fbpx

Punk

Young Thug

8

Hiphopens androgyna favorit-tastemaker Young Thug är tillbaka med en ny skiva vid namn Punk. Plattans historia börjar kanske med denna Tiny Desk-konsert från i somras, där Thugger framför nya låtar med ett punk-band iklätt i rosa, och börjar hypea upp sitt nya projekt med titeln P*nk. Konserten öppnades med Die Slow, som även är skivans öppningspår. 

Spåret introducerar Punk som något nytt från den konstant utvecklande Thugger. Låten är långsam, fylld med mjuka gitarrer och Thugger framför nästan låtens ärliga text i spoken word: “And that’s funny, that’s funny, like / My mama had broke up with my dad for having another kid on her, and, um / He had came home one day and he saw, um, a car in the driveway / It was an off-duty sheriff— ahem”. Thugger, känd för sin tekniska förmåga att sjunga och rappa i olika tonlägen, låter extremt imponerande på studioversionen. Detsamma gäller varje spår från Punk som framfördes på Tiny Desk-konserten och som redan lät bra med bara Thugger och ett live-band. 

Mumble rap-scenen som Young Thug anses vara en gudfader för må ha kritiserats för att sakna teknik och inte kräva någon talang, men Thugger behöver inte ens försöka hävda sig – de som är uppmärksamma ser artistens monumentala talang. Thugger har även ansetts vara inflytelserik på flera plan och vissa hävdar att han var först med att blanda country och cowboy-estetik med rap på skivan Beautiful Thugger Girls. Albumet släpptes 2018, långt innan joddlande och Old Town Road blev sommaren 2019s definerande memes.

Med detta i åtanke känns det naturligt att Thugger nu styr kulturens roder mot en lite bortglömd scen, som bubblat under ytan de senaste åren – punk. Men likt Beautiful Thugger Girls brist på faktisk countrymusik på själva skivan, är Punk inte speciellt punkig. Gitarrer hörs förvisso med jämna mellanrum, men skivan anammar knappast punk som genre. Punken finns i utkanten av skivans universum: Thugger har börjat uppträda mer och mer regelbundet med ett band och få artister andas klassisk punk som Thugger och många andra mumble-rappers gjort de senaste åren med sin punkiga attityd till att göra musik

Skivan är fylld av ballader i stil med öppningsspåret. Få bangers. J. Cole dyker snabbt upp på den riktigt grymma Stressed innan vi är tillbaka med Thugger i storytelling modeStupid/Asking, en solnedgångsballad med endast gitarrer och Thugger i full sång-/rapblandning. Dessa lugnare stunder finns på flera delar av Punks 63 minuter och utgör skivans starkaste moment, framförallt för att Thugger är i stjärnform röstmässigt. Detta kulminerar i flera låtsekvenser på skivan som är superba. På ytan låter vissa av spåren likadant men i praktiken gör detta skivan djup med snygga bars och komplexa flows, men också mycket lättlyssnad på shuffle, vilket gör att den känns tillgänglig och undviker att bli vibe checkad om man skulle spela den på aux:en för folk som aldrig hört Young Thug. Få artister lyckas få till den balansen. Tankarna går direkt till Miles Davis som lyckades uppnå det med sin jazz – vid det här laget känns det som att Thugger spelar samma roll för hiphopen.

Skivans sämre stunder är när Thugger träder iväg från den lugna, vibbiga solnedgångsauran och gör hård trap, eller har gäster som gör att han inte vågar experimentera utan går tillbaka till förutsägbara låtar som anpassas efter gästerna. Valet att ha känslosamma Juice WRLD på den ryckiga Rich Nigga Shit istället för på ett lugnare spår känns superkonstigt. Låten är okej men sticker verkligen ut i denna samling låtar, och hade passat bättre på den mer excentriska YSL-kompilationen som släpptes tidigare år. 

Det finns i vanlig ordning en låt med Drake och Travis Scott, Bubbly, som låter precis som varenda låt de artisterna gjort tillsammans. Tråkigt. Låten har i skrivande stund mest streams på grund av stjärnstatus-uppmärksamheten den såklart får. Men de trappiga stunderna känns så gjorda. Artister som Post Malone och Nate Ruess från fun. hittar mycket bättre kemi med Thugger. De enda “klassiska” gästerna som inte känns forcerade är Future och Gunna, som tilldelats platser på spår som passar in i Punks anda. Postie ger oss hooken på högprofilerade Livin’ It Up där A$AP Rocky även träder in med en kort vers. Låten är nästan är för poppig för undertecknades smak, men låter superbra när den spelas back-to-back med spår som Die Slow och Yea Yea Yea, som är minst lika poppiga, och blir intressanta av Thuggers otroliga sång och rap. När Nate Ruess sjunger hooken på Love You More känns det som att det hade varit rimligare om skivan hette Pop istället för Punk – låten påminner om Elton John-gästade High från 2018. När Metro Boomins beat-tag hörs mot slutet av spåret låter det som en home run från både Thugger och den hyllade producenten. 

Det är 2021, och dessa hiphopartister som för inte så länge sedan var underground, är nu de facto bland musikindustrins kanske mest mainstream och inflytelserika individer. Att popartister gästar Thuggers album är nu en självklarhet. Han låter till och med mer bekväm sida vid sida med Post Malone än Travis och Drake. Det låter bättre. Har hiphopen blivit poppigare? Eller har poppen blivit trappigare? Eller är Thugger en poppig R&B-artist vid det här laget?

Oavsett vilket blir det alltid kvalitet när Thugger får experimentera och vara innovativ, samtidigt som han lutar sig mot sin tekniska finess – något som han gör väldigt snyggt på Punk. Skivan lyckas etablera sig som en av Thuggers bästa hittills. Trots den höga profilen från både artisten och skivans gäster kommer projektet sannolikt överses, med ett releasedatum som tränger sig med en drös andra hypeade släpp och ett somrigt sound som hade slagit helt annorlunda om det landat under våren. Nu återstår det bara att se hur Thuggers skiva kommer påverka nästa stora trend.

/

Recension: Punk – Young Thug