerat från Se7en som även den är ett praktexempel på att ge nya detaljer och höja både tempot som oddsen precis när handlingen behöver det. 

Bild: The Batman

Trots just den här längden på tre timmar kan det dock ibland också kännas som att The Batman har lite för bråttom att röra sig framåt. Denna ständiga rörelse framåt är smart för att hålla tittarens intresse uppe och att filmen aldrig någonsin ger sig själv chansen att bli tråkig, men också till många saker inte riktigt får smältas innan filmen går vidare till nästa punkt. Flera gånger kommer det ett stort avslöjande i en scen som verkar vara viktig och som att det ska vara en katalysator för att leda filmen i en annan riktning och så blir saken löst redan i scenen efter utan att man som tittare riktigt hinner ta in den eller kommer ihåg den efteråt. Finns också lite väl många stunder där Batmans slutledningsförmåga är så skarp att till och med Adam Wests Batman från 1960-talet skulle tycka att det var lite väl långsökt. Sedan var det också det här med dialogen, möjligtvis filmens allra största problem. I en annan kontext hade den möjligtvis fungerat, till exempel i en mer traditionell, mindre verklighetsförankrad och seriös superhjältefilm, men i den här extremt allvarliga historien om mörka män och samhälle i förfall så blir det märkligt när en karaktär med sin allra mörkaste och allvarliga röst kan utropa saker som ”pingviner har vingar!” Det tas visserligen på allvar av karaktärerna i filmen, men det är samtidigt som tittare svårt att inte åtminstone skrocka lite åt vad som precis sades, och det händer ganska ofta under hela The Batmans gång.  

Problem till så är ändå The Batman på det stora hela en positiv upplevelse. Möjligtvis att den skulle tappa ganska mycket av att ses mer än en gång när man redan vet precis hur de olika mysterierna kopplar samman och vad svaret är på alla frågor som dyker upp, men åtminstone en första gång är känslan att det här är en modig film i sitt fält, som vågar gå emot genrenormerna och inte alls har använt sina thrillerinfluenser bara som en gimmick för att sticka ut utan att det faktiskt var smarta val för att göra en bättre film. Robert Pattinson sticker möjligtvis inte speciellt mycket ut i huvudrollen och hans karaktär får förvånansvärt lite djup, men han gör heller inte alls ett dåligt jobb och skådespelarna runt omkring honom står alla för starka insatser och får Gotham att kännas som en levande om än fruktansvärd stad. Ingen annan av dessa filmer lär någonsin ha någon så ikonisk, enskild sak som Heath Ledgers Joker i The Dark Knight, men som hel film betraktad har Batman aldrig förr varit bättre än så här.

/

Recension: The Batman