fbpx

ROADRUNNER: NEW LIGHT, NEW MACHINE

BROCKHAMPTON

7

I slutet av 2017 låg världen vid BROCKHAMPTONs fötter. Efter att de hade släppt SATURATION-trilogin hade det amerikanska hiphopkollektivet gått från relativt okända till att ha byggt upp en stadig fanbase och släppt ett flertal hits som bland annat GOLD, SUMMER och BOOGIE. Jämförelserna med Wu-Tang Clan och Odd Future kastades vilt runt bland kritiker och fans, och inte långt efter SATURATION III skrev de på ett skivbolagskontrakt med RCA där bandet skulle leverera sex studioalbum på tre år. Medan ett skivbolag inte alltid leder till lycka kunde fansen i alla fall glädjas av att BROCKHAMPTON skulle fortsätta att frekvent släppa ny musik. Om detta hade varit en saga hade detta varit det lyckliga slutet. 

Under en pågående sommarturné i maj 2018 avbryter däremot BROCKHAMPTON deras pågående sommarturné och går ut med att medlemmen Ameer Vann har sparkats ut från gruppen efter anklagelser om bland annat emotionellt våld och sexuella övergrepp, ett ärr som lever kvar i gruppen än idag. Denna världsvändare hörs tydligt i gruppens uppföljande album iridescence där gruppens sorg och ilska förmedlas i aggressivitet och experimentell produktion. På 2019s GINGER har sorgen istället tagit sig uttryck i melankoliska popbangers och DEARLY DEPARTED, bandets första kollektiva låt angående skandalen. Nästan tre år efter att Ameer Vann lämnat gruppen är förlust fortfarande ett återkommande tema för gruppen och på ROADRUNNER: NEW LIGHT, NEW MACHINE tacklas BROCKHAMPTON med ämnen som att hitta sin egen identitet i rampljuset, självmord och religion. 

BROCKHAMPTON öppnar albumet med det de kontinuerligt visat vara en av sina starkaste sidor, med spåret BUZZCUT. Det är explosiv och hårt slående hiphop med en ovanligt aggressiv vers av Kevin Abstract och en Danny Brown-vers med en av årets bästa rader när han rappar “You normies ain’t a part of the script, doxx your house with crips / Pop shit, now you got content, constant”. ROADRUNNER: NEW LIGHT, NEW MACHINE fortsätter på en väldigt hög nivå med CHAIN ON där gruppmedlemmarna Kevin Abstract och Dom McLennon ger samhällskritik om polisbrutalitet och strukturell rasism. JPEGMAFIA gästar även låten och blandar i vanlig ordning ett fantastiskt flow med spridda referenser till bland annat That’s So Raven, wrestlarna Maven och Raven, Dua Lipa och Vine. Efter tre års väntan har bandet äntligen släppt BANKROLL med A$AP Rocky och A$AP Ferg och trots den otroliga hypen lever låten upp till den med hjälp av Fergs Bone Thugs-N-Harmony-liknande vers och en av Merlyn Woods kanske starkaste verser hittills. Albumets finaste stunder, både emotionellt och kvalitetsmässigt, kommer dock på THE LIGHT och THE LIGHT PT. II där JOBA berättar om hans pappas självmord och livet efter detta i ett par hjärtskärande verser. 

Det går emellertid inte att ge ROADRUNNER rättvisa utan att relatera albumet till BROCKHAMPTONs tidigare album. Trots att det nya albumet kommer med några av bandets starkaste låtar finns det ett gäng svaga punkter som blir ännu tydligare om man går tillbaka i gruppens diskografi. Av gruppens sju sångare och rappare, som numera inkluderar Jabari Manwa som tidigare endast varit producent, är det fortfarande vissa som står i skuggan av andra. Främst handlar detta om bearface, vars pojkbandiga röst och stil endast fått plats i individuella låtar. På GINGER och delvis på iridescence kändes det däremot som att BROCKHAMPTON äntligen hade funnit ett sound där bearface kunde skina lika naturligt som andra medlemmar. Detta har tvärtom försvunnit igen på ROADRUNNER, då bearface endast hörs på albumets mest poppiga delar samt på den gospelinspirerade DEAR LORD. Albumet är inte heller lika konsekvent i sitt sound till skillnad från tidigare släpp. Singeln COUNT ON ME och spåret I’LL TAKE YOU ON med Charlie Wilson låter mer som b-sidor från GINGER än något sammanhängande med BUZZCUT eller DON’T SHOOT UP THE PARTY för den delen.

Denna kritiken kommer dock från en kärlek till BROCKHAMPTON och deras diskografi. De svagare låtarna håller fortfarande en hög nivå och vad som saknas i ett sammanhängande sound kompenseras med några av medlemmarnas starkaste framträdanden hittills. Merlyn Woods vers på BANKROLL och Dom McLennons på bandets ‘posse cut’ WINDOWS visar rapparnas bästa sidor och textmässigt är gruppen stundvis mer introspektiva, och politiskt laddade, än någonsin. Men vad får ROADRUNNER: NEW LIGHT, NEW MACHINE att stå ut från resten av kollektivets tidigare album, när det inte slår hårdare än iridescense, inte bjuder på lika melankoliska pophits som GINGER och inte håller den genomgående, näst intill revolutionerande, nivå som gruppen höll under SATURATION-trilogin?

Svaret är nog tyvärr att ROADRUNNER: NEW LIGHT, NEW MACHINE inte står ut från resten av BROCKHAMPTONs diskografi, med undantag för  ett par låtar. Refrängen i COUNT ON ME av Jabari Manwa, Ryan Beatty och Shawn Mendes är en riktig öronmask, BUZZCUT bör sättas upp bredvid BOOGIE och NEW ORLEANS som en av gruppens bästa moshpitlåtar och både del ett och två av THE LIGHT är överlag två av BROCKHAMPTONS kanske bästa låtar. Avsaknaden av bearface märks dock tydligt efter att han så sömlöst samexisterat med resten av gruppen på förra albumet. ROADRUNNER: NEW LIGHT, NEW MACHINE är inte BROCKHAMPTONs bästa album, men det håller den höga nivån man kan förvänta sig från ett av hiphopens mest intressanta akter.

/

Recension: ROADRUNNER: NEW LIGHT, NEW MACHINE – BROCKHAMPTON