fbpx
Bild: Spring Uje spring

Recension: Spring Uje spring

Det är på läkarbesöket i filmens inledning som uppvaknandet sker. Uje Brandelius, spelad av sig själv, ombeds greppa en penna och vicka på handen. Doktorn förvånas över hur långsamt det går och frågar om det är det snabbaste Uje kan, varpå han skrattar till och säger att det är det. Uje fortsätter med att han upplever skakningar i båda händerna, att han börjat känna sig fumlig och att det är svårare och svårare att spela piano – även om han aldrig varit någon stjärna, tillägger han och ler. 

Men ett uppvaknande från vadå? Jo, från den drömlika tillvaro han befinner sig i. Tidigt i filmen spelas På låtsas och på riktigt, Doktor Kosmos hitlåt från 2000, och allt blir väldigt på riktigt när läkaren meddelar att Uje har Parkinsons sjukdom, en sjukdom som är både kronisk och progressiv. Det är till den verkligheten tittaren bjuds in och det låter på förhand inte så lockande, men filmen lyckas balansera på den subtila gränsen mellan sorg och humor vilket gör att slutresulatet är sällsamt imponerande. Efter sjukdomsbeskedet förvandlas den charmiga Uje till en disträ och stundtals elak pappa, man och medmänniska. Hans outsinliga vänlighet hittar nu kanten och dropparna börjar en efter en att rinna över. Det som tidigare varit så viktig för honom – familjen och bandet – hamnar i vardagens periferi då all vaken tid ägnas åt chockartad krishantering av sjukdomsbeskedet.

Platsen är stockholmsförorten Bredäng och det är en träffsäkert vardagsrealistisk skildring av Ujes liv som skildras. Filmen bygger på scenföreställningen med samma namn och huvudpersonen spelas av Uje själv, liksom familjen och bandet också spelas av sig själva. Det är ett drabbande drama utan att vara svulstigt och pompöst och berättandet är fåordigt och sensibelt utan att någonsin bli sentimentalt. Det är med precis tonsäkerhet Henrik Schyffert, ironins mästare, begår sin regidebut även om han förmodligen haft god hjälp av Uje Brandelius förträffliga manus från föreställningen. Men det som verkligen särskiljer filmen från något annat jag sett på svensk bio under de senaste åren är språket. Visst, det är svenska, men det blir en sorts Uje – och Schyffert – svenska som bemästrar konsten att blanda sorg, vemod och humor så att det känns hela vägen ner i mellangärdet och upp i bröstet. En sorts filmens Annika Norlin eller Markus Krunegård med andra ord. 

Det är mer än ett år sedan filmen Spring Uje spring premiärvisades på Göteborgs filmfestival. Sedan dess har den varit redo att kablas ut på landets biografer och sedermera diverse playtjänster utifrån den givna distributionsordningen. Men ingenting har ju varit sig likt under det krisartade filmåret 2020. Det som började med stående ovationer i Drakens biografsalong byttes ut mot en coronatystand för att sedan resultera i guldbaggar för bästa film, manus och manliga huvudroll under årets gala i slutet av januari. Filmen består av lika delar hjärta och hjärna och ibland behöver man inte fly till en fantasivärld för att slippa coronaoro eller annan ångest en stund. Ibland räcker det att ta sig till Bredäng med Uje. 

Filmen finns att streama på SVT Play till och med den 4 april.

//

Recension: Spring Uje spring