fbpx
Bild: Quo Vadis Aida

Recension: Quo vadis, Aida?

Hur skildrar man en avhumaniserande händelse på ett humaniserande sätt? 

Det är en hårfin gräns, och det finns en stor mängd filmer som har försökt skildra konflikter utan att lyckas hitta denna balans. Men Bosnien och Hercegovinas oscarsbidrag Quo vadis, Aida? är en film som lyckas. I Jasmila Žbanićs djupt gripande och mänskliga skildring av folkmordet i Srebrenica år 1995, sätter hon alltid de 8372 offren och deras överlevare i första hand, och ser till att även publiken gör det.

Nyckeln till Žbanićs framgångsrika berättande hittar vi i valet av filmens protagonist, Aida (Jasna Ðuričić); en lärare som under kriget arbetar med FNs nederländska bataljon som tolk. Vi följer Aida på en övergiven batterifabrik som omvandlats till bataljonens högkvarter tillika flyktinganläggning för över 4000 bosniska flyktingar. På hennes drivna och handlingskraftiga vis studsar hon mellan fältläkare, officerare och tjänstemän, och översätter pliktmässigt deras panikfyllda befäl och blandade signaler till den traumatiserade och förvirrade civilbefolkningen. 

Samtidigt försöker Aida säkerställa hennes två söners och mans överlevnad, som tillsammans med 20 000 andra människor på flykt väntar vid grindarna till den redan överfulla anläggningen. Inte långt bort marscherar den serbiska generalen Ratko Mladić (Boris Isaković) på krigsstigen genom de bosniska städerna som tidigare deklarerats som Safe-Zones av FN. Meddelandena som den Nederländska översten Thom Karremans (Johan Heldenbergh) skickar till FNs högkvarter når inte fram, trots att situationen är brådskande, och blodet av över 8 000 liv snart kommer att vara på deras händer. 

Aida, som är bestämd och försiktigt optimistisk trots den dystra situationen, är en tacksam protagonist. Hennes arbete som tolk ger tittaren ett nödvändigt dubbelt perspektiv: dels perspektivet av de politiska och byråkratiska mekanismerna som präglar och paralyserar FN-bataljonens (in)agerande, dels offrens perspektiv, oroligt väntandes på hjälp som aldrig kommer. Detta innebär även att Aida lever i periferin av två världar. Hon arbetar för FN och har på så vis mer vetskap om vad som händer än de andra människorna på anläggningen, men å andra sidan har hon inte samma privilegium som de utländska FN-representanterna har. 

Med en säker hand skapar Žbanić en stegrande spänning genom filmens lopp. Tittaren får en klaustrofobisk känsla av att man, tillsammans med Aida, drunknar; drunknar i den stegrande Julihettan, i den hopplösa byråkratin av krig där människor ses som siffror, i folkhavet av flyktingar som vänder sig till Aida för hjälp, i massakern som oundvikligen närmar sig med varje steg de serbiska soldaterna tar. 

Žbanić sätter i Quo vadis, Aida? den kvinnliga upplevelsen av krig i centrum. När bombningarna upphör och krigsdammet lättar är det ofta kvinnorna som måste plocka upp spillrorna och gå vidare, något som kvinnorna av Srebrenica alltför väl kan känna igen sig i då offrerna i massakern nästan exklusivt bestod av deras män, söner, fädrar, och bröder. Žbanićs fokus på den lilla människan i den stora händelsen påminner mig om Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs litterära verk, som skildrar hur det gömmer sig blottade människoöden bakom historiens brett målande penseldrag av konflikter och krig. 

Europa har länge blundat för de grymheter som hände på Balkan under 90-talet, men Žbanić tvingar oss att se, inte nödvändigtvis fasorna, men människorna. Fasorna är givetvis alltid närvarande, men hålls till filmens periferi i form av skott som hörs på avstånd, bråk om proviant, och en ung kvinna som släpas av soldater till ett okänt öde. Ständigt i centrum är Aida och hennes medmänniskor. I en scen där Aida sluter ögonen och slumrar till en stund, transporteras hon till lyckligare tider — en färgstark fest med bekanta ansikten som skrattar och dansar. De håller händerna i en cirkel och dansar glatt, och varje figur tittar direkt in i kameran när de rundar dansgolvet. De ser rakt på tittaren som tvingas till att möta deras blick och reflektera över deras öde, tvingas se människan bakom kriget.

Krigsskildringar är alltför ofta dominerade av det manliga perspektivet, ofta med ett fokus på fysiskt våld och explosiv action dominerade av shaky-cam i dokumentärstil. Zbanic och hennes cinematograf Christine Mayer favoriserar istället ett stiliserat tillvägagångssätt, där en stabil, svepande kamera fångar känslorna och individerna istället för folkmassorna och pistolskotten. Detta tillåter Žbanić att demonstrera ondskans banalitet. I en intervju med The Wrap förklarar hon: “för mig, som kvinna och kanske den här som överlevt ett krig, har krig inget attraktivt”. Istället för explosionerna är det byråkratin som slutligen dödar.

//

Recension: Quo vadis, Aida?