fbpx

Spaceman

Nick Jonas

5

Efter att Nick Jonas haft ett par framgångsrika år som soloakt började ryktena florera. När återföreningen med Jonas Brothers tillkännagavs var det nog ingen som anade den framgång som väntade bröderna. Det var svårt att ha några särskilda förväntningar på ett band som senast var aktiva när persikofjun täckte deras överläppar – men förhoppningar fanns såklart om att de skulle förvalta den nyfikenhet som fanns för hur fullvuxna Jonas Brothers skulle låta. Det gjorde de på bästa sätt, och albumet Happiness Begins toppade den amerikanska Billboardlistan och innehöll hits som Sucker och Only Human, och de som förälskat sig i bandet under deras storhetstid på Disney Channel fick nu skäl att fortsätta följa deras karriär.

Därefter har det varit ganska tyst om bröderna igen, tills Nick Jonas för några veckor sedan meddelade att det var dags för honom att bege sig ut i den musikaliska rymden igen med albumet Spaceman. Ett album som inspirerats av hur den senaste perioden upplevts för de flesta med den isolation som tvingat oss isär. Konceptuellt har Jonas gått all in med astronomiestetiken, vilket hörs i både text och musik, samt syns i det visuella. Albumet är uppdelat i fyra tematiska avsnitt: Distance, Indulgence, Euphoria och Commitment, och är samtidigt en kärleksförklaring till skådespelerskan tillika Jonas fru Priyanka Chopra

Textmässigt hanteras dessa delar med varsamhet. Distance ger en inblick i hur avståndet mellan honom och Chopra anstränger relationen, med en något råare och labilare porträttering än förväntat: “I hear you calling / When I’m here all by myself / I can’t help wondering / Are you loving someone else?”. Indulgence innehåller det mest utstickande spåret Delicious, som i sin Michael Jackson-funkighet behövligt piggar upp. Euphoria utforskar både religiös och sexuell hänförelse, med den avslutande delen Commitment där Jonas sjunger om att han fortfarande blir nervös av kvinnan han valt att hänge sitt liv åt.

Spaceman är ett så tillfredsställande tydligt album. Det finns ett holistiskt perspektiv här, där alla delar ämnar att göra helheten så enhetlig som möjligt. Ett album med en delvis bokstavlig inspiration av rymden riskerar verkligen att bli plojigt, men med subtila soniska inslag som drar tankarna till soundtrack från sci-fi-filmer fungerar ändå Spaceman konceptuellt, och visar på Jonas mod att röra sig utanför hans förväntade sfär. Samtidigt är evolutionen i musicerandet logisk med tanke på att Spaceman fortsätter på det spår han stakade ut med sitt förra album Last Year Was Complicated, där den mest framgångsrika låten Close med Tove Lo känns som en tydlig utgångspunkt för det nya albumet.

Trots albumets tematiska elegans och Nick Jonas röst som lämpar sig perfekt till denna typ av R&B- och popfusion svävar Spaceman tyvärr i något sorts ingenmansland rent musikaliskt. Det är mycket som låter så där skönt och coolt, men frågan är om musiken tillför någonting nytt överhuvudtaget? Egentligen inte. Att artister idag gör album som är tänkta att spelas i den ordningen som spåren är placerade på albumet är få förunnat, men här blir det bara en påminnelse om att albumet till största delen är ganska odynamiskt. Efter delen Euphoria, den självklara höjdpunkten på albumet, blir intrycket snarare att den konceptuella tydligheten mynnar ut i ett ganska opersonligt musikaliskt intryck. Vilken låt var egentligen vilken bortsett från This Is Heaven, Deeper Love och titelspåret Spaceman, och vad ville Nick Jonas egentligen säga här? Att han älskar sin fru till döden skiljer dem åt? Det går nog att ställa in siktet högre än att snöa in på kärleken när så komplexa och fantasieggande teman som isolation och rymden utlovats.

Vid sidan av den briljanta, endorfinutlösande R&B-dängan This Is Heaven går Spaceman faktiskt att liknas vid en färd ut i yttre rymden: Upplevelsen är fascinerande och häftig på många sätt, men efter ett tag inser du att det kanske inte finns lika mycket att hurra över som du hade hoppats på. Fast är du i en enslig rymdfarkost, isolerad med Nick Jonas kärlek för hans fru och en dov symfoni av blippande och surrande som inte säger dig någonting särskilt. Mysigt? Ett bra tag. Men inte tillräckligt för en andra vända.

Bästa spår: This Is Heaven, Deeper Love

/

Recension: Spaceman – Nick Jonas