fbpx

SICK!

Earl Sweatshirt

7

Gud, så mycket musik vi redan har fått 2022. Och det känns inte ens tröttsamt. Tvärtom. Earl Sweatshirt, som egentligen heter Thebe Khogsite, har blivit något av ett hyllat undergroundspöke efter sina senaste experimentella, psykedeliska tolkningar av kontemporär rap. Det mest talande är kanske att han varit riktigt snål med sina släpp. Some Rap Songs från 2018 var Earls återkomst efter nästan tre år av absolut tystnad sedan albumet I Don’t Like Shit, I Don’t Go Outside 2015. Därefter släppte han EP:n Feet of Clay 2019, men på grund av projektens korta speltid har Earl gett oss ungefär fyrtiofem minuter av musik på nästan fem år. 

Detta är speciellt, precis som Thebe Khogsite är speciell. Efter rapkollektivet Odd Futures upplösning i mitten på 10-talet hade Khogsite, som då var i sina bara tonår, nog högst förväntningar på sig med sin uppmärksammade talang. Debutskivan Doris sprakade med star power och en gästlista som åldrats så bra en gästlista bara kan sedan 2013 – Frank Ocean, RZA, Vince Staples, Pharrell, Mac Miller och såklart OF-storebrodern Tyler, The Creator gästade. Uppföljaren I Don’t Like Shit, I Don’t Go Outside var i motsats till föregångaren snål på gäster och uppvisade en helt annan vision. Some Rap Songs absurda omslag, extremt deprimerande bars och korta spår kan kännas som något sorts awkward “fuck you” till en bransch, och kanske till och med fans, som förväntade sig en Mac Miller-liknande karriärbana från Earl. Men sett utifrån artistens senare släpp framgår det också hur framåttänkande Earls sound 2018 var.

2022 låter Earls mörka, depressiva rapmummel sexigare än någonsin. Precis som de tidigare albumen är SICK! kort, under halvtimmen. Men det låter tightare på grund av en större variation i musiken än artistens tre föregående projekt. 

Skivan öppnar med The Alchemist-producerade Old Friend. Här spottar Earl med en känsla som summerar vad SICK! är, samt vad de två föregående projekten försökt vara. Tight, välvald produktion, ihopvävd av korta loops på korta spår med Earl rappandes, komplext rimmandes, utan extrasång eller dubbar, och oftast utan hooks – en musikalitet där summan är betydligt större än dess isolerade delar. 

På toppen av denna intressanta men speciella ljudbild framkommer Earls största talang sedan dag ett: textförfattandet. “Gas siphonin’, smoke in my diaphragm (Diaphragm) / Stem caps, molly, black Betty, bam-ba-lam / They be out there, shorty really from the West / Just an alley cat, legend in the fucking flesh” rappar Earl på titelspåret med en text och kadens som snurrar och rimmar med lika mycket teknisk finess som en bajsnödig Eminem. Earl låter till skillnad från Em wavy med sin stoner-swag. “Pressure blow the lid, factor in the overhead / Live with no regrets, tell ’em when to tote a fif’ (Yeah) / I could count the chips, not on what the teller said / That’s expensive shit, like my Uncle Fela said”. Fela Kuti samplas kort därefter innan Zelooperz öppnar sin vers och hook på Vision. Earl är sedan tillbaka med flowet över låtens atmosfäriska pianoloop, som likt många låtar på SICK! lyckas skapa ett djup trots sin korta längd – ännu en liten pusselbit på skivans övergripande kanvas. Spåret Vision samt singlarna Titanic och 2010 har glitchiga, tunga, psykedeliska beats som låter så nära radiovänliga bangers Earl just nu kommer utan att behöva göra låtar som Feet of Clays East.

Tabula Rasa fortsätter skivans old school-flirtande röda tråd med pianoloops och chopped up sångsamples med två fenomenala verser från duon Armond Hammer. Earl blir nästan överglänst av New York-gruppen vars förmåga att ge allt de bara kan i sina texter gör att spåret starkt påminner om en forn era i rap: “Wails of the weary, loop max infinite / Draw me closer, damn near intimate” och “If the tree’s a bargain, bars — that don’t really tempt me / I’m from where every car foreign / And we drive ’em on empty (Zimbabwe) / Bury me in a borrowed suit / Give my babies my rhyme books, but tell ’em, ”Do you” / Give my enemies the good news: Time flew”. 

Earls styrkor är annorlunda än Armond Hammers. Hans artisteri och bakgrund kommer med ett helt annat baggage och press. I en parallell dimension kanske Earl aldrig hade gjort en skiva som handlade om att inte gilla skit och aldrig gå ut om han bara hade fått fokusera på sitt rappande i en duo över Alchemist-beats, utan en post-Odd Future image att ständigt behöva trassla sig ur. 

Men Earl måste jobba med det han har och, för att anspela på Earls egna Spider Man-jämförelse i början av titelspåret, det ansvar som kommer med hans bakgrund. Vad som följer är Lye, skivans gladaste spår, där Earl lyckas acceptera sin depression. De stunder då Earl inte låter helt bräckt av sina big-brained filosofiska takes på mer avslappnade spår som Lye och Fire in the Hole gör att de mörkare stunderna också slår hårdare. Earl fortsätter utforska hur han ska ta sig framåt kreativt i rap, med en positiv ton: “Finally found it at the core of my dimming fire / What’s a little lie? What’s a little lie?” innan Malcolm Xs självbiografi citeras för att låten smidigt ska övergå till den mörkare Lobby (int)

Skivan är fylld av dessa små, till synes genomtänkta referenser och samplingar som är jätteintressanta när man nyfiket gräver sig igenom dem. Men de korta spåren, och projektets korta tid överlag, gör att många av dessa teman tyvärr flyger en helt över huvudet. Det är förvisso experimentellt och nästan, om man får säga det, så avantgarde som mainstreamrap kan bli, vilket är fett, men denna typ av projekt får en att önska att Earl gjorde en längre skiva. Det är fantastiskt kul att välvalda korta loops kan leda till så feta, djupa beats, men längre spår, fler verser, och en starkare konceptuell historia hade gynnat SICK!. Earl har tydligen mycket att säga och har en känsla för hur man skapar en minimalistisk estetik kring sina skivor som folk gillar – varför inte satsa lite högre? Att kalla det slött blir väl lite tondövt, eftersom hela Earls grej är väldigt sloppy i sin tydliga inspiration från stoner rap, men försöker man vara sloppy riskerar det att ofta låta för sloppy. 

Ta God Laughs, skivans nattvisa. “Fumes fueling a flame / My grandfather spoke thirteen languages / Somehow never had nothing to say, to Boot Raymond / Sensed hazel, made sense of it through prayer / Booze is a fool’s fragrance”, rappar Earl personligt dränkt i rummets till synes naturliga eko. En kort teknisk vers med komplexa rim. That’s it. Det är synd. Varför inte ge oss en låt där Earl faktiskt djupdyker in i ett tema på ett spår med mer än en vers? Det blir på bekostnad av historien som försöker berättas, och därmed även skivans djup. Sätter du låten på repeat märks det knappt när den startar om för att den är så kort och monoton. Visst, upplevelsen av att shuffla skivan på repeat blir någorlunda unik, och vissa fans kanske kommer uppskatta den upplevelsen, men det känns som ett omständigt argument.

SICK! är slutet på Earls resa till hans nya musikaliska persona. I dagens experimentella post-Death Grips-landskap, spetsat av artister som JPEGMAFIA och Injury Reserve, låter Earls depressiva lyrical-miracle boom bap-fusion mindre absurd än 2018, och snarare medvetet placerad i gränslandet mellan dem och modern, rå New York-hiphop som Griselda och tidigare nämnda Armond Hammer. På så sätt kan man säga att Earl då var före sin tid. Med SICK! har han äntligen på ett förvånande snyggt sätt lyckats balansera sin DIY-ironi med monumental talang. Inte för att Earl verkar bry sig om såna iakttagelser. Han har alltid trott på visionen och den unika rapmusik han valt att skapa – och fått utdelning för det i kvalitet.

/

Recension: SICK! – Earl Sweatshirt