fbpx

Svanesång

Mares

4

Efter åtta år väljer Mares att lägga ner. En sista turné runt Sveriges festivalscener sker nu i sommar för att sedan avslutas på hemmaplan i Uppsala den 17:e september. “Turnén och albumet ska inte ses som ett sorgetåg” skriver bandet i ett Instagram-inlägg där kommentarerna fylls av ledsna, men stöttande fans. Röda hjärtan fyller skärmen samtidigt som man scrollar ner och läser alla hyllningar till bandet. Vare sig det är Cyklar ni så springer jag, 95 eller Sunnanvind så verkar det som att alla någon gång haft en sommar tonsatt av Mares.

2015 debuterade bandet med singeln Allt du gör och att du finns som trots obefintliga kopplingar till skivbolag och utan en större fanbase ändå lyckades samla på sig mängder med streams på kort tid. Framgången var så pass snabb att de till och med blev anklagade för streamingfusk av Spotify, men faktum var att låten gick viral helt på egen hand. I början var soundet sovrumspoppigt, men med varje singel växte ljudbilden och blev allt större. Några år senare kom debutalbumet Sunnanvind som med sitt titelspår spelades nonstop på svenska radiokanaler och klamrade sig fast i folkets hjärta. Mares kändes nu större än någonsin, men samtidigt som vi äntrade ett nytt årtionde och en ödesdiger pandemi svepte över världen, började den exponentiella framgången att plana ut. 

Ett par syntdrivna singlar fyllde tomrummet i väntan på vad som förhoppningsvis skulle bli ett nytt album, något som tyvärr aldrig kom. Ungefär två år senare kom nyheterna att deras uppföljare Svanesång snart skulle släppas och ännu mer överraskande att det också skulle bli den sista plattan som bandet gör. 

Öppningspåret Kevin inleder med stegvis svällande trumpeter och akustiska gitarrer som alla klingar i en lycklig stämma. Texten handlar om en karaktär vid namn Kevin: en charmig, rik och generös snubbe som Mares tackar i refrängen där de kallar honom “En hjälte ej förtjänad”. Stämningen är lättsam vilket är uppfriskande att höra från ett band som oftast utforskat mer melodramatiska känslor. På nästa låt skruvas basen upp ordentligt och Notre-Dame gungar fram och tillbaka med svängiga rytmer som en äkta disco-banger ska göra.

Avskalade Sprickor genom jorden och Pappersvingar fortsätter i ett lugnare tempo med både mer och mindre lyckade resultat. Låtarna i sig är inte nödvändigtvis dåliga, de är mest tråkiga i jämförelse med det kvicka och underhållande tempot på de första låtarna. Blåklint gör ett tappert försök att höja stämningen till ungefär samma resultat. Tristessen växer samtidigt som mediokra låtar flyter förbi och man börjar undra var alla bangers är. Till slut trappas farten upp igen på Côtes-du-Rhône, och även fast den misslyckas med att vara trallvänlig så är i alla fall det explosiva tempot uppfriskande.

Det är som att låtarna saknar ambition på Svanesång, vilket är förvånande för ett band som alltid haft så storslagna anthems. När man lyssnar om på deras första låtar så känns det som att de genomsyras av en enorm vilja. Cyklar ni så springer jag hade lika gärnat kunna vara en lågmäld bedroom-poplåt, men inte när Mares spelar den. De spelar den som om de ersatt Håkan Hellström på ett fullsatt Ullevi. Samtidigt som Svanesång kanske har en annan vision blir det lätt att sakna det gamla och episka soundet. 

Lättare än luften är så nära bandet kommer det sound som gjorde de så folkkära, vilket i sin tur skapar albumets mest minnesvärda minuter. Luftiga syntar pulserar in och ut samtidigt som resten av instrumenten fyller tomrummen med melodier och svängiga rytmer. I min skugga följer upp med en imponerande och varm ljudbild bestående av flöjter och häftiga trummor som omfamnar den mer dystra sången: “I min skugga växer döden / Runt blommor jag förtärt”. Dessa två höjdpunkter förgyller plattan med nödvändig energi innan den sista låten Lyckan står den djärve bi avslutar i en dyster anda, ett intetsägande spår långt ifrån det slut som Mares förtjänar.

Plattan brottas med att balansera det glada och sorgliga, ständigt i beslutsångest över vilken känsla som ska tonsättas. Texten fylls dessutom av förvirrande metaforer som i refrängen till Notre-Dame då sångaren jämför sitt tillstånd med gamla Tom Petty-album och en bro i Tacoma. Även om man förstår referensen känns kopplingen till texten alldeles för lös och konstig, eller så kanske jag bara är för dum för att lyssna på Mares?

De bästa delarna av Svanesång är nyanserade med en förvånansvärt rik produktion. Början är fartfylld och underhållande tills ett lugnare tempo sätter sin prägel och hindrar albumet från att lyfta. Samtidigt som slutet närmar sig, och man bär med sig tanken på att detta är deras sista album, så känner man sig ändå långt ifrån berörd av musiken. När den sista låtens toner väl ringer ut så lämnas man mest med ett torftigt slut som misslyckas med att knyta ihop säcken på ett tillfredsställande sätt. Allting är nu över, och de tvetydiga känslorna som ofta förekommer vid farväl blir här något utelämnade. 

Oavsett hur Svanesång tas emot av fans och kritiker så är dock Mares arv fortfarande detsamma. Många har hört och lyssnat på bandet någon gång och har säkert ett par minnen kopplade till deras låtar. Som varje sommarlov när bandet fick tonsätta ens soundtrack: via radion, ens spellista eller när någon kompis spelade deras musik på shuffle i högtalaren. Hör man samma låtar nu så känns det nästan som att man är där igen.

/

Recension: Svanesång – Mares