Recension: Solitaire

Lars Norén debuterade som nittonåring och var en av Sveriges internationellt mest kända dramatiker. En fredag i september sätter jag min fot på Folkteatern i Göteborg. För att se hans sista pjäs innan hans bortgång: Solitaire.

Stämningen hos publiken är livlig och förväntansfull. Publiken blir lika tyst som rummet blir svart när lamporna släcks. I mörkret sipprar ett stort moln av rök fram från taket, växer sig större och tränger sig fram i våra ansikten.

Molnet av rök tynar bort och på scenen möts vi av en grupp människor, som står i en rektangel. De är fast. Resten av scenen är tom men väggarna som de står innanför är lika påtagliga som rädslan, förvirringen och frustrationen de alla ställs inför. Solitaire bygger på fyra väggar och en välskriven dialog som aldrig tycks ta slut. Vad är det för ställe? Vad gör vi här? Hur länge ska vi stå här?

Dialogen varvas med monologer, skällsord och sammanbrott. Bryter en ihop bryter alla ihop. Ordspråket tillsammans är vi starka sätter sig Norén emot, i själva verket vrider han på det till raka motsatsen. Hur villiga är vi egentligen att hjälpa andra människor om vi tror att vi snart ska dö. Kommer vi hjälpa människorna bland oss eller kommer vi göra allt i vår makt för att rädda vårt eget skinn?

Återkommande hela pjäsen igenom är karaktärernas monologer som skickligt bygger upp en bild av respektive karaktär hos oss i publiken. Alla säger sig ha kommit dit av olika anledningar. En har kommit för att säga farväl till sin döde far och en annan för att möta upp sin man. Alla är angelägna att berätta sin egen historia, men lyssnar inte så plikttroget på de andras. Deras egna är den som har betydelse.

Frågorna de själva ställer sig, vad det är för plats och hur länge ska de stå där, blir nästan lika viktig för publiken som karaktärerna själva. Det luktar ångest, som en av karaktärerna påpekar vid ett tillfälle i pjäsen. Hon har rätt, det luktar ångest i hela lokalen. Lukten tränger sig in i våra näsborrar, etsar sig fast i våra kläder som cigarettrök och hänger som ett moln över hela publiken. Kanske var det samma moln vi introducerades till. Ett moln av ångest.

Allt som händer på scenen är skrämmande trovärdigt. En äldre kvinna orkar inte stå upp länge till, en man som står bredvid henne säger tillslut att han inte kan hålla uppe henne mer, hon måste stå upp själv. Karaktärerna skaver sig på varandra, blir arga, ledsna, våldsamma, panikslagna.

Känslostormarna som vi får bevittna påminner om att vi människor kan vara så olika men samtidigt så lika. De alla är där av enskilda anledningar, men de alla har en sak gemensamt.

De vill därifrån.

Även när de är som mest sammansvetsade i en gemenskap, så bygger den på en egoism, ett solospel där man inte kan lita på någon annan än sig själv. Starkast vinner, svagast förlorar.

Lars Noréns sista verk är en skrämmande föreställning som ifrågasätter vilket värde vi sätter på oss själva och människorna i vår omgivning.