fbpx
Bild: Speak No Evil / Profile Pictures

Regissören går all-in för att trigga vår sociala ångest

Hur hanterar vi ondskan när den nästlar sig in i vår trygga zon? Är vi rustade, eller blir vi handlingsförlamade? Dessa frågor väcks i den psykologiska thrillern Speak No Evil, där regissören Christian Tafdrup (som även skrivit manus ihop med sin bror Mads) går all-in för att trigga vår sociala ångest.

En dansk barnfamilj är på semester i Toscana. Där blir de ytligt bekanta med en holländsk familj, som en tid senare bjuder hem danskarna till Holland. Efter viss tvekan kör Bjørn (Morten Burian) och Louise (Sidsel Siem Koch) söderut för vad de tror ska bli några dagars härligt samkväm. Väl på plats hos värdparet Patrick (Fedja van Huêt) och Karin (Karina Smulders), blir gästerna alltmer obekväma i sällskapet, men för att inte framstå som oartiga håller de god min.

Mycket ligger i det verbala, som när Patrick aggressivt tillrättavisar sin son, eller när Karin beter sig kontrollerande mot Bjørn och Louises dotter. Det är dock inte så mycket ett specifikt övertramp som summan av delarna, när holländarna testar danskarnas gränser. En stegrande känsla av att något är väldigt fel.

Denna mentala prövning är lika snyggt fotad som isande, med en lysande van Huêt som psykopatisk manipulatör. Som mörk satir träffar den plågsamt rätt: hur ängslighet kan ta en som gisslan. I en scen hånas svenskar som tråkiga och alltför politiskt korrekta. Det visar sig dock att även det kontinentalt uppsluppna har sina baksidor. Sensmoralen att inte lita på främlingar är nämligen allt annat än subtil.

Här finns beröringspunkter med tortyrskräcken i Nothing Bad Can Happen, eller home invasion-filmer som Borgman. Mest uppenbar referens är Michael Hanekes studier i mänsklig kyla, inte minst det sadistiska våldet i Funny Games. En viktig skillnad är dock filmmusikens roll. Där en typisk Haneke-film jobbar med talande tystnad, bärs Speak No Evil upp av intensiva musikstycken.

Det är inte för inte som filmens kompositör Sune Kølster har uppgett operapionjären Claudio Monteverdi som inspirationskälla. Kølster låter stråkorkestern agera plågad berättarröst, när den likt en grekisk tragedi förebådar det ohyggliga redan från start. Det är ett effektivt grepp; inte ens småputtrigt turistande i Italien fredas från skaviga undertoner.

Med sin varnande berättelse gör bröderna Tafdrup en stark insats för att vi ska sluta umgås med okända på semestern. Nog för att upplösningen är chockerande, men resan dit är tillräckligt obehaglig för att traumatisera en för lång tid framöver.

Anders Nilsson

/

Recension: Speak no Evil